Wolodarski berättar om amerikanska tidningar i kris, för att internet i motsats till dem är gratis. Fast de får väldiga besökssiffror på sina nätupplagor och därmed har fler läsare än någonsin i sin historia minskar inkomsterna. Det går inte att via internetannonser tjäna samma pengar som tidningarna hittills har gjort på papperstidningarnas annonser och prenumerationer.
Wolodarski har nyss blivit politisk redaktör på DN och är säkert väldigt nöjd med det. Hans och kollegornas framtid är hotad – ty det som är sant för amerikansk press är lika sant här i Sverige.
Därför gör han i sin text inte reflektionen att numera har många dagstidningar fler läsare än någonsin, tack vare sina nätupplagor. Han konstaterar blott att de inte tjänar samma pengar som förr.
Och han tar fasta på vad som i sammanhanget är en bagatell: sökmotorer som klipper ihop nyheter från dessa nättidningar, så att läsarna inte behöver gå till dem för att hålla sig informerade. Det jämför han med The Pirate Bay och fildelning – han buntar ihop dem som “parasiter” och kallar det “avarter i gratiskulturen”.
Hans tänkande är svårt att leda till annat än en önskan om fler förbud och fler rättegångar. Ska också tidningarna snart trilla i samma fälla som skiv- och filmbolag har gjort – att utmana sin publik genom att hota med stämningar?
Gammelmedia befinner sig i en lika envis som hopplös kamp mot utvecklingen. I stället för att svära över pengar de inte längre tjänar borde de tänka kreativt om detta väldigt lukrativa faktum: genom internet har de fler läsare än någonsin.
Det är självklart att det kan leda till framtida inkomster, potentiellt till och med större än de forna – man måste bara tänka nytt och kreativt för att ta reda på hur.
Tidningarna måste anpassa sig till internet, inte bekämpa det eller försöka monopolisera det. Anpassning är inte att ge upp. Det är mänsklighetens väg genom hela sin historia. Det är vad vår art är allra bäst på.
Läs även andra bloggares åsikter om DN, Peter Wolodarski, tpb, The Pirate Bay, fildelning, internet.
Utgångspunkten i diskussionen om upphovsrätten kan inte vara ett fåtals försörjning. Utgångspunkten måste vara yttrandefriheten och allas rätt att ta till orda.
SvaraRaderaOm professionalismen får stryka på foten så kan det inte hjälpas. Vinsten av ett fritt internet är så oerhört mycket större! Ett myller av röster.
Men säkert finns det andra och hittills oupptäckta sätt att skapa sin utkomst på skrivande och konstnärligt skapande. Ju mer medskapande publiken blir, desto kräsnare - det bör borga för att det även i framtiden finns plats för professionalism.
Jag kanske bör förtydliga mig: visst är upphovsrätten och publicisternas/kulturarbetarnas försörjning värda att slå vakt om (jag lever själv på upphovsrättskyddat material).
SvaraRaderaMen det är inget självändamål. Det fria ordet är viktigare.
Mattias, jag håller med dig. I vårt komplexa samhälle hänger allt ihop. Man måste prioritera. Demokratins fundament är alltid viktigast. Dit hör yttrandefriheten, som internet är historiens största framgång för.
SvaraRaderaEn rolig slump gjorde att jag just blev sittande framför Toy Story (en köpt, inte piratladdad kopia, kanske värt att säga...). En skickligt utförd studie över våra sanna bevekelsegrunder och hur vi agerar utifrån dem. Woody är en superreko cowboy, ända tills han blir hotad i sin sociala roll... Då glömmer han för en tid bort idealen.
SvaraRaderaInte så olikt den kris som publicisterna måste uppleva just nu. Å ena sidan hotas det fria ordet, som de är satta att bevaka, men å den andra hotas de själva i sin yrkesroll.
Vi får väl tro att de likt filmens Woody återfinner sitt rätta jag, och växer på kuppen.
:-)
DN är själva parasiter på demokratin, de har sig själva att skylla. Förut hade debattartiklarna (DN-debatt) kommentarsfunktion. jag och några till uttryckte oss politisk inkorrekt, råkade i debatt med några sossar. Vi vann debatten enligt alla regler. Två SSU-are skrek i högan sky om att kommentarsfunktionen skulle tagas bort. Det var Esbati och någon till vill jag minnas. De skrev en artikel och beklagade sig. Efter ett kort tag så togs debattfunktionen bort också. Alltså två SSU.are klagar så debattfunktionen tas bort på Sveriges största rikstidning. Är det en bananrepublik vi lever i? Och så DN sedan, vilken kurage.
SvaraRaderaRobsten, det är ren skandal.
SvaraRaderaJag tycker över huvud taget illa om DN Debatt, där makthavare får presentera sina perspektiv oemotsagt, som om det vore journalistik. Det borde DN inte tillåta.
Svenskans tonfall är betydligt mer resonerande och ödmjukt. DN har inte hunnit komma ner från sin höga hästar än.
SvaraRaderaDagens Nyheter har numera övertagit Pravdas fallna mantel = Dagens Pravda. De är en megafon för Husbondens Röst.
SvaraRaderaI övrigt uttrycker Stefan Stenudd o Mattias vad jag också tycker. :-)
Intressant att veta varför kommentarsfunktionen tagist bort på DN Debatt.
Ringde till readktionschefen också. Tror det var Mats Bergstrand eller Henrik Brors, kommer inte ihåg riktigt. Han nekade till att det skulle varit SSU:arna och andra politker som utövat tryck, men gjorde det mycket halvhjärtat, så halvhjärtat så han i princip bekräftade att det faktiskt var politiska påtryckningar som utgjorde skälet till att kommentarsfunktion togs bort. Han lovade desutom att den skulle återuppstå, vilket den inte gjort som alla kan märka.
SvaraRaderaFörförligt att en tidning ska medverka till att makthavare får stå oemotsagda - i tidningen! Det är tvärs emot journalistikens mest rudimentära principer.
SvaraRaderaMer om DN på Dagens Newsmill. http://www.newsmill.se/comment/reply/6390 Chefredaktören Thorbjörn Larsson är styrelseordförande i Piratförlaget, som aktivt förespråkar IPRED. Samt i ett ljudboksförlag. En jävssituation som undergräver den lilla trovärdighet som DN ännu besitter i frågan.
SvaraRaderaSamma Thorbjörn Larsson som under sin tid på Aftonbladet odlade en antibonniersk företagskultur baserat på ideologiska argument, bara för att strax byta över till motståndarskutan. Om detta berättar Rolf Alsing i sin stora bok om Aftonbladet. Han har inte direkt gjort sig känd för trovärdighet och konsekvens, den gode Thorbjörn.
Den här artikeln, som är riktigt festlig, handlar om DN:s långa historia av bakåtsträvande: http://newsmill.se/KPML_blogg
Det är inte en odelat positiv framtid om tidningarnas folkbildande roll eroderar. Vi ser redan nu ett slags bloggpöbel som sniffar ivrigt efter nästa offer som man kastar sej över som en getingsvärm. I slutändan kan Internet bli ett kaotiskt globalt Flashback.
SvaraRaderaNär Marklunddebatten rasade som värst blev jag så imponerad av de flesta bloggares saklighet att jag särskilt började leta efter avarterna. Utan att hitta dem. Däremot var det ett flertal tidningsjournalister - Hanne Kiöller inte minst - som tog Marklund i försvar med respektlösa och nedlåtande omdömen gentemot bloggarna.
SvaraRaderaDärför är jag intresserad av att höra om du kan ge några länkar till det du kallar bloggpöbel. Jag kan mycket väl tänka mig att den finns, men har ärligt talat inte sett den.
Däremot har jag sett så många hårresande prov på tendentiös, falsk och nedlåtande tidningsjournalistik under de senaste månaderna att mitt förtroende för publicisterna som yrkeskår kraftigt eroderat. Jag tror att sakliga bloggare är en mycket viktig motvikt till tidningsledarna, och jag tror också att folkflertalet är mogna nog att kunna avgöra vad som verkar vettigt och sant och vad som är just pöbeltyckande. Det svenska folkflertalet är tämligen bildat och upplyst - i minst lika hög grad som politikerskrået, till exempel.
Jag håller med Mattias. Pöbelmentaliteten fanns hos massmedia innan bloggarna kom och den fortsätter där med ringa eftertanke. Drevet. Det är inte en blogguppfinning.
SvaraRaderaBloggpöbeln är ett utmärkt komplement till tidningarna av de skäl ni nämner. Däremot så kan de inte ersätta tidningarna om det i längden blir ekonomiskt meningslöst att driva tidningar.
SvaraRaderaTidningar kommer säkert att fortsätta finnas, i en eller annan form. Jag kan tänka mig att ett antal frilansskribenter går ihop och gör en tidningsliknande, seriös portal, till exempel.
SvaraRaderaFortfarande undrar jag över den där pöbeln. Jag har hört talas om den - inte minst Hanne Kiöller har livligt beskrivit den - men jag har fortfarande inte sett några länkar till den. Har du några?
(Personligen lutar jag åt att det närmast är tidningarnas bild av sig själv i spegeln som gör att de tycker sig se en pöbel.)
Jag håller med Mattias. Nu är det dags att du ger exempel på bloggpöbel, Åke, eller ändrar ditt språkbruk.
SvaraRaderaEller menar du kanske att bloggarna aldrig kan bli en så rabiat pöbel som tidningarna är?
En pöbel består av en sammanslutning av individer som plötsligt alla driver åt samma håll. Därför kan man inte länka till den. När det gäller Liza Marklund kanske jag var en del av den. Den här gången är jag det inte.
SvaraRaderaInte riktigt, Åke. Din definition är hemsnickrad. Det här är vad vi andra hör när du använder ordet pöbel:
SvaraRadera"pöbel, föraktade personer ur de lägsta samhällsklasserna (med tonvikt på [förment] brist på moral, förfining o.d.; starkt nedsättande)." (Nationalencyklopedins Ordbok)
Handen på hjärtat, är det inte också vad du menar?
Dessutom: Om nu en "bloggpöbel som sniffar ivrigt efter nästa offer som man kastar sej över som en getingsvärm" borde det vara lätt att hitta exempel på bloggar som hör dit.
SvaraRaderaIntressant förresten med klassaspekten. Förr i världen hade journalister mer utbildning än sin genomsnittliga publik. Nuförtiden är det väl knappast så. Med bloggarnas genombrott tillkom en aspekt: folk som har en mer djupgående behärskning av ett ämne än journalisterna har fått en direktkanal till den läsande allmänheten.
SvaraRaderaJournalisten som förmedlande länk mellan expertis och allmänhet har blivit lite onödig. Ja, bara lite; fortfarande behövs det naturligtvis journalister. Men inte i samma uttutande, enkelriktade roll som förr, utan mer som diskussionsledare. Korkat vore det av journalisterna att inte ta vara på bloggarnas återkopplande förmåga. Trots allt sitter det en hel del experter därute och bloggar.
Lite lustigt att ni använder klassaspekten. Jag lär väl vara den enda representanten för LO-kollektivet här. Jag jobbar ju mycket med socialgrupp 4 och där är det så obehagligt tydligt att detta bara är en utveckling för de som har. Det kostar pengar med internetuppkoppling, datorer etc. Det kostar att få gratis i dagens samhälle.
SvaraRaderaNi ber mej peka ut vilken geting i svärmen som är mest aggressiv. Det kan jag inte. Det är det som är själva poängen.
Jag har ingenting emot bloggar. Tvärtom: Jag skriver en själv. Men det blir lite grunt ibland som just i Liza-bävningen. Å ena sidan är det ju sant att hon friserade sanningen ganska rejält. Samtidigt så satte bokserien fingret på ett samhällsproblem som behövde belysas. Det fanns bloggar som drev frågan om misshandlade och förföljda kvinnor men de drunknade totalt i bloggmängden. Och det är just den där tendensen när jag läser meningar som "bloggarna tycker" som inger mej lätt obehag.
Åke, då förstår jag dig så att vi ser olika på ordet pöbel.
SvaraRaderaNär det gäller klassfrågan är det tveklöst så att fildelning gör det möjligt även för de mindre bemedlade att konsumera mycket mer kultur än de någonsin har haft råd med förut.
Jag misstänker att en av de bakomliggande anledningarna till maktens hårda svar mot fildelning är att det är en ovanligt jämlik resurs. Överklassens privilegier brukar inte leda till sådana kraftåtgärder från samhällets och näringslivets sida...
Du gör en viktig poäng Stefan, för att inte säga avgörande. Ta journalistkollektivet t ex. De är inte mer utbildade än vad medelsvensson börjar bli, och långt mindre kunniga (generellt sätt) än vad många bloggare är. Alltså slåss de för sitt privilegium: det tryckta pappret eller radiovågen. Eller undlåter åtminstone att försvara tryckfriheten inom ett medium som låter alla komma till tals.
SvaraRadera