En maskros på Sergels torg

Skatare är som maskrosor: de dyker upp överallt, även i de mest oländiga miljöer. Denna bångstyriga envishet skänker hopp om människans framtid.

På ett stockholmsbesök i förra veckan tog jag en tur genom Kulturhuset vid Sergels torg. Från dess fönster några våningar upp fick jag syn på en skatare, som övade envist och likgiltigt för omgivningen i den ännu torrlagda fontänen runt den glasobelisk som mot alla odds –och trots allt sot från bilavgaserna som dämpar dess glans – har blivit ett av stadens främsta minnesmärken.

För skataren var denna betongyta en oas trots alla hinder, trots den brusande trafiken runt om, och risken att stadens ordningsmakt när som helst skulle komma och ställa till besvär. Han övade sina små tricks med brädan, gång på gång, glömsk för omgivningen.

Det var en skön syn. Stockholms cityområde är ockuperat av makten och penningen, manifesterat i stenhårda material och strikt teknologi. Men för honom var det en lekplats.
Visst är det precis som maskrosorna, kända för att spränga igenom tjock asfalt i sin längtan efter luft, sol och frihet?

Den dag det inte längre finns minsta yta för sådana improvisationer, då har vi byggt ett samhälle så solitt och perfekt att ingen enda människa får plats däri. Då har ritbordet blivit verklighet och vi, med våra brister, kan inte räkna med annat än att bli utvisade.

(Klicka på bilden för att se en förstoring.)