Reklambranschens påskägg

Årets guldägg har delats ut i förra veckan. Det är reklambranschens eget pris till sig själv, så det blir därefter. Jag har i flera år tyckt att reklam bör recenseras i pressen, och erbjudit mig att göra det ett par gånger. Men det är kanske inte fint nog? Nödvändigt är det i alla fall.

Ingenting i vårt samhälle ska stå okommenterat i media – i synnerhet inget så påträngande som reklamen. Ändå finns ingen regelbunden bevakning av reklamen i pressen, kanske beroende på att de själva lever på den och därför inte vill riskera att stöta sig med reklambyråer och stora annonsörer?
Pressen är feg, och blir allt fegare ju sämre det går för den.

Reklamrecensent
I vår vardag blir vi bombarderade med reklam. Det behöver kommenteras, diskuteras och recenseras. I synnerhet sistnämnda.
När jag var krogrecensenten Bong på Sydsvenskan och Jan Wifstrand var chefredaktör, erbjöd jag mig att göra det. Eftersom reklam görs med samma omsorg som konst, och har allraminst samma påverkan på allmänheten, känns det lika självklart som nödvändigt.

Jan berättade då att han haft samma idé sedan flera år, och att det var ett drömprojekt även för honom.
Om vilken annan redaktör som helst hade sagt detsamma skulle jag omedelbart dra slutsatsen att de bara ville ha en ursäkt för att stjäla idén – men så funkar inte Jan Wifstrand. Han är tillräckligt mycket idéspruta för att aldrig behöva stjäla idéer. Dessutom har han fasta principer, till skillnad mot alltför många av hans kollegor.

Därför påminde jag honom om saken när han blivit chefredaktör på DN. Det blev inget då heller, så jag antar att han fick mothugg av medarbetarna. De tycker kanske att reklam inte är fint nog att recensera. Tokfel i så fall.

Kanske börjar jag i stället recensera reklam här på min blogg med något slags regelbundenhet – kanske inte. Hur som helst tycker jag fortfarande att det är en strålande idé.
Allt som ingår i vår kultur bör kommenteras, gärna även recenseras, vilket är ett sätt att diskutera allt med konstnärligt inslag. Dit hör reklam, om än ibland inte särskilt högtstående – å andra sidan kan reklam ibland vara så bra att man föredrar det framför en gallerirunda.

Årets Guldägg
Så hur var det med årets Guldägg?
Tävlingen är tokig eftersom den styrs och genomförs av idel branschfolk. Därför blir det lätt de stora reklambyråerna och de stora kunderna som kammar hem priserna. Men inte bara, och inte alltid som man väntar sig.

Exempelvis var årets reklamfilmsvinnare Radiotjänst med sin serie reklamfilmer där Radiokören sjunger tack till personer som betalat TV-avgiften. Mäkta kul och fyndigt. Dessutom har dessa reklamfilmer lett till en markant ökning av betalda avgifter.

Tidigare försökte Radiotjänst skrämma TV-tittarna att betala, genom stränga förmaningar och hot om pejling. Det fungerade inget vidare, förstås.
Det nya positivt formulerade budskapet är så självklart att man undrar varför det dröjde så länge innan de kom på det – förmodligen för att de är och känner sig som en myndighet och därför automatiskt föredrar maktspråk.

Radiotjänst har faktiskt ett eget konto på YouTube, men där har de bara lagt upp två av dessa reklamfilmer och inte loggat in på det senaste halvåret. Hur sömnigt är det? Till råga på allt har de spärrat för “embed”, alltså möjligheten att lägga videofilmen även på andra webbsidor. Dum oginhet som snarare stjälper än hjälper reklamvärdet.

Så nedanstående exempel, med kören på Stadsbiblioteket i Stockholm, har jag hittat på ett annat YouTube-konto:



Det har varit märkligt lite i pressen om Guldägget, kanske för att det är lite pinsamt att skylta med det egna levebrödet, men här skriver DN och Svenska Dagbladet om det.
Läs även andra bloggares åsikter om guldägget, reklam, Radiotjänst, radiokören.