söndag 12 april 2009

Reklambranschens påskägg


Årets guldägg har delats ut i förra veckan. Det är reklambranschens eget pris till sig själv, så det blir därefter. Jag har i flera år tyckt att reklam bör recenseras i pressen, och erbjudit mig att göra det ett par gånger. Men det är kanske inte fint nog? Nödvändigt är det i alla fall.

Ingenting i vårt samhälle ska stå okommenterat i media – i synnerhet inget så påträngande som reklamen. Ändå finns ingen regelbunden bevakning av reklamen i pressen, kanske beroende på att de själva lever på den och därför inte vill riskera att stöta sig med reklambyråer och stora annonsörer?
Pressen är feg, och blir allt fegare ju sämre det går för den.

Reklamrecensent
I vår vardag blir vi bombarderade med reklam. Det behöver kommenteras, diskuteras och recenseras. I synnerhet sistnämnda.
När jag var krogrecensenten Bong på Sydsvenskan och Jan Wifstrand var chefredaktör, erbjöd jag mig att göra det. Eftersom reklam görs med samma omsorg som konst, och har allraminst samma påverkan på allmänheten, känns det lika självklart som nödvändigt.

Jan berättade då att han haft samma idé sedan flera år, och att det var ett drömprojekt även för honom.
Om vilken annan redaktör som helst hade sagt detsamma skulle jag omedelbart dra slutsatsen att de bara ville ha en ursäkt för att stjäla idén – men så funkar inte Jan Wifstrand. Han är tillräckligt mycket idéspruta för att aldrig behöva stjäla idéer. Dessutom har han fasta principer, till skillnad mot alltför många av hans kollegor.

Därför påminde jag honom om saken när han blivit chefredaktör på DN. Det blev inget då heller, så jag antar att han fick mothugg av medarbetarna. De tycker kanske att reklam inte är fint nog att recensera. Tokfel i så fall.

Kanske börjar jag i stället recensera reklam här på min blogg med något slags regelbundenhet – kanske inte. Hur som helst tycker jag fortfarande att det är en strålande idé.
Allt som ingår i vår kultur bör kommenteras, gärna även recenseras, vilket är ett sätt att diskutera allt med konstnärligt inslag. Dit hör reklam, om än ibland inte särskilt högtstående – å andra sidan kan reklam ibland vara så bra att man föredrar det framför en gallerirunda.

Årets Guldägg
Så hur var det med årets Guldägg?
Tävlingen är tokig eftersom den styrs och genomförs av idel branschfolk. Därför blir det lätt de stora reklambyråerna och de stora kunderna som kammar hem priserna. Men inte bara, och inte alltid som man väntar sig.

Exempelvis var årets reklamfilmsvinnare Radiotjänst med sin serie reklamfilmer där Radiokören sjunger tack till personer som betalat TV-avgiften. Mäkta kul och fyndigt. Dessutom har dessa reklamfilmer lett till en markant ökning av betalda avgifter.

Tidigare försökte Radiotjänst skrämma TV-tittarna att betala, genom stränga förmaningar och hot om pejling. Det fungerade inget vidare, förstås.
Det nya positivt formulerade budskapet är så självklart att man undrar varför det dröjde så länge innan de kom på det – förmodligen för att de är och känner sig som en myndighet och därför automatiskt föredrar maktspråk.

Radiotjänst har faktiskt ett eget konto på YouTube, men där har de bara lagt upp två av dessa reklamfilmer och inte loggat in på det senaste halvåret. Hur sömnigt är det? Till råga på allt har de spärrat för “embed”, alltså möjligheten att lägga videofilmen även på andra webbsidor. Dum oginhet som snarare stjälper än hjälper reklamvärdet.

Så nedanstående exempel, med kören på Stadsbiblioteket i Stockholm, har jag hittat på ett annat YouTube-konto:



Det har varit märkligt lite i pressen om Guldägget, kanske för att det är lite pinsamt att skylta med det egna levebrödet, men här skriver DN och Svenska Dagbladet om det.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

13 kommentarer:

  1. Hur hade du recenserat radiovinnaren?

    http://guldagget.se/2009/?b=409

    SvaraRadera
  2. Kjelle, jag tycker att den var väldigt rolig. Buttra GW kontra den nervöst maniske radiomannen med sina prisuppgifter skapar en skön färgrikedom i ljudbilden. Dialog ska ha motsättningar och här blev det ett spänstigt litet miniatyrdrama.
    Fyndigt och mycket väl genomfört.

    Annars stönar jag ofta över enfalden i radioreklam, med sin ansträngda hurtighet och sina bottennapp till skämt. Radioreklam är mestadels rent amatörmässigt fantasilös - och dessutom dålig på att föra fram själva reklambudskapet.
    I och för sig odlas också en hel del dumhet bland radiopratare...

    SvaraRadera
  3. Blir arg när jag ser radiotjänst/radiokören anfalla tv-avgiftbetalre med sång. Får man göra så enligt lagen? Att en stor kör smyger sig på oombedd på offentlig plats och/eller arbetsplats, en helt ovetande person och börjar besjunga vederbörande med förnamn och annat. Finns det inte något som heter "olagligt vederhäftigt/kränkande förfarande mot enskild" eller något sånt? Tacksångsfilmerna är en illustration av kontrollsammhället och förmynderi och de fungerar, visar det sig. Att filmerna går och vinner guldägget visar att reklamare har sina egna referenramar
    Katarina

    SvaraRadera
  4. Visst är de på gränsen, tackfilmerna. Folk tas verkligen på sängen, men så länge budskapet är positivt är det kanske OK med själva sjungandet - även om man kan fråga sig hur pass från hjärtat kommande tacket är.
    Att det hela filmas och visas offentligt tar däremot frågan till en annan dimension. Man får hoppas att de inblandade har fått ge sitt godkännande till visningen; åtminstone de som namnges. I annat fall håller jag helt med Katarina; man bör ha rätt att säga nej till att skildras som en fågelholk på offentlig plats.

    SvaraRadera
  5. Jag har tagit för givet att alltihop är iscensatt teater, alltså att alla inblandade varit införstådda på förhand. Annars är det lite olustigt, om än komiskt.

    SvaraRadera
  6. Ja så måste det väl vara ändå? Bara en sån sak som att filma i ett skumt bibliotek... Ljussättningen talar för din teori, Stefan.

    SvaraRadera
  7. Ja, jag tror också att det är iscensatt teater, men det är gjort så att man ej ska vara säker på det. Det som visas är hur en person blir antastad av en smygande hoper av människor som brister ut i sång mot en förstummad person för att han eller hon betalt tv-betalavgiften. Jag tror skulle kunna vara åtalbart -antastande eller något sådant (är ej jurist). Och jag tycker inte att radiotjänst skall ägna sig åt att illustera ett sådant eventuellt olagligt beteende. Det visar hur som helst en attityd från radiotjänst; den att vi på radiotjänst har rätt att göra så här.

    Synd att reklamarna hade den dåliga smaken att ge filmerna guldägget.
    Katarina

    SvaraRadera
  8. Katarina, visst är det rätt kul ändå?

    SvaraRadera
  9. Stefan, nej jag tycker inte det tyvärr. Och dessvärre så sänds inslaget nu också i radion.
    Katarina

    SvaraRadera
  10. Usch, nej, licenskören, är pedagogiskt fnösketorr; foträtt.

    Den bästa reklam jag vet är den för Demideck målarfärg - tror jag den heter -
    Där en man försöker tränga in sig i en gammal arbetsoverall; men har lagt såpass mycket på hullet att knapparna ryker.

    Den är suveränt rolig.

    SvaraRadera
  11. Licenskören är i själva verket så vämjelig att jag allvarligt övervägt att säga upp min tv-licens.

    SvaraRadera
  12. Helena, jag försöker komma på reklamfilmen du nämner, med målarfärgen, men lyckas inte. Går den fortfarande i TV?

    Och så tycker jag att TV-licensen är passé i och med alla reklamkanaler (och SVT:s likartade utbud), samt internet. Bättre med en enda statskanal, betald via skatten.

    SvaraRadera
  13. Såg den där härliga målarfärgsreklamen ganska nyss; den gick även förra året; dom har väl tagit fram den igen; när det börjar bli målartider.

    En man står i ett garage; och försöker tränga på sig en arbetsoverall; men (budskapet är ju att färgen håller i evigheter) blivit så rund sedan han målade sist så han har problem med att komma in i sin gamla arbetsoverall.

    Den är sä ljuvlig.

    Är benägen att hålla med om att licensen ska dras på skatten.

    SvaraRadera