Eleven heter David Still och kommer från Finland. På fotot står han bredvid statyn han ritade av så skickligt. Teckningen tog jag tyvärr ingen bild på, men jag hittade några av hans bilder på nätet och tog mig friheten att lägga upp en av dem här.
Försök själv att stå i en och samma pose sådär tio minuter så märker du hur påfrestande det är.
Jag har gjort en del croquis, bland annat när jag i tjugoårsåldern gick några månader på Grundskolan för konstnärlig utbildning (innan jag och rektorn kom på kollisionskurs), men jag hade aldrig hört talas om så långa sittningar. Jag tror att det längsta jag prövat är högst en timma.
Se några av mina gamla teckningar här.
Atelier Stockholm
Skolan som specialiserar sig på sådan långt gången realism och detaljtrogenhet är Atelier Stockholm, som samlar elever från när och fjärran. Dess hemsida har flera exempel på elevarbeten.
Jag är kluven inför denna omsorgsfulla skolning i den traditionella konstens ekvilibrism. Man kan tycka att det blivit överflödigt med så tidskrävande realism i konsten sedan kameran uppfanns.
Å andra sidan är jag sällan imponerad av vad som görs på de flesta högre konstskolor. Föga mer än “installationer” som ska maskera det enkla faktum att eleverna jobbar alldeles för lite – och inte behärskar tecknandet och målandet ett dugg. Som om det vore suspekt att kunna måla som de gamla mästarna.
Pilligt hantverk
En konstnär vill självklart lära sig hantverket, annars är det något fel. Men om denna inlärning blir så pass pillig, då riskerar den konstnärliga glöden att falna och eleverna kan omedvetet utveckla en otillräcklighetens ångest, ett exakthetens slaveri, som bedrar bilderna på liv och konstverken på innehåll.
Det är inte på ytan det sitter, men realismen tenderar att fastna där.
När jag klickade runt bland elevarbetena på skolans hemsida såg jag ofta en platthet och stelhet, som jag tror beror på att realismen har blivit en fixering. De gamla mästarna klarade sig från det. Deras verk sprakar av liv. Det är just vad som behövs för att man som betraktare ska uppleva ett konstverk som verkligt.
Och det kan ofta vara ett ganska långt avsteg från strikt fotorealism. Sådan konst blir, genom innehållet den förmedlar, mer realistisk än ett fotografi – ja rentav mer verklig än verkligheten.
Några av Atelier Stockholms elever ska nog klara det, i så fall förmodligen för att elden redan brann i dem när de sökte sig dit. Men då behöver de fråga sig vad för bilder de ska göra – och varför. Hur de sedan gör dem är sekundärt.
Läs även andra bloggares åsikter om David Still, Atelier Stockholm, konst, realism.
Still goin´ strong alltså.
SvaraRaderaJa det där med konstbegreppet har man ju fått anledning att fundera över på sistone. Någon konststuderande borde göra en utställning på temat ÖPPNA DÖRRAR - de som just konststuderande håller på att slå in.
Konst som hämtar sitt berättigande i avbildning och teknisk fullbildning är reducerat till hantverk och saknar konstnärlig sprängkraft. Installations- och jippikonsten är å andra sidan i det närmaste meningslös i en tid när vem som helst har tillgång till samma uttrycksmedel. Enbart pretention lär de inte kunna leva fett på - hoppas man.
Så konsten som akademisk och professionell verksamhet är nog faktiskt lite död. Hantverksskickligt måleri och skulptur är vad som återstår, men dörrarna är redan inslagna, så mycket sprängkraft finns inte kvar. Utövarna får nöja sig med resterna.
Wow, skickligt detektivarbete du gjort, då vi faktiskt aldrig presenterade oss till varandra!
SvaraRaderaFör att kommentera det du sa om att stå modell i tre timmar: Modellerna behöver ju faktiskt inte stå stilla i tre timmar, utan står i tjugo minuter åt gången med fem minuters pauser. Men likväl, vi har inga extrema poser, det skulle vara väldigt jobbigt även i tjugo minuter...
Jag håller till viss del med om vad du säger om att själva realismen och korrektheten i teckningen inte får bli ett självändamål. Det är alltid en sak man får ha i tankarna när man övar såna här saker. Om jag om tjugo år insåg att all konst jag har producerat bara är nakenmodeller som står i en avslappnad pose skulle jag bli ganska besviken.
Väldigt många moderna realister har arbeten som är just det, och medan jag som konststuderande kan uppskatta deras tekniska skicklighet så kan jag samtidigt förstå om andra konstälskare får något långtråkigt av att se samma tema om och om igen.
Om du ser på målningarna som hänger i Nationalmuseum, inte bara de i specialutställningen om prerafaeliterna, utan också i deras permanenta utställning, så är det sällan som (de mycket tekniskt skickligt utförda) figurerna bara står passivt framför en neutral bakgrund, så som i min teckning som du visar i den här bloggen. Många målningar där föreställer personer ur mytologi eller ur historien. Och i de målningarna är själva realismen på sätt och vis sekundär, som du säger. Men medan den kanske inte är huvudpersonen i verket, är den för all del viktig för att bära fram det konstnären vill berätta.
Den färdiga diskuskastaren kan man för övrigt se här: http://www.conceptart.org/forums/showthread.php?t=136114&page=4
Vill bara svara på Mattias' kommentar.
SvaraRaderaJag tror du ser lite väl cyniskt på saken. Medan det är sant att strävan efter exakthet och realism inte får ta över själva ändamålet för verket, är det inte bara ett själlöst hantverk. Om man vill säga någonting med sin målning måste man ha ett sätt att säga det. För att ta ett mycket förenklat och något fånigt exempel; om jag vill uttrycka glädje så kan jag rita ett glatt ansikte. Eller, om jag vill berätta en historia om en mycket stark och hjältemodig man, måste jag rita den mannen.
Men jag vill inte nöja mig med att rita en streckgubbe med stora bullar på armarna, för han skulle sakna karaktär och personlighet. Nej, jag måste behärska anatomi, ljus och skugga, färg, volym, pose, ansiktsuttryck, komposition osv, osv, för att verkligen kunna uttrycka den känsla som en sådan bild förmedlar. Och då blir realismen inte bara en intressant men irrelevant övning eller en blank och fin men onödig yta ovanpå ett djupare budskap, den blir själva fordonet, själva verktyget som kan sända det här budskapet till åskådaren på ett så effektivt och djupt sätt som möjligt.
Och DET är en konst i sig. Jag strävar efter att kunna åtminståne delvis behärska den konsten så bra som de gamla mästarna gjorde (och som många konstnärer även idag gör, för den delen!)
David, tack för att du kommenterar. Vi verkar vara helt överens. Bara en sån sak :)
SvaraRaderaJo, jag passade som alltid på att ta en titt på museets samlingar också. Mästarna blåser liv i sin suveräna teknik. Då blir de konst.
Jag är speciellt fascinerad av motiv med flera figurer, som befinner sig i dynamiskt förhållande till varandra. Bara det blir två personer i en bild ökar dess komplexitet allraminst trefalt, och när det är en hel grupp så är det som att läsa en roman.
Sådana tavlor skulle jag vilja göra...
Det riktigt svåra - oavsett hur realistiskt man tecknar - är att skapa rörelse i bilden, och att ge intryck av en levande människa.
SvaraRaderaDet kanske är som skådespelarnas metod: man måste leva sig in i rollen för att kunna gestalta den trovärdigt.
David, jag var på väg att modifiera min kommentar redan innan jag läst din. Jag talade närmast utifrån ett rollperspektiv: om konstnären vill NÅ UT, NÅ BERÖMMELSE och allt det där... Så är det svårt med traditionellt måleri, eftersom så många dörrar redan är inslagna.
SvaraRaderaMen självklart är det - för konstens egen skull - alltjämt lika meningsfullt att måla! Och hantverk är sannerligen inte att förakta. Måleriets mystik är lika levande som någonsin.
Jag hakar även på Stefans kommentar därvidlag. Han är aikidotränare, det visste du kanske inte, David? Och ett av aikidons tema är stillhetens rörelse. Vad är det som ger en målad kropp tyngd? Rörelsen i stillheten... Det mysteriet är evigt och stort, och jag tror som Stefan: det är identifikation som ligger bakom att penseldraget blir rätt eller fel. Vad säger du som vet hur man gör?
Om min tidigare kommentar var cynisk vill jag själv skynda mig att ta avstå från detsamma, utgångspunkten var som sagt var närmast de mediala och ekonomiska förväntningar som numera finns på konsten. En konststuderande berättade en gång för mig hur stor vikt las vid framgångskonceptet, så till den grad att undervisningen utgick från den ekonomiska och mediala bärighet. En konst med ett så begränsat och oandligt synsätt förtjänar inte bättre än att krascha.
Strävandet efter att på djupet förstå materien och dess besjälning är en helt annan sak. Rik blir man sällan på det strävandet - i ekonomiska termer. Dock i själiska.
... fast med din tekniska behärskning som grund, David, och av allt att döma goda förstånd, är det förstås inte uteslutet att du kan göra dig en skaplig försörjning på din syssla, för den delen. Jag hoppas bara att du har klokskap nog att inte se det som huvudsyftet med ditt måleri, som de gjorde på konsthögskolan jag refererade till (nämligen den i Malmö, för nu mer än tio år sedan).
SvaraRaderaMen någon ansenlig timpenning blir det nog svårt för David att komma upp i, så lång tid som det tar att göra dessa bilder :)
SvaraRaderaDet känner jag igen från författeriet. Man måste ha en präktig bestseller för att få skäligt betalt för alla timmar man lägger ner på att skriva en roman.
Så det handlar knappast om pengar.
Självklart borde framgång och rikedomar inte vara orsaken att man studerar konst. I det här skedet är jag mest intresserad av jobba som illustratör eller något annat inom vad endel kallar kommersiell konst (fast själv anser jag illustration vara lika mycket "fine art" som allt som hänger i Nationalmuseum). Jag hoppas kunna leva på det jag gör, tjäna en hederlig summa för mitt arbete som vilken annan yrkesman som helst.
SvaraRaderaSom svar på det du sa om att man inte kan nå medial framgång med klassiskt måleri vill jag säga att även om det kanske är sant, är det så bara så länge som massmedia förväntar sig något kontroversiellt och konstigt - som Anna Odells iscensatta självmordsförsök eller som den tyska konstnären (jag har glömt hans namn) som ställde ut ett knippe bananer. Bara på grund av att media anser klassiskt måleri redundant och irrelevant, även såna tavlor som kan vara fulla med liv och rörelse, har sådana konstnärer svårt att få den uppmärksamhet de kanske förtjänar. Allt det här är förstås en fråga om smak...
Men det är förstås inte bara medial uppmärksamhet det handlar om utan också, som du säger, pengar. Inte bara summorna som framgångsrika verk säljs för, utan också konstnärsstipendier och studiestöd. Det finns en orsak att vi som studerar i Atelier Stockholm inte får något stöd av CSN - alls. Skolverket anser nämligen att Konstfack och andra konsthögskolor täcker det som Atelier Stockholm lär ut, något som naturligtvis inte är sant. Jag vill inte påstå att det vi gör i vår skola är den enda vägen till sann konst, men om konsten verkligen ska vara fri borde det väl ens finnas möjligheten att få undervisning inom den gren som kan kallas klassisk realism.
Nåja, jag skulle kunna fortsätta i flera spaltmeter om vad som gör bra konst och varför det är värt att göra det ena eller det andra. Men i slutändan är det som sagt en fråga om smak, och jag kan inte annat än hoppas att min konst kommer att falla mina framtida arbetsgivare eller mecenater i smaken - och fortsätta öva förstås!
...hahaha, Stefan, jag hoppas verkligen att jag blir snabbare än vad jag är nu i framtiden! En figur per fem veckor är verkligen inte hållbart om man ska jobba inom illustration...
SvaraRaderaDavid, du säger mycket som jag håller med om helhjärtat!
SvaraRaderaIllustration är också konst. De finkonstideal vi har inom alla genrer är bara högborgerligt bjäfs. I själva verket såg sig nog de stora konstnärerna i historien som illustratörer. De målade på uppdrag av kyrka och kungligheter - mest motiv ur bibeln respektive porträtt på förnämt folk.
Ändå förmådde de skapa konst som vi aldrig kan glömma eller slita våra blickar ifrån.
Det statliga stödsystemet är förstås precis lika högborgerligt. Konsthögskolorna vill inte dela med sig. Sammalunda med de stipendier som enskilda konstnärer kan söka: har man inte gått en av konsthögskolorna har man ringa chans.
Det är en vänskapskorruption som bidrar till att svenskt konstliv är så unket och idéfattigt.
"Bourgeoisiens diskreta charm."
Konst är omstörtande till sin karaktär. Men finkonsten och dess stödordning bekymrar sig blott om att bevara den gamla ordningen.
Som alibi är den kvasirevolutionär, med "djärvheter" som inte utmanar den etablerade ordningen och ett "nyskapande" som inte kommit en meter från Duchamp - och aldrig ens vågar försöka sig på att ta över stafettpinnen efter Picasso.
I min ungdom målade jag en hel del och hade några utställningar. Men jag uppfattade konstscenen som så unken och konstbranschen som så fisförnäm att jag slutade med det, för att i stället ägna mig åt att skriva böcker.
SvaraRaderaDärmed slapp jag i alla fall att gå runt på vernissager, smutta okylt vitvin och kalla främlingar för älskling.
Just så, ni säger idel kloka saker båda två. Vad gäller de stora mästarna och deras förhållande till sitt skapande så kom mästarnas mästare, Bach, osökt upp i tankarna. Tala om brukskonst... Han hade inte en tiondels tanke på att gå till musikhistorien som odödlig. Men så blev det bra också.
SvaraRaderaEn lite sen kommentar, ser at ni redan avhandlat det mesta :)
SvaraRadera> David ang CSN. Det är en sanning med modifikation du presenterar. Den skola du studerar vid är en KY-utbildning och lyder således inte under samma myndighet (skolverket/högskoleverket) som Konstfack och därmed inte "konkurrerar" om CSN-stöd. Helst inte sedan omorganisationen/ny lag för någon månad sedan. Alltså, rent krasst är det som du säger, att konstfack, HDK, Valand felaktigt uppfattas täcka det område som du vill fördjupa dig i. Men vad gäller din möjlighet att söka CSN är det enklare: stelbent byråkrati. (Jag är assisterande rektor för svenska filialen av The Florence Academy of Art, skolan som dina lärare gick vid innan de öppnade eget. Ett litet förtydligande som förklarar besserwisser-attidtyden ovan ;))
Vad gäller den nutida realismens begränsning vid ytan är jag ambivalent. Till viss del håller jag med. Det finns en högst oroväckande tendens bland målare med "traditionella" ambitioner och tekniker att gömma sig bakom just denna deras teknik. Om ingen vill köpa, ingen vill se, är det för att ingen förstår hur svårt det är. Sant så långt.
Å andra sidan. Det vi, David, jag och ett par andra, vill göra är ju något som kräver en hantverksskicklighet - också. De som varit före oss (och då menar jag inte Basquiat) gick ingen folkhögskola i ett år direkt. Det tar tid. Och ska man få någon slags höjd på sitt hantverkande får man såklart koncentrera sig på det ett tag. Sådär ett par år. Därför avbildande av statyer. Därför modellstudier om fem veckor i stöten.
Gör man det har man ju åtminstonde ett hantverk. Om det blir tidlös "konst" (ett problematiskt begrepp i detta sammanhang) eller inte ligger liksom inte i hantverket - hantverket är däremot i min mening en tröskel man måste över om man vill ha en sportslig på just den där tidlösheten.
Och jag upptäcker att jag "citerat" mig själv vid ett flertal tillfällen. Jag skäms. Jag lovar att jag inte gjorde tecken med pekfinger/långfinger samtidigt. Förlåt ändå.
SvaraRaderaAndreas, tack för din kommentar. Det är aldrig för sent, speciellt när man diskuterar det tidlösa.
SvaraRaderaVisst är det så att konstnärer med passion för sin konst lär sig behärska verktygen - men det görs med otålig lust för det egna uttrycket. När teknik tar överhanden kan den råka ersätta det personliga uttrycket.
Man kanske kan jämföra det med en del soloinstrumentalister som kan spela fort och felfritt, men lämnar publiken oberörd.
Stefan, jag vill tacka för en välformulerad bloggpost. Jag håller egentligen med dig om allt du sa ovan. Kanske är jag, som traditionell/realistisk målare, till och med mer oroad än du över tendensen bland klassiska/realistiska/traditionella målare att gömma sig bakom sin teknik. Det gör oss som grupp lite lättare att avfärda.
SvaraRaderaDetta sagt, vill jag ändå protestera. Lite. Ingen hackar på en musiker som går i musik skola 3+ år för att förfina sina verktyg. Men den som vill måla på ett sätt som kräver ett hantverk, och inte bara ett utforskande av självet, möter redan efter kort tid av sin utbildning ofta rynkade näsor och kommentarer som stelt, utan personligt uttryck.
Jag skulle vilja komplettera liknelsen ovan, soloinstrumentalisten:
En musiker som gått ett år i skola för att lära sig ett instrument, och som ägnat merparten av detta år till att titta in i sig själv, kommer utan tvekan att spela på ett högst personligt sätt. Frågan är bara hur mycket av det där personliga uttrycket som kommer åhöraren till godo? Kanske måste man lära sig, och upprätthålla, skalor för att kunna kommunicera så komplexa ting som inre känslor?
Andreas, visst är det märkligt att man ser så olika på utbildning inom olika konster. Musiker förväntas behärska instrumentet på ett sätt som gör att de fungerar i orkester och så att de kan återge musik skriven av andra. Det skiljer dem från bildkonstnärer.
SvaraRaderaJag tycker absolut att det bör falla sig naturligt för konstnärer, oavsett genre, att lära sig tekniken - men inte att göra den till huvudsaken.
Och så är jag överlag rätt misstänksam mot tanken att man ska kunna lära sig till konstnär på en skola.
Det slog mig att tekniska aspekter, själva hantverket, är ungefär vad en konstskola borde fokusera på. Det "konstnärliga" bör eleverna själva förvalta.
SvaraRaderaFör övrigt går vägen mot fulländning alltid genom något. Vägen in i den tekniska fulländningen kan väl leda till att denna görs överflödig och att kan kastas bort. Framåt bär alltid vägen, fast det i slutänden ofta visar sig att målet är varifrån man kom. Som exempel kan väl nämnas den tekniskt briljante Picasso, vars mål var en allt större enkelhet. Men alltid genom det tekniskt fulländade.
SvaraRadera... över huvud taget tjänar det inget till att vara rädd för något som helst eller försöka undvika något, när det är frågan om konst. Tror jag. Framåt bär vägen.
SvaraRadera... ungefär som inom stridskonsterna, där ett konsekvent följande av svärdets mordiska väg leder till pacifism.
SvaraRaderaYin och yang, motsatserna dväljs i varandra - och det är inget konstigt med det.
Mattias, så sant. Det är inget konstigt med konst.
SvaraRaderaKonstnärskap är nog att roffa åt sig de medel med vilka man optimalt kan uttrycka det man bara måste uttrycka. Det är inte ett yrke egentligen, utan snarare oförmågan att vara tillfreds med "riktiga" yrken.
> Stefan. "...själva hantverket, är ungefär vad en konstskola borde fokusera på. Det konstnärliga bör eleverna själva förvalta."
SvaraRaderaExakt så. Välkommen till min värld.
> Mattias. Myten om den tekniskt briljante Picasso är ofattbart spridd och vedertagen. Briljant enligt vem? Picasso var ett skämt vad gäller det tekniska. Alltså alldeles oavsett vad man har för personlig åsikt om hans konstnärskap - tekniskt var han undermålig. Alltid dessa referenser till hans akademitid och hur han sedan då ... eh valde bort sitt tekniska kunnande. Sanningen är ju att han aldrig kunde.
> Stefan. Konstnärskap som oförmåga att vara tillfreds med "riktiga" yrken. Helt rätt så. Så kalla mig målare. Och låt de som fejkar självmord få kalla sig konstnärer så blir alla nöjda.
Haha, tack Andreas, jag älskar den kommentaren. Någonstans ringde en klocka när jag skrev mitt inlägg, "VET jag detta...?" Nej, bildkonst är jag ingen expert på. Picasso var självklart ingen fotorealist och ägde säkert inte den förmågan, men kommunicera med sin konst, det kunde han.
SvaraRaderaVarför jag valde honom som exempel var nog utifrån hans egna ord om viljan att lära sig att måla som ett barn. Om han verkligen uppnådde det, eller ens kom nära, tål att diskutera. Själv beundrade han ju Matisse närmast avundsjukt. Knappast för någon teknisk briljans utan snarare för hans enkelhet i uttrycket. Eller vad tror du?
Men du, hänger du annars med på och håller med om min tankegång att just erövrandet av teknisk fulländning kan leda till att man mer eller mindre automatiskt överger densamma, i sinom tid?
Andreas, du avfärdar Picasso utifrån fördomar om vad teknisk briljans kan vara. Bildkonst handlar inte blott om fotorealistisk återgivning. Picasso var ett geni i att bryta upp bilden, komponera den, låta linjer brottas med ytor, förvränga den (långt före Photoshops tricklådor), och så vidare.
SvaraRaderaHan var inte skicklig på samma sätt som Salvador Dali, men skicklig var han definitivt. Betraktaren må behöva vidga sin bild av bildspråk.
Kanske har Picassos inflytande varit än större på den grafiska formgivningens område än på måleriets. Vad gäller måleriet så var väl de väsentligaste kubistiska landvinningarna egentligen redan gjorda av Cezanne? Dessutom var det en hel flock konstnärer som ändrade synen på måleri och konstnärskap i tiden, där figurer som Klee, Kandinsky och många andra kan göra liknande anspråk som Picasso. Men som grafisk formgivare var han nog en starkare förändrande kraft än alla andra, just med hänvisning till sådant som du nämner, Stefan.
SvaraRaderaNåja, Klee skämdes inte för sig på det området heller...
Till exempel.
SvaraRadera(ursækta alfabetet. skriver från en norsk kompis dator.)
SvaraRaderaStefan, om jag avfærdar Picasso utifrån førdomar så ær de i sånt fall inte mina. Mattias hævdade att Picasso først var teknisk briljant (och då tror jag inte han menade skicklig att komponera) och sedan ville læra sig teckna som ett barn. Och om jag missførstod Mattias, sorry. Jag vet bara inte hur många varianter jag hørt av resonemanget hur skicklig (alltså tekniskt skicklig som i duktig på att i teckning och måleri på ett øvertygande vis återge natur) Picasso var och hur han sedan valde bort detta, och lærde sig teckna som ett barn. Detta som bevis på att mitt, och en del andras, strævande efter hantverksskicklighet ær onødigt, i bæsta fall. Av ondo i sæmsta. Som bevis drar man alltid fram sammma Bargue-kopior (= en rættt vanlig introduktionskurs i akademiska sammanhang, gjorda av Charles Bargue att kopiera vid introduktion till akademiska studier). Picassos kopior tillmæts stort værde men ær helt undermåliga. Denna kurs har rætt och fel - det ingår liksom i målet før øvningen. Æven nær Picasso gjorde dem. Antingen ær den exakt eller så ær den inte. Picassos ær rætt långt ifrån. Vidare finns det ett gæng portrættstudier som sækert någon tycker ær fina men som akademiska studier, vilket ju de var, ær de av låg kvalitet. Och så vidare.
Nu ær inte fotorealism något som jag håller på med sjælv, eller ens gillar. Men ordval spelar egentligen ingen roll, akademisk, naturalistisk, realistisk - you name it, om man nu vill føra ett argument som bygger på att Picasso besatt en exceptionell skicklighet som han sedan valde bort måste man væl ændå kunna føra i bevis att han kunde?
Att han var skicklig på andra områden håller jag helt med om. Mitt besøk på muséet i Antibes var en upplevelse jag vårdar.
Jag målar på ett sætt. Gillar naturligt ofta bilder som ligger næra det jag gør sjælv i utførande. Men lika (næstan) ofta fångas jag av bilder som ligger långt ifrån vad jag gør sjælv. Alltså, det hær ær 2000-talet. Ingen behøver væl længre begrænsa sig till en viss typ av bilder av konstpolitiska sjæl? En bra bild ær en bra bild ær en bra bild.
Jag har hört en målarvän avfärda John Bergers tes om att Picasso saknade egentligt tema och hört henne säga att Picasso hade ett genuint intresse av att tränga in i tingen med sitt måleri. Ett måleri med en mystisk dimension alltså. Att man krockar med de akademiska kraven - som brukar vara rätt fåniga - om man har sitt fokus på det verkliga är inte ägnat att förvåna.
SvaraRaderaOm det verkligen förhöll sig på det viset är jag inte rätt person att uttrycka en åsikt om.
Jag tror nog att vi alla tre är överens men råkar prata förbi varandra. Det verkar som att ingen av oss tvivlar på Picassos geni. Vi torde möta samma svårigheter som alla andra när det gäller att i detalj beskriva detta geni.
SvaraRaderaBara det är ett tecken på geni...
Har ni förresten sett den underbara filmen Mysteriet Picasso av en fransk thrillerregissör på 1950-talet? Helt fantastisk upplevelse.
Det finns, när man pratar om Pablo Picasso, åtminstone två ständiga diskussioner:
SvaraRadera1) Hur PP förkroppsligar den påstådda evolutionen från den hantverksskicklighet som målare i ett par hundra år före honom hade eftersträvat att inkorporera i sitt skapande. Picasso var enligt denna tes exceptionell även i sina akademiska studier och sedan valde att ... gå vidare ... utvecklas etc. PP blir därigenom ett bevis på att den dittills rådande strävan efter teknisk skicklighet hör dåtiden till och att inget nytt och framåtsträvande kan komma därigenom.
Mattias, jag har ingen åsikt om Pablo Picassos strävanden. Jag vill bara påstå att ovan nämnda tes inte rimmar i det att han inte var skicklig - enligt de normer man bedömer skicklighet i den akademiska världen efter. Om det var av ointresse, oförmåga, eller vad det nu kan vara, spelar liksom ingen roll.
2. PP som smart marknadsförare av sig själv kontra ärligt utforskande av det egna uttrycket. Trollkarl eller Geni.
Vem vet? Vem vet överhuvudtaget något om en annan människas ärliga strävanden? Denna diskussion blir onödig därigenom - och kvar lämnas vi med den (egentligt) intressanta frågan: vad tycker vi, vad känner vi inför hans bilder?
För övrigt får jag tacka för ett par dagars mycket välkomna energiinjektioner. Apropå figurativt/realistiskt/efterliknande måleri, har någon av er varit och sett Figurationer på Edsviks konsthall? Jag bor i Gbg och har inte haft möjlighet än. Jag har min förutfattade (långt ifrån helt positiva) mening klar - skulle vara kul att höra någon annans.
Andreas, jag menar att Picasso var skicklig på att bryta upp verkligheten, att lämna det naturtrogna återgivandet. Det kan man också vara skicklig på.
SvaraRaderaOm detta är vi rörande överrens, Stefan.
SvaraRaderaVill man gå vilse, då ska man ta en diskussion på basen av ordet "verklighet". Det gäller inom både politik och konst, och naturligtvis religion. Som jag uppfattar det fokuserade Picasso på en så mystisk kategori som tingens energi, därav den starka uttryckskraften. Fotorealism kan roligt nog ha den motsatta effekten: det kan bli så verkligt att det skapar förfrämligande. Ju ljuvligare sommarkväll, desto starkare förfrämligande. Å andra sidan kanske detta talar om en annan verklighet, bortom den vanliga, som en del säger är än verkligare. Dan Andersson, inläst på österländsk filosofi, hävdade det: "Det är något bortom bergen".
SvaraRaderaProblemet Picasso liknar problemet Bellman. Ibland målar denne genrebilder med klichéartade jägare och herdinnor, för att i nästa stund vara impressionist och realist. Det är inte till att bli klok på utan bara att konstatera: stora konstnärer är inte lätta att sätta på formel.
Apropå det du säger, Andreas, om vars och ens upplevelse så var Picasso som bäst kring år 1920, enligt min smak. Verken från den tiden andas ett lugn kombinerat med en spänst som han inte nådde vare sig förr eller senare. Guernica känns som ett politiskt pliktverk och är mer en grafisk prestation än egentligt måleri. Framemot 60-talet hittade han tillbaks till samma lugn och enkelhet, men hade då inte samma spänst kvar i penseln.
Som jag såg saken vid ett besök på en picassoutställning för ett år sen. Idag kanske jag skulle tycka helt annorlunda.
En liten bit av mitt resonemang föll bort ser jag. Apropå fotorealism så skrev jag att även själva verkligheten kan verka förfrämligande. Därefter: "Ju ljuvligare sommarkväll..." Ja, om någon är intresserad av att följa tankegången.
SvaraRaderaPicassos glada måleri från 1960-talet fascinerar mig. Det ger intryck av en människa som har hittat fram, som förhåller sig lika lekfullt avspänt till livet och döden. Ett slags naivism på andra sidan evigheten.
SvaraRaderaPicasso hade ju en politisk sida, men jag undrar om inte den närmast var ett krav från den tid han levde i och den roll han spelade. Guerníca övertygar som sagt var inte mig. Däremot hans längtan till det slags epikureiska vardag som Matisse skildrade (han lär ha varit den enda samtida målare som Picasso ansåg stå i jämnhöjd med honom själv). Jag undrar om det inte helt enkelt var så att han lät det politiska fara och sjönk in i Matisseinspirerad skön vardag?
SvaraRaderaGuernica gällde ju hans hemland och dess umbäranden, så där tror jag nog att han målade med största känsla. Det är också en väldigt gripande tavla, åtminstone i mina ögon.
SvaraRaderaJag tror också att det spanska inbördeskriget engagerade väldigt många i västvärlden på den tiden, långt ifrån blott spanjorer, ej heller enbart socialister.
Ingen tvekan om att det var ett kraftigt ställningstagande, inte för det. Men mer en politisk handling än tillkommen av konstnärlig lust, var den känsla jag fick när jag stod framför det berömda verket för något år sedan. Inte så konstigt isåfall; Picasso hade knappast någon naturlig dragning till krig och elände.
SvaraRaderaMattias, du har nog alldeles rätt - men är det inte konst också att begå en politisk handling i konstnärlig form?
SvaraRaderaFrån frågan om vad realism är till frågan om vad konst är och går ut på... Vi gör det inte lätt för oss.
SvaraRaderaI social bemärkelse är det självklart konst, det uppfattas ju som sådan. Men om Picassos uppdrag var att leta fram en barnslig enkelhet och odla sin kärlek till de vardagliga tingen, ja då ligger Guernica utanför det uppdraget. Fast bara delvis, för i tavlan lyfter han fram människornas vardag som något värdefullt som kriget skövlar.
(Att allt jag påstår i den här debatten har en lätt spekulativ karaktär behöver väl inte understrykas, tänker jag? Ha stora saltkaret till hands, tack.)
Mattias, vi spekulerar allihop, vilket är precis hur man river konventionens barriärer.
SvaraRaderaMed Picasso ser jag flera "epoker" hos honom, och Guernica känns som ett fullt konsekvent uttryck under den perioden i hans konstnärsskap.
Den skönt lekfulla naivismen nådde han nog först på 1960-talet, när han blivit så gammal att han blev barn på nytt.
(Jag hann skriva det här innan ditt senaste svar kom upp.)
SvaraRadera... och därifrån går mina tankar vidare till politisk konst och vad det kan tänkas vara. Yin och yang... Hur vanligt är det inte att det vi åstundar har motsatt effekt? De som kallar sig Humanisterna förnekar Gud/gud, utan att inse att de frammanar det spöke de säger sig vilja bekämpa. Det talas i nutid om media som pådrivare av de konflikter de skildrar, trots att deras uppsåt synes vara att bekämpa dem. På samma sätt tror jag att Guernicas pacifistiska effekt är mindre än de avspända 60-talsmålningarna. Den kanske till och med har motsatt verkan?
Jag håller med dig om det senaste, bortsett från att han verkade ha en harmonisk och lekfull tid kring 1920, då han tecknade luftigt och gjorde sina sköna gitarrkollage och annat.
SvaraRaderaMattias, jag tror du kan ha rätt om Guernica kontra 60-talsbilderna. Den förra är hatisk, de senare visar alternativet. Jag skrev i min bok Mord om författarkårens försök att skriva texter som i stället för angrepp på kriget skulle visa upp fredens välsignelser. Svenska tecknare ombads illustrera, men de sa nej. "Det är som att försöka teckna med bara vitt", sa de.
SvaraRaderaVi författare misslyckades. Det visade sig väldigt svårt att skriva om freden utan att använda kriget som motbild.
Ja, och därmed kommer vi in på den centrala frågan om konstens respektive politikens uppgift. Den senare säger sig vilja lösa människornas problem, men snarare handlar det ofta om att hålla vår ångest i schack. Imitera handlingskraft så att vi slipper känna oss hjälplösa. Att politiken ofta förvärrar saken istället för att lösa den bortser vi helst från. Tydligt kommer det till uttryck i ord som Cancerfonden, Sjukhus och Hungerprojektet, som fokuserar på problemen istället för lösningarna, och knappast kan bidra till att lösa några problem (mycket riktigt hör sjukhusen till de miljöer där allra flest blir sjuka).
SvaraRaderaKonsten har möjligheten att göra det motsatta, att introducera paradiset som ett normaltillstånd och något att sträva efter. Men ofta säljer paradiset inte så bra...
Kul att höra om ert projekt, men desto tråkigare att resultatet blev som det blev.
I min bok skrev jag att vi misslyckades för att vi var otillräckligt bekanta med skönheten, denna förunderliga urkraft som nog dessutom är det främsta beviset på det gudomliga.
SvaraRaderaDu sa det!
SvaraRaderaJag hörde om en kedja med starkt befriande kraft och som tog sitt avstamp i just det du säger... Upplevelsen av skönhet leder till tacksamhet som i sin tur leder till ödmjukhet... Det var fem steg minns jag. Jag forskar vidare i saken och återkommer.
Såg du förresten SVT:s porträttprogram av Lennart Hellsing? Han angav just detta som skäl till sitt yrkesval. Han var predistinerad att bli ingenjör men under inflytande av det nyss avslutade världskriget beslöt han sig för att satsa på att skriva glad poesi istället, för att kanske på så sätt avhålla folk från mera krig. Berättade han.
SvaraRaderaJag tror att resonemanget var så här: skönheten bereder oss njutning och glädje. Dessa känslor öppnar upp för tacksamhet. Tacksamheten gör oss ödmjuka, och ödmjukheten hjälper oss att inse det kosmiska sammanhang vi ingår i. Vilket i sin tur gör det lättare för oss att uppleva skönhet...
SvaraRaderaMattias, den kombinationen av insikt och humor låter sannerligen som Hellsing. Jag såg tyvärr inte programmet om honom, men det är glädjande att han uppmärksammas så mycket i och med 90-årsdagen.
SvaraRaderaDet är inte konstigt att han blivit så gammal. Hans poesi känns evig.
Hela den här grejen med retro-realism-vi-hatar-det nya känns oerhört tröttande. Jag går personligen inte igång på det, även om jag är oerhört intresserad av inte minst "gammal" konst. Jag har själv ett förhållande till de gamla mästarna som jag har arbetat med sedan min tid på konsthögskolan i Stockholm (1988-1993). Det blir inte bra konst för att man gnider och gnider fram detaljerade målningar. Någon kontakt med samtiden skall man väl ha i alla fall. Konsten kan inte vara slut vid 1800-talet. Jag funderar bland annat på hur en konstnär som exemplevis Chardin bedöms på en akademi för gamla uttryck. Chardin är en konstnär som handhar färg på ett ganska modernt sätt, färgen har en rumslighet i uttrycket som kan länkas samman med andra efter honom kommande konstnärer som: Paul Cezanne vidare till Jasper Johns vidare till John E Franzén. Konsten är enligt min mening under utveckling hela tiden, det är som en lång kedja där man kan se sig själv som en liten länk. Men om någon av dessa som utbildar sig i den extrem realistiska stilen kunde para ihop det med något nytt och intressant som speglar vår tid, då kunde det bli intressant.
SvaraRaderaSka det kanske vara sådana som John-Erik Franzén?
SvaraRaderaDet finns många olika exempel på samtida målare som inte fastnat helt och hållet i akademisk trams. Färgen i måleri kan vara så mycket, exempelvis Brice Marden eller Ann Edholm har ett måleri som jag tycker är mäkta imponerande även om det ligger långt ifrån vad jag skulle göra själv. Men en målare som jag inte blir riktigt klok på själv vad jag tycker (det kanske är bra?) är John Currin. Han är väl ofta "over the top" men driven är han.
SvaraRaderaJohn Currin har ett intressant och lite udda färgspektrum men framför allt drastisk humor. Konsten att inte ta konst på för stort allvar.
SvaraRaderaEn annan målare som visar på detta är väl Philip Guston, när han övergav den abstrakta expressionismen och dess allvar och gick över till sina figurer. Så lite humor skadar inte.
SvaraRaderaDet var roligt att läsa.... Jag själv har fått en klassisk akademisk konstutbildning i måleri och även undervisade teckning och måleri på professionella konstskolor och därför kan jag säga att det är helt omöjligt att lära någon så bra att man blir konstnär. Men en begåvad man kan lära sig tekniken och med den fina tekniken utvecklas vidare som konstnär. Därför en bra klassisk utbildning är absolut + för den som vill gå vidare i konsten .
SvaraRaderaPå konstskolan lär man sig inte bara hur att måla eller teckna en naken modell utan gör först en bra komposition, försöker att göra volym på den platta ytan av duken, söker harmoni mellan färger och så vidare. Med varje övning som gör en elev på en bra konstskola kommer han närmare till förståelse ”vad är en tavla” – komposition av linjer och färger som utrycker känslor. När skicklighet av en konstnär blir hög då blir det även osynlig. Och det är kanske största målet av realistisk skolan – göra en konstnär helt fri, för att han skulle kunna måla och teckna allt som han vill och göra det perfekt.
Det som kallas nu modern konst är oftast meningslösa och ändamålslösa tavlor med instruktioner -konceptioner som förklarar för tittare vad de måste se och förstå i en tavla – och det är åt min åsikt är mycket tråkigt . Intressant också att för att skapa en sådan ”svart kvadrat” eller en blå triangel behöver man inte lära sig måleri alls.
Jag ville bara säga att artikelns författare hade rätt när han skrev om skillnaden mellan gamla mästarnas måleri och det måleri som görs idag, även om det är realistiskt och är utfört i deras anda. Gamla mästarnas verk sprakar liv därför att deras färgseende är annorlunda än de dagens konstnärernas (exempelvis från SARA). De vet vilka delar av bilden som ska understrykas och vilka som underordnas. Detta åstadkoms inte bara med färgkänsla, utan också med ytbearbetning/penseldrag, vars karaktär är olika på olika delar av målningen. SARA:s konstnärer och många andra realistiska konstnärer bearbetar hela bilden i samma anda, lägger lika stor uppmärksamhet och likadana penseldrag på alla delar av målningen - därav tråkigheten och stelheten. Och det spelar ingen roll om motiven inte är ur mytologin. Det är inte motiv, utan den konstnärliga känslan hos konstnären som avgör. Det är denna känsla som man måste uppfostra inom sig. Dvs, vad som är viktigt i målningen, och vad som är underordnad. Och naturligtvis måste dagens konstnärer blanda färger bättre än de gör - hos gamla mästarna är de mer nyanserade.
SvaraRaderaHos dagens realistiska konstnärer är färgerna tunga - mer lätthet krävs. Även den bruna Rembrandt upplevs betydligt lättare än våra samtida konstnärernas blå-gröna (till synes mer glada färger) stilleben och dylikt. Man måste jobba mer med färgförhållanderna, känna färgnyanserna bättre. Och så veta vad som är viktigt i målningen och vad som är mindre viktigt, som sagt.
SvaraRaderaOlga, tyvärr är det meningslöst att påpeka att den moderna konsten är meningslös. Det är samma sak som att propagera mot regeringen. Exakt samma sak. Det är också samma sak som att försöka förklara för folk att att vänstra eller skiljas inte är bra, och att mannen måste vara en man och kvinnan kvinna. Tydligen är det inte så idag. Du vet konsten förändras också i takt med samhället.
SvaraRadera