Dementimaskinen går i spinn

Idag avslöjar Svenska Dagbladet ett internt styrelseprotokoll från AMF, där det skandalösa pensionsavtalet presenterades. Det är bara en av många uppgifter som nu bildar ett töcken runt hela affären. Dementimaskinen har varit sen att komma igång, men sätter nu en väldig fart.

Att SvD kommit över detta protokoll är förstås ingen slump. Det har förmodligen läckts till dem av LO-gänget i AMF-styrelsen, som är mest desperata att visa sin oskuld. Så brukar det gå till.
Att protokollet hamnar hos en moderat tidning är i så fall bara ett sätt att dölja källan ytterligare. Aftonbladet hade blivit för uppenbart.

Det är vad jag kan se inget diskussionsprotokoll, så vi vet inte hur ordrikt frågan presenterades eller diskuterades på mötet i fråga. Att den ligger sist på dagordningen är inget manipulativt om föregående frågor ansågs som mer centrala för verksamheten. En rapport av detta slag anses av varje styrelse som föga mer än ett expeditionsärende.

Det ändrar inget i sak och är verkligen inget bevis för att frågan mörkades inför styrelsen.

Hörsägen
SvD:s artikel fyller på med ren hörsägen – om vad som ska ha dryftats och inte dryftats utanför styrelsens möten, hur styrelseordföranden snäst av folk, osv. Det borde SvD se för vad det är: manipulation från styrelseledamöter som vill klara sig undan kritik.

Detaljerna i VD:s och andra chefers ersättning har hanterats av en särskild ersättningskommitté inom AMF, vilket är brukligt i de flesta stora företag. Där ingick styrelseordföranden Göran Tunhammar men också LO:s dåvarande avtalssekreterare Erland Olausson (som själv har ordnat sig ett saftigt pensionsavtal hos LO).

Wanja Lundby-Wedin kommer att behöva belägga att hon förts bakom ljuset inte bara av Tunhammar utan också av sin egen topptjänsteman Olausson, vilket är svårt att föreställa sig – om hon inte uttryckligen bett Olausson att hålla henne utanför, vilket i så fall är etter värre.

Styrelsen blev oskyldig när det blev ett problem
Kärnfrågan kvarstår oförändrad. AMF:s styrelse har medverkat till en synnerligen saftig pension åt sin förra VD, vilket inte blev något problem för dem förrän det i finanskrisens spår har blivit skandal – speciellt som Wanja öppet farit ut mot höga ersättningar inom näringslivet.

Just genom sin tidigare kritik av sådana ersättningar visar hon stor medvetenhet om deras förekomst och hade därför all anledning att granska AMF:s avtal med sin VD. Det underlät hon att göra, och det kan hon inte ljuga sig runt nu.
Nej, Wanja, för varje envist upprepande av din oskuld framstår du bara allt skyldigare.

Wanjas styrelsearvode i retur?
Och så undrar jag: Om Wanja nu anser att VD i efterhand ska betala tillbaka en del av denna ersättning – varför börjar hon inte med att själv betala tillbaka sina styrelsearvoden från AMF?
Hon medger ju att hon uppenbarligen inte skött det jobbet som hon borde, och som hon sannerligen hade betalt för.

Svenska Dagbladet skriver om AMF-skandalen här, här och här, DN här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Wanja Lundby-Wedin, AMF.

Tidningar olika njugga mot bloggarna

Sydsvenskan har sedan sin nya formgivning i början på mars ett annorlunda upplägg för kommentarer och blogglänkar på sin nätupplaga. De döljs bakom varsin flik vid varje artikel. Konsekvensen är att tidningen verkar vilja gömma dem. Är inte det ett steg tillbaka?

Avsikten har nog framför allt varit att skapa tydlighet. Tidningarnas nätupplagor är ofta rätt plottriga med allt de ska ha plats för. Men den här rensningen är olycklig. Den ger intryck av att kommentarer och bloggar är sekundära, avskilda från artiklarna och deras ämnen – som om de bara vore bakgrundsbrus.

Olika lösningar
Se hur det blivit, t.ex. med denna recension av Malmökonserten med Bob Dylan, som i och för sig fått ovanligt många kommentarer och blogglänkar.
Flikarna till kommentarer och bloggar är nästan omärkliga, och försvinner när man scrollar nedåt för att läsa artikeln.

Jämför Svenska Dagbladet som i sin recension av Dylan på Globen till och med låter läsarna sätta egna betyg. Där kommer kommentarerna direkt efter texten, och blogglänkarna under dem, som naturliga följder av tidningens text – vilket är precis vad de är.

Aftonbladet har en liknande lösning, där bloggarna är till höger och kommentarerna under artikeln. Å andra sidan måste man vara registrerad medlem för att kunna skriva en kommentar.

DN har en lösning som är närmare Sydsvenskans. Där måste man klicka på länkar för att komma till kommentarerna och bloggarna – men dessa länkar finns såväl till höger om artikeln som under den.

Jag misstänker att Sydsvenskans lösning har lett till minskade kommentarer och bloggar om tidningens artiklar. Det vet jag inget om, för alla tidningar är rent larvigt hemliga med sin internetstatistik.

Överhet på fallrepet
Hur som helst är det galen kurs när det gäller hur tidningar bör förhålla sig till diskussionerna som frodas på internet. De behöver gå dem till mötes, vara centrum i dem och stimulera dem, för att försäkra sig om att i framtiden ha en roll som åtminstone någorlunda hävdar sig mot deras forna storhet.

Tidningarnas redaktioner är njugga och kluvna vad gäller internet och bloggosfären. De förstår att de måste spela en roll även där, men de är egentligen irriterade över att alls behöva beblanda sig med internets många “amatörtyckare”. De är en överhet på fallrepet.

Bara om de lustfyllt omfamnar internet som det är – inte som de önskar att det hade blivit – kan de nå och behålla signifikanta positioner där. Då måste varje förändring vara mot en större integrering med debatten på internet. Sydsvenskans ändring signalerar motsatsen.

Läs även andra bloggares åsikter om pressen, bloggar.

Styrelsen är överens om att styrelsen är oskyldig

Så kom nästa schackdrag i spelet om AMF-pensionen och Wanja Lundby-Wedins roll i skandalen. Hela AMF-styrelsen, där hon är ledamot, är överens om att de allihop är oskyldiga. Ingen överraskning.

De understryker sin oskuld genom att kräva tillbaka pengar av den orimligt gynnade VD:n. Sådär 15-20 miljoner.
Styrelsen känner sig lurad. En intern utredning ska fortsätta att rota reda på vem som lurat dem, för det vet de inte. Ändå vet de att inget olagligt förekommit.

Det är en härva av bortförklaringar. Styrelsen har säkert överlåtit det praktiska åt sin ersättningskommitté, men omfattningen av dessa ersättningar kan knappast ha varit okänd för styrelsen – med mindre än att det är fråga om ren förskingring, vilket ingen påstår.

Nej, faktum kvarstår: Det enda som har ändrats är att hela snaskigheten nått offentlighetens ljus. Att Wanja och hennes styrelse inte har reagerat dessförinnan är något som de inte kan resonera sig runt, hur de än slingrar sig.

Jag tror inte att hon klarar sig igenom det här – framför allt just för att hon envisas med att försöka komma undan utan minsta rejäla eftergift eller medgivande. Det är inte gratis att ha hennes ansvar och att betalas därefter.

Wanja har inga planer på att avgå:
”Att avgå vore att smita från det förtroende medlemmarna gett mig.”
Men det förtroendet är nog redan förverkat. Jag tror inte att hon sitter kvar tillräckligt länge för att få det prövat i LO:s nästa val.

Här skriver DN, Aftonbladet och Svenska Dagbladet om det senaste utspelet.
Läs även andra bloggares åsikter om Wanja Lundby-Wedin, AMF.

Tillagt kl. 11.42:
Ordförande i AMF:s styrelse är Göran Tunhammar. Fem av ledamöterna är från Svenskt Näringsliv och fem från LO. En farlig förbrödring mellan arbetsmarknadens parter.

Kostymen kväver Jimmy Fallon

Jimmy Fallon tog över Late Night efter Conan O’Brien för en knapp månad sedan. Det går inget vidare, fast han med sin stora framgång i Saturday Night Live hade alla förutsättningar. Jag tror att problemet sitter i kostymen.

Den nattliga sändningstiden gör att programmet kan vara ganska knasigt och fräckt – för att vara i USA. Conan tänjde på en del gränser, framför allt genom en humor som var lätt absurd, ibland en smula Monty Python. Ungefär som när ett gäng doktorander blir lite fulla och skojar till det.

När Jimmy Fallon skulle ta över väntade sig nog alla att det skulle bli ännu mer vrickat – och såg fram emot det. Men tyvärr, showen är än så länge betydligt mer försiktig, för att inte säga mesig.
Skämten är halvkvädna och konventionella. Det verkar som om Fallon har tagit över en grupp författare från någon annan talkshow, så skämten känns alienerade i hans mun.
Se t.ex. denna inledande monolog, som har alldeles för många dödlägen och aldrig riktigt lyfter:



Men framför allt verkar han stel och malplacerad. Det syns på den prydliga kostymen, vita skjortan och enfärgade slipsen. Frisyren är också tuktad. Antingen har Jimmy Fallon klätt upp sig för att passa den här oväntat städade stilen, eller är det kostymeringen som håller honom tillbaka.

Bytet från Conan till Jimmy Fallon hade varit ett underbart läge att förnya talkshow-formatet, åtminstone på några punkter. I stället är Jimmy Fallons show en pinsamt trogen repris av varje annan talkshow – från första till sista minuten.

Han får allt ta av sig kostymen och släppa loss. Annars kan han knappast hindra TV-publiken från att somna.

Läs även andra bloggares åsikter om Jimmy Fallon.

Men det finns ett men

Mona Sahlin uttalar sitt stöd för Wanja Lundby-Wedin, trots klantigheterna med AMF och dess VD:s saftiga pension. Men det finns ett men. Detta lilla men är en politikers sätt att mena motsatsen. Mona droppar Wanja, men vill inte hålla i yxan.

Så här säger Mona Sahlin i en radiointervju:
”Jag har förtroende för Wanja Lundby-Wedin som LO-ordförande, men jag är också med och är kritisk till bonus, höga lönenivåer, pensionsvillkor, oavsett om det sker i ett bolag som AMF eller i SEB eller någon annanstans i samhället.”

Wanja sitter i socialdemokraternas partistyrelse, så Mona kan inte avfärda henne med vänsterhanden. Hon uttrycker sitt stöd för partikamraten, dock med ett utvecklat men som för alla de initierade berättar att det är fritt fram för andra att skärpa kritiken och kräva Wanjas avgång.

Om det sker kommer Mona att spela oskyldig och säga att hon gjort allt för att försvara Wanja men att det helt enkelt inte gick längre. Därmed är det ofrånkomligen så att Wanja måste avgå. Då har hon blivit en för stor belastning för partiet.

Notera de många orden Mona har efter sitt lilla men. De visar att hon egentligen lägger tyngden på att sympatisera med just den kritik som har drabbat Wanja. Hon ger kritikerna rätt, vilket betyder att hon tar handen från Wanja.

Med all rätt. Wanja har skött hela denna affär ytterst fumligt. Hon kände sig så säker i sin LO-borg att hon inte tillräckligt tidigt förstod allvaret. Så bortskämda makthavare har socialdemokraterna inte råd med – speciellt som de dalar i opinionssiffrorna.
De måste stå på sig vad gäller arbetarrörelsens fundamentala principer (som de i andra opinionslägen struntar blankt i).

Wanja får bli offerlammet denna gång. Annars kan det nästa gång bli Mona Sahlin, och det är mycket dyrare för partiet – för det garanterar förlust i nästa val.

Här skriver Svenska dagbladet och Aftonbladet om Monas uttalande.
Läs även andra bloggares åsikter om Wanja Lundby-Wedin.

EU värnar om yttrandefriheten på nätet

EU-parlamentet säger bestämt nej till övervakning av medborgarna via internet. Det kanske inte är så dumt att vara med i den Europeiska Unionen i alla fall...

EU-parlamentet beslutade med överväldigande majoritet att begränsa myndigheters möjlighet att övervaka internettrafiken. 481 ledamöter röstade för förslaget, 25 mot, och 21 fegade genom att lägga ner sina röster.

Det är ett radikalt så kallat initiativbetänkande som har antagits, med långtgående skrivningar om yttrandefrihet och integritet på internet. Det går tvärs emot sådana lagstiftningar som t.ex. den svenska FRA-lagen och IPRED.

Betänkandet har också bestämda skrivningar om att man fritt ska få komma med åsikter på internet, utan repressalier, även om dessa är mycket provokativa. Alltså en åsikts- och yttrandefrihet som även ska gälla på nätet.

Makten annorstädes
Tyvärr är det inte parlamentet som bestämmer i EU, trots att det är störst och röstas fram i allmänna val. Av de tre stora institutionerna i EU har parlamentet minst makt. Därför är detta betänkande endast rådgivande.

Den absoluta makten ligger hos Ministerrådet, som helt enkelt är de europeiska regeringarnas ministrar som samlas och beslutar som de har lust. EU-kommissionen är också mäktigare än parlamentet, fast det egentligen är att se som ett kansli av anställda tjänstemän.

Ändå kommer det att vara svårt för Ministerrådet och EU-kommissionen att ignorera detta betänkande, eftersom det röstades igenom med sådan svindlande majoritet. Parlamentet kommer att koka annars, och det kan få följder för hela EU:s framtid.

Så låt oss hoppas att bland annat den svenska regeringen tar sitt förnuft till fånga och börjar respektera åsikts- och yttrandefriheten även på nätet.

Här skriver Svenska Dagbladet och DN om EU-betänkandet.
Läs även andra bloggares åsikter om EU, internet, yttrandefrihet.

Släckning skymmer väsentligheter

I morgon lördag kl. 20.30 startar Earth Hour. Då släcks en väldig mängd ljus runt jordklotet till stöd för miljön. Ett jippo, förvisso, men sådana kan ändå föra utvecklingen framåt. Ändå är jag tveksam till just detta. Den världsomspännande släckningen skymmer väsentligheterna.

Det är lite skrymtare över alltihop. Släck ljuset en timma och du kan därmed kalla dig miljövän. Sedan är det bara att braka på som vanligt. De stora företag som hänger med på jippot tänker sig förstås sådana lättvunna poäng.
Sedan somnar de om.

Det hade varit vettigare med till exempel en varaktig miljövänlig utfästelse. Typ släck en lampa för gott.

Dessutom skymmer ljussläckningen den nödvändiga debatten om vad för miljöförstöring vi egentligen står inför – framför allt om koldioxiden är det största miljöhotet eller ej. I det fallet är aktionen felriktad – den slår mot elförbrukningen i stället för t.ex. bensinen, som enligt alla teorier är en betydligt värre miljöbov.

Nå, det kan bli rätt kul ändå att promenera i en större stad och titta in i mörkret. Något händer – i detta fall ett ganska filosofiskt intet, eftersom mörker är inget annat än brist på ljus.
Säkert blir fler barn gjorda, som vid långa strömavbrott. Det är också skoj, om än befolkningsexplosionen gör sådan sysselsättning tveksam.

Men själva namnet Earth Hour är rätt sökt. Det vore mer logiskt med t.ex. Night Hour eller Blackout Hour men det kanske inte låter lika positivt. Där är nog själva kruxet med miljöförstöringen – ingen vill ha den men få vill betala priset för att hejda den. Det ska vara mysigt att värna om miljön.

Tidningarna skriver måttligt om saken i förväg, men säkert desto mer dagen efter. Svenska Dagbladet skriver här, DN här, Expressen här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Earth Hour.

Styrelseuppdrag är politikernas pensionsfonder

Wanja Lundby-Wedin är körd. Hon har gjort det största misstaget man kan göra när drevet går igång – hon satsade på att komma undan gratis. Därför kommer det att kosta henne allt.

LO-basen har suttit i styrelser och påstår ändå att hon inte förstått vad för beslut de har fattat. Men arvodena för dessa uppdrag har hon håvat hem utan betänkligheter.

Hon sitter i 24 styrelser – somliga förvisso så gott som obligatoriska för en LO-ordförande, men långt ifrån alla. Hon envisas med att vilja behålla alla avlönade av de sistnämnda, och hon envisas med att hon är oskyldig till AMF:s kontroversiella beslut, fast hon satt även i den styrelsen.
Summa summarum – hon vill gå skadeslös ur det här. Det finns inte. Hon är körd.

Jäviga politiker
Men den viktigaste frågan är inte Wanjas öde, utan det jäv som styrelseuppdrag innebär både direkt och indirekt. Politiker som hamnar i företagsstyrelser blir självklart uppbundna mot dessa, även ekonomiskt. Det är rena mutan. De kan endast stanna i sådana välbetalda styrelser om de stöder deras ambitioner.
Därmed borde de inte samtidigt ha politiska uppdrag, som förutsätter oberoende gentemot intressenter.

Och allra värst: Många politiker tänker sig ett välbetalt liv i sådana styrelser efter den politiska karriären, så de verkar i deras intressen redan innan de ingår i dem – för att sedan erbjudas plats i dem.

Därför går politiker i säng med företagarna och försummar sina folkvalda uppdrag för rysk kaviar och champagne när dessa uppdrag i framtiden är över. Det är politikers allt vanligare pensionsförsäkring, och det stinker långt innan den har trätt i kraft – redan när den är en våt dröm i politikernas plånböcker, som alltför ofta är närmast deras hjärtan.

Om pressen gör en inventering av politikers roller i diverse företagsstyrelser kommer hur många skandaler som helst att uppdagas.

Här skriver DN och Aftonbladet om Wanjas snirklingar.

Läs även andra bloggares åsikter om AMF, Wanja Lundby-Wedin.

Sannspådd om Idolvinnaren

När Kevin Borg vann senaste Idol spådde jag att vi snart skulle se honom på Finlandsfärjorna. Jag har nu blivit sannspådd. Under påsken uppträder han på Silja Lines färja Galaxy. Rätt man på rätt plats.

Kevin Borg vann en lätt förutsedd seger i senaste Idol, där jag enbart fascinerades av Johan Palm, som åkte ut några veckor före finalen.
Kevin är säkert rar och allt det där, men han är en schlagersångare, en röst som lånar ut sig till vadhelst men inte har någon egen essens.

Jag vet inte ens om Kevin har släppt någon skiva ännu. Vem bryr sig? Den består knappast av annat än popdängor skrivna av schlagerfabriker, där Kevin pliktskyldigt försöker fylla dem med energi och därmed sälja dem till en publik som inte har någon egen musiksmak.

På färjan kommer han säkert att sjunga låtar från skivan, men framför allt hitlåtar han sjöng på vägen genom Idol. “Känd från TV”, som det heter.

Läs även andra bloggares åsikter om Kevin Borg, Idol.

Ego möter superego

I Nöjesguiden har svensk medias enfant terrible Alex Schulman gjort en härligt lång intervju med författaren Björn Ranelid. Två väldiga egon möts – och skapar ett svåröverträffat rekord i självförhärligande.

Det är faktiskt Alex Schulman som hamnar i skuggan – och med förvånande prestigelöshet låter det ske. Jag trodde inte det, men han har gjort en riktigt bra intervju, där Björn Ranelids väldiga ego framstår med alarmerande tydlighet.

Oj vad Ranelid är full av sig själv! Han begår dessutom oanandes den utslitna vitsen att skryta om sin ödmjukhet. Enligt Ranelid finns det inget annat fel på honom än det fysiska utseendet, och ingen överträffar honom i stilistik, aforismer, hjärna, hjärta och blygsamhet.

Men varje gång han ger prov på sin Ranelidska, sitt eget förgyllda språk, då blir det så banalt att man undrar om han även är bäst på att vara sin egen parodi. Vad tycks till exempel om hans visdomsord om kärleken:

”Kärleken väger ingenting, ändå är den mäktigare än allt annat på jorden. Kärleken rör sig med ljusets hastighet, 30 000 mil i sekunden. Kärleken stavar aldrig fel när den skriver, ty den behärskar alla språk. Kärleken är världens första och största atombomb. Kärleken sover alltid utomhus, men den har nycklar till alla lås. Kärleken ligger nu i en farkost som rör sig mellan ditt öga och ditt hjärta i världens längsta och kortaste resa och däremellan behövs det inget visum och inget pass.”

Jag undrar vad han har för visdomsord om dumheten.
Björn Ranelids hemsida är här. Bilden ovan är tagen därifrån. En bild säger mer än tusen ord.

Läs även andra bloggares åsikter om Björn Ranelid, Alex Schulman, Nöjesguiden.

En hund begraven i LO-basens pudel

LO-chefen Wanja Lundby-Wedin påstår sig ha varit omedveten om den mångmiljonpension som AMF:s VD fått, fast hon sedan flera år suttit i AMF:s styrelse. Det kan bara stämma om hon hela tiden har varit fullständigt inkompetent för uppdraget.

“Det här stämmer inte med de beslut som jag upplever att vi har fattat,” säger hon om den väldiga VD-pensionen till DN.
Som om styrelsebeslut vore något man “upplever”. Hon har letat länge i ordlistan efter ett ord som inte går att peka ut som ren lögn. Det går förstås inte att bevisa vad hon har eller inte har upplevt.

Men om man sitter i en styrelse i den moderna företagskulturen, som förfogar över en väldig massa pengar – då finns det för en styrelseledamot all anledning att misstänka bonusar och andra smaskiga “extras” till ledningen. Ersättningar så stora som denna VD:s är inte omärkliga - speciellt som den faktiskt har angivits i AMF:s årsredovisning.

Nej, Wanja slingrar sig för att slippa ansvaret för beslut hon självklart deltagit i, och förr trott inte skulle vara så upprörande.
Vilket bevisar att hon själv sedan länge varit bekväm i överhetens vänkrets, där man ideligen byter dylika privilegier med varandra.

Styrelsearvodena är också utmärkta exempel på det – en spindelväv av penningflöden som höjdare i politiken och näringslivet smörjer varandra med.
Hon har själv 400.000:- i arvoden för styrelser hon sitter i. Från AMF har hon 80.000:- om året för att sitta i dess styrelse och “uppleva”.

Jag misstänker att andra LO-pampar som träder fram till hennes försvar har liknande “benefits”.

LO-basens försök att svära sig fri är en riktig pudel, ett försök att klara sig från kritiken genom att frivilligt ställa sig i den offentliga skamvrån. Men den är som de flesta pudlar från de mäktiga: synnerligen halvhjärtad.

Wanja är så innästlad i dessa omoraliska metoder de mäktiga skor sig på, att hon bara inte kan erkänna det. I samma andetag som hon bekänner delaktighet försöker hon svära sig fri genom att känna sig lurad och uppleva ditt och datt. Hon vädjar om att betraktas som oskyldig till vad hon delar ansvar för.
Det ligger en hund begraven i hennes pudel.

Man brukar beskriva oförmågan att känna skuld och den totala oviljan att medge ansvar som sociopatiska drag. Det finns hos vårt maktskikt en utpräglat sociopatisk kultur – de anser sig kunna roffa åt sig, för att de till skillnad från resten av mänskligheten skulle förtjäna det och för att det av diverse krystade anledningar skulle vara alldeles nödvändigt för samhället.
Redan där har all moral lämnat dem. De handlar därefter.

Pressen skriver åtskilligt om saken just nu, eftersom de gärna är drevet efter en pudel. Här är några axplock: Svenska Dagbladet här och här, DN här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Wanja Lundby-Wedin, AMF.

Svenska PEN – fjäderpenna eller kulspets

Måndagskvällen tillbringade jag på Svenska PEN:s årsmöte. Det var sådär 20 år sedan sist, för min del. Medelåldern på deltagarna verkade ha ökat lika mycket. Det var en rar sammankomst, betydligt mer dun än stål. Räcker det för att försvara det fria ordet?

Sist jag bevistade PEN:s årsmöte var när Agneta Pleijel lämnade rodret. Denna gång gjorde Björn Linnell detsamma, tyvärr. Han är en fräsig och handlingskraftig figur, Björn, med ett förflutet som väldigt inflytelserik förläggare på såväl Norstedts som Bonniers.

Det sprakade en del om hans fyra år som ordförande för Svenska PEN. Jag visste inte att han skulle avgå, så jag hade sett fram emot att få se honom i aktion. Men han var förhindrad att närvara, så han blev i stället en “absent friend” som den ena efter den andra av deltagarna prisade med ord som nog skulle ha gjort honom både generad och aningen otålig.

Och nog saknade vi honom. Församlingen bestod av välmenande själar men också ett ömsesidigt gullande som ledde tankarna till borgarskapssalonger i ett victorianskt England.

Ordenssällskap
Det var nästan att några deltagare kunde ha varit födda redan då. Jag undrar hur det är med återväxten i PEN. En styrelseledamot försäkrade att de värvar många unga författare, men få av dem sågs till på årsmötet.

Svenska PEN, bildat redan 1922, har en medlemsprocedur som liknar ordenssällskaps. Det går inte att ansöka om medlemskap. Man måste rekommenderas av två befintliga medlemmar. En sådan ordning leder lätt till åldrighet och en glesnande skara.
Det är dessutom ett olustigt urtida värvningsförfarande, så uppstudsiga unga författare kan nog känna sig avoga även om de råkar bli rekommenderade.

Men vi gamlingar hade det ganska mysigt, med ett kort möte och en generös buffé därefter. Vin till självkostnadspris.
Förutom de många tacktalen som utväxlades mellan trotjänare hölls några tal om den förvisso lovvärda verksamheten, och några förslag på nya aktiviteter väcktes från golvet.

Författarförbundets ordförande Mats Söderlund berättade om Kulturutredningen och dess eventuella konsekvenser för Författarfonden. Jonas Modig, med ett förflutet som mäktig förläggare och ledare för Förläggareföreningen, höll näranog ett brandtal till försvar för nämnda fond men ännu mer för Litteraturstödet, som innebär pengar rätt ner i förlagens kassor.

En ung man talade något för länge om nödvändigheten av att PEN också skyddar bloggarnas yttrandefrihet, om jag förstod det rätt – för jag missade merdelen av talet med en rökpaus. Han fick ingen respons alls, vilket inte var någon överraskning i detta forum.
Nej, jag tror det dröjer innan Svenska PEN blir ungdomligt.

Förvisso är kampen för det fria ordet lika angelägen som någonsin, men kan den bedrivas med fjäderpenna? Det borde nog var kulspets allraminst. Eller ännu hellre SMS, mus och tangentbord.
Jag är inte full av tillförsikt om att PEN och dess tvärsnitt av författarkåren är beredda att högrest gå till strid om friheten för ord som inte faller dem själva helt i smaken.

Läs även andra bloggares åsikter om PEN, Svenska PEN.

PPM blir bara bankerna rika på

PPM, premiepensions-systemet, är en katastrof. Pensionsspararna har förlorat 33 miljarder sedan det startade. Men bankerna har kammat hem 8 miljarder i sina avgifter ändå. Låt oss få köpa aktier för pengarna i stället!

Det är ett lumpet system från början. Vi får välja vilka fonder våra pengar ska placeras i – men det är bara fråga om fonder som i sin tur köper aktier, och tar saftiga avgifter för det, oavsett hur fonderna går.
Och de lyckas inte bättre med sina investeringar än vem som helst skulle göra genom att låta tärningen avgöra vid aktieköp.

Sedan starten 1995 har PPM fått 264 miljarder av våra pensionspengar, och kvar finns 231 miljarder – ett minus på 33 miljarder, vilket är en förlust på 12,5%. Ändå har avgifter för summa 10 miljarder kronor tagits ut under tiden (varav bankerna tagit 8). Det är nästan 4% av hela kapitalet – en förfärligt magstark avgift även om fonderna gått med vinst.

PPM är inte i första hand inrättat för att spä på våra pensioner, utan för att göda finansmarknaden – och för att ha något att skylla på i framtiden när pensionerna minskar, för att det helt enkelt blir för många pensionärer.

Aktier i stället
Det enda hedervärda vore om vi fick investera våra pensionspengar i aktier direkt, alldeles själva. Handla med dem hit och dit, eller låta dem ligga, som vi nu blott får göra mellan fonder.
Då slapp vi dessa hysteriska avgifter och dessa hysteriskt inkompetenta fondhandlare, som tar hysteriskt betalt för att göra lika dåligt ifrån sig som en slumpgenerator.

Eftersom vi ändå drabbas av aktiemarknadens upp- och nedgångar, kan vi lika gärna ta över ansvaret för hur det sker. Det torde knappast gå sämre än det har gjort hittills.

Läs även andra bloggares åsikter om PPM, börsen, pension.

Ordförande för kampkonster

Igår hade Svenska Budo & Kampsportsförbundet årsmöte. Där blev jag vald till förbundets ordförande. Det kommer förstås att innebära en hel del jobb, men jag tänker inte ge upp min blogg för det.

Förmodligen kommer jag inte alltid att kunna skriva lika flitigt på den, som jag till min egen förvåning har gjort under de senaste månaderna – men det kan nog ändå komma stunder av inlägg i sextondelstakt.

Det kan också hända att jag någon gång bloggar om budo och kampsport eller andra ting som ordförandejobbet får mig att begrunda, men mestadels fortsätter jag som vanligt med att tycka till om saker som jag låtsas eller inbillar mig att jag begriper mig på.

Svenska Budo & Kampsportsförbundet administrerar en stor mängd kampkonster och kampsporter, många men inte alla med asiatiskt ursprung. Jag tror att vi idag har 23 idrotter – gamla trotjänare som karate, kendo och aikido, samt nya sporter som kickboxning, MMA och BJJ. På gårdagens möte blev också Muay Thai (thaiboxning) en av våra idrotter.

Själv tränar jag aikido och iaido, vilket jag gjort sedan 1972. Det är fortfarande lika fascinerande, fast jag hållit på i snart 37 år. Inte mycket i livet är så envist givande och underhållande.
Det blir förstås i längden en livsstil, ett sätt att gestalta sin personliga utveckling som också hjälper till med att metodiskt och ändå intuitivt bearbeta den.
Budo är ett sätt att lära sig leva.

Läs även andra bloggares åsikter om budo, kampsport, aikido.

Talkshow med presidenten

Barack Obama har nyss varit gäst på Jay Lenos Tonight Show. Det lär vara första gången en amerikansk president “in office” medverkar i en talkshow. Ingen stor revolution, men ändå ännu ett tecken på att Obama representerar något nytt och härligt avspänt i politiken.

Här är hela intervjun:



Den mest envisa känslan jag hade när jag såg inslaget var: Tänk om vi hade sådana politiker i Sverige! Hans ledighet och okonstlade, rättframma sätt att hantera intervjun och svara på frågorna, hans tillit till tittarnas förnuft och oräddhet att få sina egna ställningstaganden ifrågasatta, hans förmåga att när som helst se det på distans, med humor – alltihop visar att de har en riktig människa i Vita Huset, för en gångs skull.

Självklart kommer han att få sina “ups and downs” och säkert behöva fatta beslut som varken jag eller någon annan kan sympatisera med, men jag har svårt att föreställa mig att han plötsligt ska framstå som det maktfullkomliga monster en del av hans föregångare har visat sig vara.

Jag tror faktiskt att Barack Obamas mesta inverkan på världspolitiken kommer att vara så att säga kulturell: vad en politiker kan och bör vara, hur politiken ska förhålla sig till folket, och hur en makthavare bör förhålla sig till sin makt.
Andra politiker världen över tenderar ju alltid att härma USA, så varför inte även denna gång, när det faktiskt vore till det bättre?

Obama kan bli en smittande symbol för en mänskligare politiker och därmed en mänskligare politik. I alla fall är det värt att hoppas på.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Jay Leno.

Försvaret kan inte överlämnas åt proffsen

Försvaret ska gå över från värnplikt till frivilliga. Det kan verka inne – så är det ju i USA sedan många år – men det ger skäl till oro. En sund försvarspolitik ska inte vara trendig.

Ingen av oss gillar krigiska lösningar, men det är få som inbillar sig att de alltid går att undvika. Som Kurt Vonnegut sa – det finns krig som är rättfärdiga. Det var mindre än en mansålder sedan ett sådant utkämpades mot nazismen.

Men nu tror försvaret att vi så gott som saknar krigshot i vårt närområde. Det sa de faktiskt också före andra världskrigets utbrott, så Sverige fick panikrusta när det kriget bröt ut.
Historien riskerar att upprepa sig.

Det tar tid att mobilisera ett stort och kraftfullt försvar. Nu vill försvarsministern i stället satsa på ett slimmat försvar bestående av frivilliga, som dessutom ska användas i internationella insatser – vilket betyder att vi gradvis överger såväl alliansfriheten i fred som neutraliteten i krig.
Och med ett förminskat försvar, dessutom.

Vi gör oss alltså helt beroende av utländsk militärmakt. Försvarsministern pratar om ett försvar “i linje med utvecklingen i Nato”, vilket förstås betyder ett närmande till Nato.

Vi har haft fred i 200 år. Är inte det värt något? I så fall, borde vi inte omsorgsfullt begrunda den politik som lyckats med det konststycket? Det är neutralitetspolitiken och en lika stark som självständig svensk försvarsmakt.
Allt annat är nymodigheter och därför rena chansningar.

Yrkessoldater
Jag är också mycket tveksam till att ersätta värnpliktiga med rena yrkessoldater. Det är framför allt en demokratisk trygghet att vanliga svenska medborgare utgör majoriteten av våra soldater. Därmed finns en buffert mot överhetens missbruk av dem.

Det kan låta som paranoia, men är det något historien visar oss så är det makthavarnas iver att använda militären mot folket, snarare än för det. Därför får inte försvarsmakten helt och hållet lämnas över i deras händer. Värnplikt och den genomskinlighet som det ger vår militärmakt är ett bättre skydd för medborgarna än någonsin Nato och elittrupper.

DN skriver om det nya försvaret här, här, här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här, här och här, Aftonbladet här.
Läs även andra bloggares åsikter om försvaret, militär, värnplikt.

Mammon gör entré

Idag öppnade Malmös nya shoppingcenter Entré. De tog Carolina Gynning till hjälp för att göra entrén ståtlig, men det missade jag. Här är några bilder jag tog under ett strövtåg där på eftermiddagen (klicka på dem för att se förstoringar).

Eftermiddagssolen i ett vårvaknande Malmö skapade dramatiska skuggor i entrén till Entré. Ståtligt alldeles utan Carolina Gynning.

Takets arkitektoniska renhet, som oblygt blottar konstruktionen, känns igen från så gott som samtliga moderna byggnader. Nå, jag har inte sett mig trött på det än.

Det kostsamma stengolvet blänkte och speglade omgivningen så att det inte alltid var lätt att avgöra vad som var upp och vad som var ner.

Hjärtat i köpcentret är definitivt området vid hissarna och rulltrappan, där det var trångt för jämnan och svårt att ta sig förbi. Arkitekterna skulle kanske ha ägnat sig åt något slags flödesschema vid ritbordet.
Vad som skulle kunna hända vid en eldsvåda törs vi inte ens tänka på.

Självklart var det en del reparationer som behövdes, framför allt en rulltrappa som inte orkade med trycket från folktillströmningen. Observera texten på väggen: Jag shoppar – alltså finns jag!
Det skulle knappast gamle Descartes ha hållit med om. Hans gamla sentens Jag tänker, alltså är jag sökte efter något som skulle gå att bevisa om existensen. Det finns i alla fall något som undrar om något finns.

Och så finns förstås den moderna sentensen, som har blivit något av ett credo för välfärden: Den som har mest prylar när han dör vinner.

Läs även andra bloggares åsikter om Entré Malmö, Malmö Entré, Entré.

Benefits för bloggare

Jag har just fått min första benefit som bloggare: fribiljett till en teaterföreställning. Moomsteatern i Malmö inbjuder lokala bloggare. De säger inte uttryckligen att de hoppas att vi skriver om dem, men det är nog tanken.

De säger i sin inbjudan att de har valt ut de “mest intressanta” Malmö-bloggarna, men inget om hur många det är. Bloggkartan listar 76 aktiva bloggar i Malmö men det finns förstås betydligt fler. Bloggportalen hittar 1.023 i regionen, som dock innefattar Lund, Trelleborg, med mera.
Hur som helst, om det inte är en jättesatsning ska jag känna mig utvald.

Moomsteatern är en flitigt omtalad teatergrupp i Malmö bestående av utvecklingsstörda skådespelare, som i över tjugo år genomfört en rad föreställningar – ofta ambitiösa och konstnärligt intensiva.
De är duktiga på att marknadsföra sig, vilket den här satsningen på bloggare bekräftar. Konst sprids framför allt genom “grapevine”, mun-till-mun-metoden, och var odlas den mer än i bloggosfären?

Recensionsex
Har jag nu blivit en Blondinbella, som börjar skriva om allt jag bjuds på? Nja, inte riktigt. Inom kulturen har dylika gratiserbjudanden länge varit en lika självklar som ofrånkomlig del av marknadsföringen. Tidningarna får fribiljetter till föreställningar, gratis recensionsex av böcker, skivor, DVD-filmer och så vidare – med förhoppningen att de ska skriva recensioner.
Jag var så bortskämd med det efter mina år på DN att det sedan tog emot att betala för att gå på konsert, i stället för att få betalt (av tidningen) för det.

Den självklara förutsättningen är förstås att recensenterna inte ska vara särskilt vänligt inställda bara för att det är gratis – det är det ju alltid för dem.

Bloggare är normalt annorlunda på den punkten. De blir förmodligen sällan erbjudna teaterbiljetter och sådant, så de kan råka bli förtjusta bara därför. Då blir det fel.
På grund av mina många år som recensent av allt möjligt känner jag mig säker på att inte gå i den fällan, så jag betraktar inte Moomsteaterns fribiljett som någon muta eller frestelse. Det är bara business as usual.

Nej tack
Så tänker jag gå på föreställningen och skriva om den i min blogg?
Nej. Av två skäl:

1 - Min blogg recenserar normalt inte teaterföreställningar, så om det sker ska det inte bero på att jag har fått fribiljetter – utan för att jag på helt eget initiativ beslutar mig för det, av en eller annan anledning. Och då skulle jag nog hellre betala biljetten för att slippa teaterns nyfikenhet på förhand.

2 - Moomsteatern har visserligen gjort många gedigna föreställningar, men det är inte en professionell teater i normal mening, utan en projektverksamhet med amatörskådespelare (som visserligen med tiden blivit väldigt rutinerade). De är utvecklingsstörda, vilket bidrar till att jag anser det mycket tveksamt om de ska recenseras på samma sätt som professionella skådespelare.
De har recenserats av lokal press, en hel del, och vad jag kan minnas alltid i varmt positiva ordalag. Jag undrar om recensenterna känt sig särskilt välvilligt inställda – inte för att de fick fribiljetter, utan för att ensemblen består av utvecklingsstörda. Hur ska man kunna skriva ner föreställningen då?
Då blir det falskt med en recension, eftersom den i praktiken bara kan vara olika grader av positiv.

Självklart kan ändå publiken få ut hur mycket som helst av Moomsteaterns föreställningar. Men det får de avgöra utan mig som smakråd.

Läs även andra bloggares åsikter om Moomsteatern, bloggar, fribiljetter.

Sexualmoral är inget preventivmedel

Påven tycker inte att man ska använda kondom för att hindra spridningen av könssjukdomar. Han tycker till och med att kondom förvärrar situationen. Katolska kyrkan fortsätter alltså att fördöma preventivmedel – in absurdum. Vad annat är att vänta av ett prästerskap som förväntas leva i celibat?

Påvens ståndpunkt baseras på katolska kyrkans grundsyn att sex ska ske uteslutande inom äktenskapet. Och visst – om alla kunde leva efter det så vore AIDS och andra könssjukdomar snart historia.

Men i den verkliga världen sprids dessa mer, just för att preventivmedel bekämpas av påven och hans kyrka. Han gör ruskiga prioriteringar.
Hans ståndpunkt innebär i praktiken att han hellre ser ytterligare miljoner människor förgås i AIDS, än att rucka på kyskhetens princip.

Dessutom är han förfärligt dåligt påläst på historien, om han tror att förbud mot preventivmedel skulle göra mänskligheten kyskare. Dessa tekniker har inte ens funnits i hundra år, men sex utanför äktenskapet har varit mer regel än undantag genom årtusendena.

Det är inte kondomer som hotar människans hälsa, utan en gammal sexualmoral som aldrig har varit mycket mer än läpparnas bekännelse – även hos prästerskapet.

DN skriver här och här, Svenska Dagbladet här och här, Aftonbladet här, här och här om påvens utspel.
Läs även andra bloggares åsikter om påven, kondom, preventivmedel.

IPRED skylls på fildelarna

Ett nytt argument mot fildelarna har poppat upp på sistone – om möjligt ännu kusligare än de gamla: Nu sägs att det är fildelarnas fel att vi är på väg allt djupare in i ett kontrollsamhälle. Och det kommer från dem som har begärt kontrollen.

Per Strömbäck från Dataspelsbranschen säger till Svenska Dagbladet om fildelarna:
”De odlar dogmen om att inget får styra utvecklingen på internet och att all inblandning från samhället är fel och förstör framtiden. Men de ställer inte frågan i vilken utsträckning det är piraterna själva som är ansvariga för utvecklingen mot hårdare lagar.”
Han ställer det på sin spets:
”I dag driver piraterna fram det övervakningssamhälle som de själva kritiserar. Det blir en självuppfyllande profetia.”

Han får svar på tal av piratpartiets Christian Engström:
”Det är som att skylla på offret. ‘Hade hon bara uppfört sig så hade jag inte behövt slå henne’ – det är ett argument som från en hustrumisshandlare.”

"Knappast"
Men andra skyndar sig att nappa på argumentet. Sydsvenskans reaktionära ledarredaktion, som ändå har mage att kalla sig oberoende liberal, citerar Strömbäck som om det vore kungsord och tycker att IPRED inte är något problem alls.
För dem är blott problemet att fildelare har lyckats få det att framstå som ett problem.

De avfärdar protesterna med sitt vanliga förakt för folkvilja. En undersökning har visat att motståndet mot IPRED är störst bland unga män, vilket Sydsvenskan kommenterar:
”Beror detta då på att unga män är särskilt engagerade i frågor som rör personlig integritet? Knappast. Snarare är förklaringen att unga män är flitiga fildelare som vill fortsätta att ostört ladda ned upphovsrättsskyddat material från nätet.”

Det finns så mycket att invända mot denna syn på folkviljan att jag knappt vet var jag ska börja. Sydsvenskan griper det ur luften, eftersom det inte finns siffror som klart visar detta samband. Snarare visar siffrorna att det är betydligt fler än fildelarna som är emot IPRED.

Och självklart kan även fildelare ha ett engagemang i integritetsfrågor – som t.o.m. väger tyngre för dem än möjligheten till fildelning.
Och vad tror Sydsvenskan driver skivbolagens krav på reglering? Skulle det vara helt osjälviskt?
Och varför ska människor inte få verka för en framtid de önskar sig själva? Annars vore politik både orimligt och omöjligt.

Sydsvenskans ledare talar i egenintresse. De verkar i Bonnierkoncernen, som är väldigt angelägen om att behålla sitt monopolartade grepp om kultursverige, där Sydsvenskan är blott en liten del.
Artikeln på tidningens nätupplaga går det inte att kommentera där, ej heller anges några blogglänkar. Det ska vara monolog – predikan ovanifrån – i Sydsvenskans värld.

Desperation eller ideologi
Men det där argumentet om att fildelarna är skyldiga till en allt hårdare lagstiftning och ett bistrare kontrollsamhälle, det lär vi få höra igen.
Så har makthavare i alla tider försvarat sina övergrepp. Ideologin bakom sådana resonemang är så lätt att känna igen att jag inte behöver namnge den. Man får hoppas att det i detta fall beror mer på desperation än på ideologisk övertygelse.

Så här enkelt är det: IPRED och andra åtgärder mot fildelning kan bara skyllas på dem som begärt det och beslutat om det – alltså bolagen och riksdagen. Allt annat är nonsens, eftersom det alltid finns och har funnits alternativ.

Läs även andra bloggares åsikter om IPRED, fildelning.

Antipiratbyrån spelar teater

Antipiratbyrån påstår att det nya fildelningsprotokollet Oneswarm inte ska vara något problem för dem, fast det av experter sägs garantera en hög grad av anonymitet. Önsketänkande från Antipiratbyrån. De har inte gjort sig kända för teknisk briljans.

Antipiratbyråns talesman Henrik Pontén avfärdar Oneswarm nonchalant: ”Hittills har vi inte sett exempel på någon teknik som omöjliggör vårt arbete.”

Det hade varit lättare att tro om inte t.ex. filmindustrin flera gånger i rad fått sina “omöjliga” koder knäckta av en norsk hacker, som knappt verkade behöva kavla upp ärmarna för att lyckas.

Det är inte bolagen som har den tekniska spetskompetensen, trots alla sina pengar. De har däremot en ohjälplig övertro på sin egen överlägsenhet.
Annars hade de förstås för länge sedan försökt hitta en bättre strategi än att gå i strid mot hackers, fildelare och alla andra som jublar över internets många möjligheter.

Antipiratbyrån är förstås livrädd för såväl Oneswarm som alla andra lösningar som självklart kommer att födas ur folkdjupen på internet – ju mer bolagen och myndigheterna försöker sig på maktspråk.
Vi har sett det förr.

Förmodligen inbillar sig Pontén att hans självsäkra avfärdande av Oneswarm ska lura fildelarna att inte ens pröva systemet. Ack så han bedrar sig. Han kan inte språket – varken programmeringsspråket eller något annat språk som talas av internetgenerationen.

Läs även andra bloggares åsikter om antipiratbyrån, oneswarm, fildelning.

Ändrat utseende på bloggen

Idag har jag ändrat layouten på min blogg. Det var både lätt och svårt. En del finputs återstår, men det kräver seriöst rotande i HTML-koden.

Blogspot har ett antal mallar man kan välja på. Jag gick från Minima till Mr. Moto, vilket var en smal sak. Men man vill ju alltid göra egna finjusteringar av typsnitt, färger osv. Det är en helt annan femma.

Märkligt nog är det så med Blogspots mallar att det är olika vad som går att anpassa på dem. Och det finns ingen logik i det. Somliga mallar medger smidig ändring av färg och typsnitt på vissa textkomponenter, men inte på andra – och tvärtom.

Man blir till slut tvungen att rota i HTML-koden, men inte heller där råder någon enhetlig standard. Den har satts ihop på ganska olika sätt, så det går inte att klippa och klistra mellan dem – i alla fall inte helt som man skulle vilja.

Jag skulle t.ex. vilja ändra typsnitt på inläggsrubrikerna, men har inte listat ut ännu hur det ska gå till. Annars är jag ganska nöjd med hur det ser ut. Min nya klänning ;)
Vad tycks?

Läs även andra bloggares åsikter om blogspot, blogger.

Stora Bloggpriset 2010

Det är nästan ett år till nästa Stora Bloggpris delas ut, men redan nu inbjuder de åsikter och förslag till förändring av priset. Pigga typer.

Så hälsa på hos Stora Bloggpriset och säg din mening. Några av oss har redan hunnit dit och kommit med förslag.

Jag tycker att de gör ett bra jobb med det där priset, så förmodligen kommer det på bara några år att vara rena traditionen. Lite Oscars i hyperrymden.
Men har de någon snygg buckla att dela ut?

Läs även andra bloggares åsikter om Stora Bloggpriset.

IPRED ställer gamla mot unga

Svenska Dagbladet presenterar en undersökning av allmänhetens attityd till IPRED, lagen som ger bolagen rätt att jaga fildelare. De flesta är emot den – men skillnaden är tydlig mellan generationerna. IPRED ställer gamla mot unga.

Undersökningen, som har gjorts av Sifo, omfattar bara 1000 personer, så den ska läsas med försiktighet. Av samtliga tillfrågade var:
48% emot IPRED-lagen
32% för den
19% tveksamma

Männen var överlag större motståndare till lagen än kvinnorna. De största motståndarna var unga män: 79% av männen mellan 15 och 29 år var emot IPRED. För männen mellan 30 och 49 år var 65% emot den.

Även om det inte är lika tydliga skillnader för kvinnor (SvD publicerar inga siffror på det) är det uppenbart att detta är en åldersfråga. Sifo visar följande skillnader i åldersgrupperna (män och kvinnor sammanslaget) på hur många som är emot IPRED:
15-29 år 62%
30-49 år 55%
50-64 år 45%
65- år 27%

Frågan som ställdes av Sifo är en smula försåtlig: “Är det rätt att upphovsrättsinnehavare via domstol ska få begära ut information om misstänkta illegala fildelare från internetoperatörer?”
Upphovsrättsinnehavare än inte upphovsmän – inte artister eller andra konstnärer – utan det är film- och skivbolagen. Det kunde ha gjorts tydligare i frågan. Det där med domstol låter betryggande, men eftersom ingen polisundersökning behövs är det alltså bolagen som står för domstolens beslutsunderlag. Också det kunde vara tydligare. “Misstanken” är alltså helt och hållet bolagens.

Generationsfråga
Nå, hur som helst framgår det allt tydligare att fildelning och makthavarnas strid mot den är en generationsfråga. Unga människor fildelar mycket mer än gamla, som knappt begriper sig på saken. I undersökningen var det hela 39% av alla från 65 år som svarade “Vet ej”.

Bland unga är inställningen betydligt mer positiv till fildelning – mer än vad som framgår i denna undersökning. Så det är som flera sansade politiker har uttryckt det: Vi kan inte göra en hel ny generation till kriminella.

Det föråldrade samhället slåss med näbbar och klor mot förändringen. De kan knappast segra, och de kommer inte att hyllas av sina efterkommande för det, men de ställer till en hel del onödiga konflikter, orättvisor och frustrationer på vägen.
Deras hårdnackade vägran att finna lösningar i samförstånd är deras egen dom över dem själva.

Här skriver Svenska Dagbladet, DN, Aftonbladet och Sydsvenskan om undersökningen.
Läs även andra bloggares åsikter om IPRED, fildelning.

Dålig science fiction som religion

Scientologerna är förtegna om sin mytologi. Det är lätt att förstå varför – den är inte särskilt imponerande, inte heller som science fiction. Man förstår varför kyrkans grundare, L Ron Hubbard, inte slog igenom som science fictionförfattare.

De hemliga lärorna inom Scientologin har ändå läckt ut. Nu har de delvis bekräftats av en höjdare i Scientologikyrkan.

Där berättas om Xenu som för 75 miljoner år sedan härskade över 76 planeter, däribland jorden, och deras triljoner thetaner, som han kunde styra med tankekraft.
Flera miljarder oppositionella thetaner skickades till jorden och sprängdes med en massa vätebomber i vulkankratrar. Själarna efter dessa rymdvarelser består dock, och kan smita in i våra kroppar där de skapar allehanda sjukdomar.

L Ron Hubbard (1911-1986) var science fictionförfattare innan han grundade Scientologikyrkan. Det märks på dess hemliga mytologi, som han själv skrev ihop. Men inte är det mycket till science fiction.
Det är lätt att förstå att han gick över till religion – men betänkligt att han hade så mycket större succé med det, fast han uppenbarligen inte hade några bättre idéer där.

Litteraturen är full av science fiction som vida överglänser L Ron Hubbards böcker. Men även världens religioner dräller av myter och kosmologier så mycket mer fascinerande än hans.
Hubbards kyrka kan bara locka människor som läst alldeles för lite mytologi och science fiction.
Där ser man vad farligt det är med okunskap.

Läs även andra bloggares åsikter om scientologi, L Ron Hubbard.

Idéer om en ny tidning

Jag har gnällt mycket på pressen och dess oförmåga att anpassa sig till den nya mediasituationen. Särskilt hårt har jag gått åt Sydsvenskan för dess förnyelse som inte blev något nytt. Så nu är jag illa piskad att komma med några egna idéer om förändringar jag tror på. Upp till bevis, liksom.

Jag koncentrerar mig på morgontidningarna, som prenumeranter får i brevlådan och slår upp till frukosten, men mycket av det jag säger nedan gäller också för kvällstidningar och andra former av dagstidningar – såväl på papper som på nätet.

Nyhetsportal
Först och främst måste pressen verkligen acceptera tanken på att inte längre ha monopol på nyhets- och åsiktsförmedling, inte ens dominera detta. De behöver därför fråga sig på allvar vad de i framtiden kan vara bäst på.
Jag tror att det är ett vaket urval av nyheter och saklig presentation av dem.

Internet är en djungel som kan vara ogenomtränglig och oöverskådlig. Pressen kan bli bäst på att ge den kompetenta och tillförlitliga överblicken.
Pressen kan vara nyhetsportal, såväl på papper som på nätet. Sakliga journalister gör ett urval och slussar läsarna vidare till fördjupning på tidningens egna sidor och på nätet.

Detta är nog inte ett dugg kontroversiellt som målsättning för pressen, men det har i mina ögon en del konsekvenser som tidningarna ännu inte verkar förstå, eller ens vill förstå.

Bort med Storebror
Pressen är genomsyrad av en storebrorsattityd – både i sitt sätt att predika för allmänheten, som om det var gudsord, och i sitt sätt att banalisera för allmänheten, som om vi vore mähän.
Det måste väck. Annars har pressen ingen chans att överleva.

Det betyder bland annat att ledarredaktionerna måste skrotas. Tidningarna ska inte tala om för oss vad vi borde tycka politiskt. Det hämmar bara deras kritiska politiska bevakning. De ska inte ha en politisk grundsyn de propagerar för – typ “oberoende liberal”, vilket är ett sådant hyckleri att det bara förtjänar att skrattas åt.
De politiska ställningstagandena är det läsarna som själva ska stå för.

Det hindrar inte politiska opinionsartiklar – men de ska inte skrivas av en fast tidningsstab eller deras kompisar, utan variera efter ämne och medialt intresse. Och de ska inte på minsta sätt ersätta den journalistiska presentationen av fakta.
Politiker ska inte få presentera sina beslut genom oemotsagda opinionsartiklar. Inte heller några andra makthavare – från näringsliv, universiteten eller vad det kan vara.

Fakta och kommentar
Tidningarna måste hålla isär fakta och kommentar. Deras huvudsakliga uppgift är det förstnämnda. Kommentarer och tyckanden är sekundärt och får aldrig ersätta fakta. Det ska heller aldrig skrivas av samma person.

Nu dräller alla journalistiska media av “sakkunniga”, som pladdrar om vad som “egentligen” ligger bakom olika politiska eller andra händelser – men det är blott journalister som inte har orkat leta upp sakkunniga utanför sina redaktioner, eller vill slippa omaket att samla uppgifter från flera källor.

Det är en sjuklig lättja på redaktionerna och det leder till ett väldigt svamlande. Journalister ska borra fram fakta, de ska inte spekulera och fantisera.

Kommentarer och spekulationer ska i stället andra inbjudas att komma med – och det måste varje gång tydligt framgå vilka kunskaper och erfarenheter dessa utgår ifrån. Kommentarerna ska vara extramaterial, inte ett sätt att framställa nyheter och fakta.

Och det ska aldrig vara bara en kommentator i en angelägen fråga, utan hänvisningar till flera, från olika ståndpunkter. Om inte det går att uppbringa är det bättre helt utan kommentarer – kommenterandet sker ändå med största och mesta variation på internet, utanför tidningarna.

Alltså: tidningarna ska presentera nyheter faktamässigt och så neutralt det bara går. Sedan kan de hänvisa till debatt, kommentarer, olika tyckare – även inkludera några sådana på sina sidor, bara de hålls tydligt isär från journalistiken.

Allmänjournalistik
Journalister ska inte leka experter, för det är de inte – även om de koncentrerar sig på ekonomi, sport, kultur eller vad det kan vara. De ska blott vara experter på att vara journalister, alltså att sakligt belysa nyheter, ställa läsarnas frågor och rota fram svaren på dem.

Så fort journalister anser sig speciellt skickade att bevaka blott ett visst fält blir de genast påverkade av den syn som råder där, dess “paradigm”.

Politiska journalister ändrar glatt nyspråk efter politikernas dekret och tror ändå att de avslöjar dem. Vetenskapsjournalister har en närmast religiös tro på en positivistisk vetenskapssyn och på forskningens ofelbarhet. Ekonomijournalister tror att “marknaden” är en grundlag och att börsen strävar efter balans. Nöjesjournalister tror att folk vill ha vad Bert Carlsson producerar och att kändisar är vår tids helgon, medan de själva tror sig veta att riktig musik bara kan framföras av gubbar i svart skinnjacka. Kulturjournalister är säkra på att poesi är den överlägsna litterära formen, speciellt när den ges ut av Bonniers. Och så vidare.

Journalister ska pyssla med allmänjournalistik, eftersom de ska serva läsare med ett allmänintresse. När de specialiserar sig blir de bara trångsynta och låter sig luras av dem de bevakar, eftersom det blir deras närmaste umgänge.

Det kan betyda att de förlorar sitt kontaktnät och inte får veta så mycket “mellan oss” och annat skvaller – men de vinner självständighet och en vakenhet på vad det egentligen handlar om. Och snabbt innebär det att makthavarna måste meddela sig tydligt, eller bli evigt missförstådda (snarare avslöjade).
God journalistik ser inte olika ut för olika ämnesområden. Därför borde alla journalister rota i allt. Då blir deras redogörelser också begripliga och intressanta för alla.

Variera recensenter
Recension är att jämföra med kommentar, som jag skrev om ovan. Det har sina poänger även i framtidens tidningar, men bara under vissa förutsättningar.

Det måste vara ombyte på dem! Att år efter år läsa samma recensent som kommer med samma trötta principer för vad som är bra eller dåligt inom samma genre – det är både trist och fördummande. Hur ofta som helst är det uppenbart att recensenten själv har tröttnat på sin uppgift och bara längtar tillbaka till hur det var i världen dessförinnan.

Tidningarna ska inte ha fast anställda recensenter, för de sitter till pension och blir bara tråkigare för varje år. Redaktionerna ska över huvud taget inte ha några “experter”, vilket deras recensenter låtsas att de är. Tidningarna ska inte predika något slags åsiktsmall, utan presentera den vidd som råder inom något så personligt som tyckande.

Dessutom blir det väldigt fel med specialiserade recensenter eftersom läsarna sällan är på samma sätt koncentrerade på en konstform eller genre. Läsarna är allätare, så de har mest glädje av allätares åsikter om böcker, film, musik, krogar, vad det kan vara.
Det gör en väldig skillnad både i upplevelsen och hur den formuleras. Recensenters attityd ska vara den nyfikna allmänhetens, inte experternas eller kulturproducenternas.

Det löser man med frilansskribenter, men inte så träigt att några få sådana skriver tidningens alla recensioner år efter år, utan genom att tidningens redaktion sprider gracerna – aktivt letar upp olika skribenter för vitt skilda uppgifter. Gärna lite tombola.

Det skulle friska upp denna förstelnade konstform vidunderligt om tidningarna experimenterade mer och släppte på sitt konventionella tänk. Recensenter behöver vara duktiga på att säga något intressant om en kulturupplevelse – oavsett av vilken sort. Ju mer de tycker sig kunna om en genre, desto mindre av den omedelbara upplevelsen släpper de in. De använder lathund i stället för att ta upplevelsen till sig.

Hitta spänstiga skribenter och sätt dem på att tycka om något annat än det de kan verka mest rustade för. Byt dem ofta. Leta efter nytänkande.

Meningen med recension är inte betygssättning, för det är bara gammalt storebrorstänkande. Läsarna ska själva sätta betygen, det är inte tidningens sak.
Vad recensenterna kan göra, om de kan tänka och skriva, är att sätta ord på upplevelser, formulera i text vad konst kan förmedla. De bästa recensionerna är alltså konstverk de också, men de förmedlar vad annan konst föder i recensenten.

Konst av alla de slag är sådan att den inte har skildrats innan något har sagts om hur den har upplevts av sin publik. Recensenten ska vara en person ur publiken – personlig och välformulerad, men ändå inte mer än en i publiken.
Den recensent som anser sig vara proffspublik har förlorat den förmågan.

Skrota fasta avdelningar
Tidningarna blir bara mer och mer uppdelade i fasta avdelningar och underavdelningar, som blott bevakar sitt lilla ämne. Det leder till slentrian och tristess på hur många sätt som helst. Dessutom leder det till journalister som anser sig vara “experter”, eftersom de i regel bara skriver inom en enda avdelning eller utifrån dess tema.

Värst av allt är att det leder till en kvantitativ syn på nyheter. Man behöver fylla ett visst antal sidor med sport, ekonomi, lokala nyheter, nöjesbevakning, rikspolitik och så vidare – fast det i verkligheten skiljer sig betydligt från dag till dag vad som förtjänar uppmärksamhet, och hur mycket.

Det blir riktigt fånigt när vissa dagar i veckan vigs åt vissa teman, som om det just dessa dagar var särskilt viktigt med de ämnena. Rent nonsens. Dagstidningar ska skapa mening utifrån vad som sker varje dag.

Indelningen i avdelningar och underavdelningar är bara för tidningarnas och redaktionernas egen bekvämlighet. De har ringa mening för läsarna. Även om man som läsare endast är intresserad av t.ex. film, betyder inte det att man bara vill läsa om det på fredagar.
Och hur många läsare är bara intresserade av film?

Ofta blir det väldigt fel nyhetsmässigt. Nyheter får vänta för att de sker “fel” dag, andra nyheter ignoreras för att det är för långt kvar till “rätt” dag. Ibland är nyheten så stor att man måste ta den samma dag, fast den hör hemma i någon underavdelning som kommer en annan dag, och då blir det bara rörigt.

Allt det där med underavdelningar leder till föga annat än ett slappt och konventionellt journalistiskt tänkande. Dessutom skapar det redaktioner som gör sig till experter och därför förlorar den allmänjournalistiska förmågan. Bort med det.

Ordna strikt efter nyhetsvärde
En tidnings innehåll bör inte ordnas på annat sätt än efter nyhetsvärdet på varje artikel. Förstasidan visar i korta sammandrag vad som är viktigast, och sedan bör artiklarna följa i precis den ordning som deras angelägenhet och intresse motiverar. Oavsett ämne.

Redaktionen får gärna ta en hetlevrad diskussion inför varje pressläggning, där redaktörer kohandlar och slåss för sina synpunkter. Det är hälsosam konkurrens.
Om det är en kulturnyhet som gjort mest väsen kommer den redan på sidan två, och är det ett sportresultat som varit sensationellt hamnar det där.
Bara nyhetsvärdet ska avgöra.

Då blir bläddrandet i tidningen en spännande resa från de största sensationerna till diverse småhändelser och bagateller. Varje läsare kan intuitivt fatta en sådan sortering.

Det blir svårare för läsare med utpräglade specialintressen, men de är i alla fall redan uppdaterade via nätet, så tidningen är inte en nödvändig källa för dem.
De kan i stället som alla vi andra via tidningen få en smidig genomgång av vad dess redaktion anser vara viktigast idag – och med tips till fördjupning och fortsättning på varje nyhet, inom eller utom tidningens sidor.

Ooops!
Det här blev väldigt långt, så jag får hejda mig. Berätta gärna i en kommentar hur ute och cyklar jag må vara.

Läs även andra bloggares åsikter om pressen, journalistik, gammelmedia, tidningar.

Det bidde ett byte av klänning

Det är som att skjuta på sittande fågel, men jag kan inte motstå att påpeka: Redaktören för Sydsvenskans söndagsbilaga har bytt klänning. Därmed gör hon sig till lysande exempel på vad det blev av Sydsvenskan förändring, som de själva gjorde så mycket väsen av på förhand – ändrad yta, oförändrat innehåll.

När det var premiär för Sydsvenskans nya söndagsbilaga förra helgen hade dess chef Maria G. Francke den bildbyline som syns till vänster ovan. Jag skojade om hennes klädsel och vad för budskap den sände ut – och jag har hört skvallras att många andra hade lika roligt åt den.
Så redan till andra numret har hon bytt — klänning (bilden till höger). Men det är samma person, samma mossiga smak och samma förutsägbara innehåll.

Francke är därmed en talande symbol för hela tidningens metamorfos. Det blev lite annorlunda yta, men innehållet är detsamma.
Det är djupt otillräckligt, inte bara med tanke på hur sturskt Sydsvenskan i förväg ropade ut sin i ett år planerade förändring – utan också med tanke på vad som behövs i denna morgontidningarnas största kris någonsin.

Vad för kläder ska chefredaktören Daniel Sandström byta till, för att illustrera förändringen som inte blev av? Han får nog snarare byta jobb.

Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan.

Pressen och politikerna som sängkamrater

Sydsvenskans ledarredaktion har denna gång givit sitt årliga “Europapris” till Margot Wallström. Hon må vara en ovanligt förtjänstfull politiker, men pressen ska inte gulla med politikerna på detta sätt. Det hämmar dess möjlighet att granska och kritisera dem.

Det är förstås särskilt allvarligt när hela ledarredationen binder upp sig med ett pris och en hyllning till en politiker, som dessutom är en av de mäktigaste i hela EU-apparaten.
Vad tidningens medarbetare än själva påstår, gör det att de drar sig för att i nästa stund eventuellt upptäcka allvarliga tillkortakommanden hos samma politiker.

Tyvärr handlar priset uppenbarligen mest om att tidningen vill sola sig i makthavarnas glans. En titt på tidigare års vinnare av Sydsvenskans Europapris understryker såväl detta som hur galet det har gått. Där finns t.ex.:
1988: Percy Barnevik
1991: Anita Gradin och Ulf Dinkelspiel
1994: Odd Engström
1996: Carl Bildt
2001: Göran Persson
2003: Marit Paulsen
2004: Hans Cavalli-Björkman

Allihop ovan är eller var makthavare som tidningen verkligen inte borde ha bundit upp sig till på något enda vis.
Sydsvenskan tillåter inga kommentarer på nätversionen av sin artikel om årets pristagare. Ledarredaktionen vill inte ha sina åsikter ifrågasatta av läsarna.
Det är lätt att förstå varför.

Sydsvenskan är långt ifrån ensam om denna form av vänskapskorruption. Flera dagstidningar dräller ur sig diverse priser till makthavare eller artister eller andra mediaprofiler, som tidningarna egentligen ska ha möjlighet att kritisera helt fritt.
Det är dålig pressetik, och det leder ofelbart till dålig journalistik.

Opera och blues – inte ett dugg schlager

Det blev disco i operaversion som vann årets svenska Melodifestival och en riktigt blå blues kom tvåa – enbart tack vare publikrösterna. Riktigt kul! Svenska folket visar att de är less på schlager.

De jurygrupper runt om i landet som av någon skum orsak fortfarande får vara kvar röstade åt fanders (och helt förvirrat hit och dit). De inbillar sig att de begriper vad för låtar som kan vinna Eurovision Song Contest – och de har inte bara fel för jämnan, de har dessutom en erbarmligt trist syn på musik.
Gräv ner dem för gott!

Publikens röster föll betydligt roligare. Etta blev La voix med operasångerskan Malena Ernman – ett i och för sig rätt enfaldigt discobeat, men lustigt iscensatt med Malenas obekymrade dans över oktaverna. Nästan lika långt från schlager som publikens tvåa: Caroline af Ugglas Snälla snälla, en smäktande rhythm’n’blues som vinner varje gång man lyssnar på den.

Jag tror att båda skulle ha en utmärkt chans att vinna i Eurovisionsfinalen, så det är synd att Sverige bara får ha ett bidrag. Nå, operasångerskan kan gå hem – om hon bara inte gör som the Ark här om året, och lägger band på sig. Hellre överdriv överdrifterna, och den europeiska publiken kommer att glädjas.

Jag är riktigt förtjust över publikresultatet. Tala om markering – de två låtar som avvek mest från schlagerstandarden blev etta och tvåa. Tydligare kan det inte sägas. Det är på tiden att Melodifestivalen befrias från korruptionen – såväl den på SVT som i allt mygel runt omkring.

Låt det bli en sångtävling där alla bidrag deltar på lika villkor. Ingen hemlig bakväg för skivbolagens låtfabriker och nickedockor till artister, ingen jury av påstått kompetent folk som gör urval som alla vi andra stönar över. Det är bara mygel och bluff.
Riv fördämningarna, släpp musiken fri.
Och passa på att byta ut alla stofiler i pressen som inte har bättre vett än att sjunga med i schlagerkören, hur de än försöker gömma det bakom ansträngd ironi.

Men den största musikaliska upplevelsen i TV-programmet var absolut Moto Boys version av förra årets vinnarlåt. Han är riktig musik och riktigt artisteri.

Aftonbladet skriver här, här och här, DN här, här, här och här, Svenska Dagbladet här och här, Sydsvenskan här, här och här om Melodifestivalen.
Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen.

Ugglas är en Uggla men ingen Joplin

Caroline af Ugglas ser ut att ha en chans i kvällens svenska final på Melodifestvalen. Det var svårt att föreställa sig i förväg, och rätt kul bara det. Hon är uppfriskande annorlunda – för att vara schlager.



Hennes låt Snälla snälla snälla är ren och skär rhythm’n’blues, så till den grad att den knappt kan kallas en ny komposition. Men inom den genren är det knappast nödvändigt.

Texten är förstås på samma tema som är närmast obligatoriskt för genren: olycklig kärlek. Den innehåll en del gräsliga plumpheter, såväl vad gäller innehåll som rim. Vad sägs om:

Stanna kvar hos mig
för jag behöver ju dig

Eller det minst lika kryckiga:

Jag ber dig snälla låt mig inte sitta ensam här
medans du är där

Ändå är det härligt uppgfriskande med en sådan anti-artist bland Melodifestivalens påfåglar. På den punkten påminner hon väldigt mycket om en annan Uggla.

Själv vill hon dock uppenbarligen påminna om en helt annan artist, som hon skamlöst plankar på alla sätt: Janis Joplin.
Men det är ett plagiat som inte kan gå vägen, eftersom originalet är så vidunderligt bländande och gripande.
Vilket torde bevisas. Jag låter henne tala för sig själv, med den klassiska sången Summertime i en inspelning från Stockholm 1969:



Aftonbladet skriver här, här, här och här, DN här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här och här, om Melodifestivalen.

Läs även andra bloggares åsikter om Caroline af Ugglas, Melodifestivalen.