Dogge svängde latinskt

Här om dagen var jag förbi Kungsträdgården och råkade på ett framträdande av Dogge Doggelito. Rap är inte precis min grej men han var frisk och kul, med sköna latinska rytmer i rappandet. Det hade jag inte väntat mig.

Jag slutade som rockrecensent på DN strax innan det där med rap och hiphop fullständigt tog över – och tänkte att det var bra timing. Hur mycket skulle man orka lyssna på och skriva intresserat om folk som pratade i stället för sjöng – dessutom oftast klichéer med nödrim? Jag tyckte synd om mina kollegor som behövde tackla allt det där.

Latin Kings har jag aldrig sett live, och inte känt någon längtan efter fast jag uppfattade dem som rätt fräsiga i jämförelse med Petter och annat attitydbehängt.

Nu har åren gått och Dogge uppträdde på Kungsträdgårdens scen med en kusin som kunde rappa som en kulspruta och en kamrat som kunde göra det på ungerska. Dogge själv var härligt avspänd och gungade med höfterna på ett sätt som framhävde det latinska svänget i musiken – och i deras rap. De fick verkligen även rappen att svänga, vilket sannerligen inte gäller alla rappare.

Han hade uppenbart kul. Jag också. Det blev en festlig stund, mot min förmodan, och bitvis kändes det som riktig musik...
Tänka sig. Jag kanske borde ha fortsatt med rockrecenserandet i alla fall.

(Klicka på bilderna för att se förstoringar.)

Läs även andra bloggares åsikter om Dogge Doggelito, rap, musik.