Vuxna mobbar också

Det är inte bara barn som mobbar. Vuxna gör det också – både mot andra vuxna och mot barn. De har bara andra förklaringar och ursäkter för det.

Vi vuxna vill så gärna inbilla oss att våra handlingar styrs av förnuftet, men det är blott en myt. Vi fortsätter att vara lika irrationella, impulsiva och i hög grad omedvetna som när vi var barn. Enda skillnaden är att vi kan ställa till så mycket mer skada.

Det ger Sydsvenskan ett skrämmande exempel på i sitt reportage om en lärare som mobbar en av sina elever. Sådant är särskilt svårt att komma tillrätta med, eftersom varken läraren eller andra vuxna kan tro att det förhåller sig så.

Det är lika djupa som kusliga krafter som ligger bakom mobbning. En darwinist skulle nog se det som exempel på den eviga striden i “survival of the fittest”. Hur som helst är det fråga om grupptryck, och varken barn eller vuxna står emot det.

Vi är flockdjur, och det behöver vi erkänna för oss själva, om vi ska undvika att skada varandra.
En lärare i en klass på uppemot 30 elever är sällan förmögen att behålla sin integritet gentemot grupptrycket, utan försöker snarare att lirka till sig gruppens stöd – till exempel genom att prisa de lydiga och kritisera de bångstyriga. Då kommer mobbning krypande.

Än värre är den där darwinistiska utslagningen. Elever som är annorlunda blir misstänkliggjorda och utstötta, inte bara av klasskamraterna utan också av läraren – i synnerhet om läraren tror sig stå över sådant, och därför inte granskar sitt eget beteende.

Att vara mänsklig är ett sätt att vara djurisk, och går av sig självt. Det svåra är att vara medmänsklig.