Jury med hjärta och smärta

Mot min vilja har jag fastnat i det där Idol igen. Vi får se hur länge mitt intresse håller i sig denna gång, men hittills är TV-programmets charm oemotståndlig. Går de från klarhet till klarhet?

Den nya juryn, som nu är inne på sitt andra år, är vida överlägsen den gamla, som var en pina. De ville blott göra sig själva märkvärdiga på de stackars deltagtarnas bekostnad – en attityd som stank av inbilskhet och ren skär dumhet.

Den här Idoljuryn är hjärtlig, mer så detta år än förra, förmodligen för att de kan slappna av och har skippat det där med att efterlikna föregångarna. Det är riktigt rörande hur de engagerar sig när hoppfulla sångare tar ton, även i de fall den faller helt fel eller knappt orkar fram ur deras gap.

Juryn sjunger med
Ofta sjunger juryn med lite grann, eller spelar trumma med pennor på glasen – också det även om sången haltar betänkligt. Det är uppenbart att de har en genuin förtjusning för musiken, något som tyvärr inte är så spritt bland branschfolk som det borde. De flesta lyssnar blott till sedlars prassel.

Och när en talangfull artist sjunger ut, då blir Idoljuryn gripen, snudd på extatisk, som av en religiös upplevelse – eller för den delen en sexuell. De vet inte till sig av förtjusning. Det är vackert.

Feel-good
Detta år verkar programmet ha fått en annan ton. Mer av feel-good-TV än förnedrings-TV. Visst får vi se några platta fall men också en hel del talang. Förra året var regin och urvalet elakare. Det här är mycket bättre, vad än cyniska TV-producenter må tro.

Skadeglädjen är inte den sanna glädjen – det är bara något som alla konstaterar om alla andra än sig själva. Den stora och varaktiga glädjen är alltid ömsesidig. Så det är klart att detta är bättre TV. Även i dramaturgin är det en gammal känd sanning: vi bryr oss mer om dem vi bryr oss om.

Sedan återstår ändå att se vad för talanger juryn lyckas samla ihop, och hur det går för dem när de fastnar i underhållningsindustrins kugghjul. Idol är inte fjärran från Romarrikets gladiatorspel. Deltagarna offras, den ena efter den andra, för vårt nöjes skull.
Något är ohjälpligt fel med en idé som bygger på tusentals förlorare men bara en slutlig vinnare.

Aftonbladet skriver om Idol här och här, Expressen här, här och här, Svenskan här och här. DN verkar inte bry sig.
Läs även andra bloggares åsikter om Idol, Idol 2009, Idoljuryn. Intressant?