Kyrkan sover och vill inte bli väckt

Idag är det val i Svenska Kyrkan. Särskilt många röster förväntas det inte bli. Ej heller min. Det beror inte på något beslut hos mig, snarare ett ointresse som jag inte har lyckats väcka mig ur.

Det röda röstkuvertet har legat på köksbordet några veckor, utan att jag känt mig mer manad. Det är jag långt ifrån ensam om. Även i massmedia skulle kyrkovalet ha passerat tämligen obemärkt förbi, om det inte vore för några skandalrubriker om att sverigedemokraterna på sina listor har kandidater med mörkbrunt förflutet.

I Malmö har kyrkofullmäktige och dess ansvariga ledare slarvat bort mängder av miljoner i märkliga spekulationer, men allihop är med på listorna även denna gång. Partierna hittar nog inga andra som är intresserade av att ställa upp.

Gråhetens arketyp
Svenska Kyrkan är i hög grad gråhetens arketyp, fast den ska handla om så fantastiska ting som gudomlighet, evigt liv, frälsning, och så vidare. Den gnistrar föga. Den ropar sällan, ryter aldrig, viskar mest – och då dessutom med små ord. Den ska omfatta oss alla och blir därmed så slätstruken att den inte passar någon.
Ska det vara religion, det?

Inte undra på att människor med andliga behov söker sig åt helt andra håll för att få dem tillfredsställda. De anammar främmande religioner hur svårtillgängliga de än är för en svensk, eller nyandliga svador som egentligen blott är hopkok av klipp från de gamla religionerna och deras urkunder.

Mestadels gör nog folk så att de helt enkelt grunnar på de eviga frågorna utan att ta det till någon kyrka. Då kan de resonera fritt och förutsättningslöst, utifrån eget huvud, och prata med vem de vill om saken.
Så gör jag, och har inga som helst planer på att ändra på det. Jag tror inte ett ögonblick att det i Svenska Kyrkan eller några andra samfund går att föra det samtalet mer inspirerat och givande än man förmår i eget och vänners lag.

Inget facit
De andliga frågorna måste man själv ta itu med. Det finns inget färdigt facit där ute, vad än präster av alla de slag må påstå.

I och för sig har Svenska Kyrkan större respekt för det än de flesta samfund jag har skymtat. Den predikar återhållsamt, vilket gör den sympatisk men också tråkig. Och när det kommer till kritan har den ändå alltför snäva ramar för sitt andliga tänkande. Även om den är blygsam med det har den låst sig vid vissa definitioner, som gör dess andliga process ganska banal.

Det märks till exempel på vilka frågor som väcker patos i de egna leden – kvinnliga präster möter mothugg från stockkonservativa kollegor, homosexuell vigsel får dem att vrida sig ut och in i jakt på undanflykter. Ska det vara något att hänga upp sig på i den stora evigheten?

Nej, det förblir så att det bästa sättet jag kan använda min röst på är att avstå från att använda den. Svenska Kyrkan behöver ta itu med det folkliga ointresset och lyssna till hur vår andlighet låter. Först då visar de att de alls har med oss att göra, och inte bara är ett ämbetsverk i Törnrosasömn. Då kan jag känna mig kallad till deras valurnor.

Aftonbladet skriver om kyrkovalet här, här och här, Svenskan här och här, DN här, Expressen flitigt här, här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Kyrkan, kyrkoval. Intressant?