söndag 20 september 2009

Kyrkan sover och vill inte bli väckt


Idag är det val i Svenska Kyrkan. Särskilt många röster förväntas det inte bli. Ej heller min. Det beror inte på något beslut hos mig, snarare ett ointresse som jag inte har lyckats väcka mig ur.

Det röda röstkuvertet har legat på köksbordet några veckor, utan att jag känt mig mer manad. Det är jag långt ifrån ensam om. Även i massmedia skulle kyrkovalet ha passerat tämligen obemärkt förbi, om det inte vore för några skandalrubriker om att sverigedemokraterna på sina listor har kandidater med mörkbrunt förflutet.

I Malmö har kyrkofullmäktige och dess ansvariga ledare slarvat bort mängder av miljoner i märkliga spekulationer, men allihop är med på listorna även denna gång. Partierna hittar nog inga andra som är intresserade av att ställa upp.

Gråhetens arketyp
Svenska Kyrkan är i hög grad gråhetens arketyp, fast den ska handla om så fantastiska ting som gudomlighet, evigt liv, frälsning, och så vidare. Den gnistrar föga. Den ropar sällan, ryter aldrig, viskar mest – och då dessutom med små ord. Den ska omfatta oss alla och blir därmed så slätstruken att den inte passar någon.
Ska det vara religion, det?

Inte undra på att människor med andliga behov söker sig åt helt andra håll för att få dem tillfredsställda. De anammar främmande religioner hur svårtillgängliga de än är för en svensk, eller nyandliga svador som egentligen blott är hopkok av klipp från de gamla religionerna och deras urkunder.

Mestadels gör nog folk så att de helt enkelt grunnar på de eviga frågorna utan att ta det till någon kyrka. Då kan de resonera fritt och förutsättningslöst, utifrån eget huvud, och prata med vem de vill om saken.
Så gör jag, och har inga som helst planer på att ändra på det. Jag tror inte ett ögonblick att det i Svenska Kyrkan eller några andra samfund går att föra det samtalet mer inspirerat och givande än man förmår i eget och vänners lag.

Inget facit
De andliga frågorna måste man själv ta itu med. Det finns inget färdigt facit där ute, vad än präster av alla de slag må påstå.

I och för sig har Svenska Kyrkan större respekt för det än de flesta samfund jag har skymtat. Den predikar återhållsamt, vilket gör den sympatisk men också tråkig. Och när det kommer till kritan har den ändå alltför snäva ramar för sitt andliga tänkande. Även om den är blygsam med det har den låst sig vid vissa definitioner, som gör dess andliga process ganska banal.

Det märks till exempel på vilka frågor som väcker patos i de egna leden – kvinnliga präster möter mothugg från stockkonservativa kollegor, homosexuell vigsel får dem att vrida sig ut och in i jakt på undanflykter. Ska det vara något att hänga upp sig på i den stora evigheten?

Nej, det förblir så att det bästa sättet jag kan använda min röst på är att avstå från att använda den. Svenska Kyrkan behöver ta itu med det folkliga ointresset och lyssna till hur vår andlighet låter. Först då visar de att de alls har med oss att göra, och inte bara är ett ämbetsverk i Törnrosasömn. Då kan jag känna mig kallad till deras valurnor.

Aftonbladet skriver om kyrkovalet här, här och här, Svenskan här och här, DN här, Expressen flitigt här, här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , . Intressant?

12 kommentarer:

  1. Ser du då ett värde i din kristna myten? Eller ser du förbi den, till den andlighet som också frodas i kyrkan, trots religionen, om du förstår vad jag menar (och det gör du säkert)?

    SvaraRadera
  2. Jag är väldigt förtjust i Jesus och de många kloka ord han sa. Hans tänkande förvaltas dock dåligt i de flesta kyrkorna. Han var nog lite för radikal för dem.

    Andligheten som frodas i kyrkorna gör det snarare trots dem än beroende på dem. De flesta kyrkorna i de flesta religionerna genomsyras av hierarki och konservatism.

    Det fanns en anledning till att Jesus var mest förbannad på prästerna och templet.

    SvaraRadera
  3. Du är bekant med Tomasevangeliet antar jag?

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Tomasevangeliet

    Ger inte en mindre sympatisk och andligt nyanserad bild av Jesus. Men tar ner honom från messiastronen. I vilken han dock knappast satt sig frivilligt.

    SvaraRadera
  4. Ja, jag känner till Tomasevangeliet, som onekligen är helt annorlunda redan i att det blott är Jesuscitat och ingen passionshistoria, vad jag minns. Gnostisk mystik. Ganska snårigt.

    Jag är annars rätt förtjust i passionshistorien och det som Jesus säger under tiden i de fyra bibliska evangelierna.

    SvaraRadera
  5. Du vet väl hur jag tolkar passionshistorien...? Inte så olikt Che Guevara eller vilken högmodig revolutionshjälte som helst, som i praktiken söker sin död.
    Hur läser du den?

    SvaraRadera
  6. Mattias, det var ingen obefogad tolkning. Min är ändå annorlunda. Jag ser utvecklingen av hans budskap, från det fanatiska till det ömsinta, och just därför blir hans slut oundvikligt. Han må ha börjat som ett slags revolutionär men blev sedan en helt annan röst.

    Framför allt uppskattar jag passionshistorien för att den gör honom mänsklig, med många misslyckanden och tydlig bräcklighet. Andra profeter brukar skildras som så förträffliga och genomgjutna.

    SvaraRadera
  7. Mmm... För mig är episoden när han frestas nyckeln. Han avvisade den ekonomiska och världsliga makten. Men missbedömde frestarens list - det fanns en till fara som lur, som han inte räknat med, nämligen det andliga högmodet - och det åkte han dit på just som en rekyl av det stiliga avståendet från den världsliga makten. Så bar det iväg mot Golgata, med rensning av templet och annat som inte rimligen låg på hans lott. Förmodligen trodde han att han skulle kunna hantera tortyren och sin död i makt av sin andliga skolning, men det lyckades honom inte. Därav "Min gud, min gud..."
    Mänskligt och storslaget förvisso, men inte mycket att bygga en religion på, tycker jag.
    Vad ger du mig för Milarepa då, han är väl mänsklig nog?

    SvaraRadera
  8. Mattias, det är just hans mänsklighet som gör honom förtjänt av en religion. Plus de väldiga klokheter han yttrade, förstås.

    Om Milarepa vet jag så gott som ingenting. Har du läst hans sånger?
    Den tibetanska buddhismen är ett helt kosmos, som skulle ta betydligt mer än en livstid att utforska.

    SvaraRadera
  9. Nej, jag har mest hört en del legender om honom. Militär som blev stor yogi och profet. En av buddhismens största.

    Nå... jag tror som gnostikerna, och väl även alla andra mystiker, att svaret har vi inom oss själva, och behöver vi en rit eller liknande så går den bra att upptäcka i stunden. Några religioner behöver vi inte. Kyrkor än mindre; fast visst är de - själva byggnaderna då - bra att be, kontemplera och lyssna på musik i. Om nu inte bara prästerna kom in och profanerade dem med sitt gaggande...

    SvaraRadera
  10. Mitt i prick, Mattias.
    Jesus sa det också - detta och mer kan ni göra om ni bara har tron. Tron på sig själv - som budskapet i guds namn, Jahve. "Jag är." Innan Moses lämnade berget frågade han gud om hans namn, så att folket skulle veta vem som var deras gud. "Jag är", sa gud. Moses gick ner och sa till folket "Han är".
    Där gick det snett.

    SvaraRadera
  11. "Du ska säga BARA Tjillevippen!"
    "BARA Tjillevippen..."

    Jag hade helt missat den episoden, den får jag ta och kolla upp.

    Känner du till Judee Sill? Låter helt klart som nåt för dig:

    http://www.svd.se/kulturnoje/musik/artikel_3552873.svd

    SvaraRadera
  12. Mattias, jag hade ingen aning om Judee Sill. Verkar onekligen spännande på många sätt. Kul att artister i gångna decenniers dunkel återupptäcks.

    SvaraRadera