DNA-undersökningens resultat verkar solitt och avfärdar förstås skallen (se bilden ovan) som Hitlers fullständigt. Men tvivlen uppstod redan när Ryssland först berättade att de hade skallen. Se t.ex. BBC:s artikel om det från år 2000, när skallen första gången visades på en utställning.
Skallen kan knappast vara Eva Brauns heller, eftersom hon ska ha tagit gift i bunkern, inte blivit skjuten, som kulhålet i skallen visar har skett med dess ägare.
Det sätter förstås igång en våg av spekulationer, men inte heller detta är någon nyhet. Det har drällt av rykten och teorier om Hitlers överlevnad och flykt från Tyskland, praktiskt taget sedan dagen han sköt sig.
Hur som helst skulle han idag vara 120 år, så problemet är inte längre särskilt överhängande. Han torde inte utgöra något omedelbart hot, var han än befinner sig.
Vandrande skomakaren
Indirekt, dock, är oklarheterna runt hans död frustrerande för en värld som sannerligen behöver vad vi kallar avslut. Ögonvittnen till hans självmord i all ära, men det hade så att säga slagit sista spiken i kistan om hans lik bevarats i tillräckligt skick för att kunna identifieras säkert.
Nu är det risk att han blir ett slags vandrande vålnad, ungefär som Ahasverus, den vandrande skomakaren, som sågs på hur många platser som helst i Europa under dess kristna historia. Ahasverus ville inte låta Jesus vila sig i sitt mödosamma släpande av korset upp till Golgata, och dömdes därför till att evigt vandra utan rast genom världen. Förvisso ett öde man blott önskar blott de vedervärdigaste människorna.
Ska kanske i framtida myter den om Ahasverus blandas med den om Hitlers överlevnad? Det vore skön ironi, eftersom Ahasverus också kallas den vandrande juden. Har någon händelsevis stött ihop med en fårad vegetarian som påminner lite om Charlie Chaplin?
Här skriver Aftonbladet, Svenskan och Expressen om Hitlers skalle. DN har inte brytt sig.
Läs även andra bloggares åsikter om Hitler, Hitlers skalle. Intressant?
Diktatorer vem var igentligen värst, siffror på offer eller medmänniskor, officiella icke officiell nummer på våra medmänniskor. Det vore intressant att veta vilken religion som dödat flest medmänniskor. Personligen tror jag att kristendomen leder överlägset. Religion och politik för bara död med sig, lite för syniskt, jag vet. Stalin sa en person som dör i politiken är statistik, men när en person dör i trafiken är det en nationel katastrof. Ni kan vara lugna det kommer nån som är den värsta mördaren av alla. Och det skulle inte förvåna mig det allra minsta om det är en företagsledare som vinner (bisarrt). Lite statestik över våra medmänniskor.
SvaraRaderaLedare Mördade Medmänniskor.
Stalin 42.672.000 (65.000.000)
Mao 37.828.000 (80.000.000)
Adolf 20.946.000 (50.000.000)
Chiang-Kai-Shek 10.214.000
Lenin 4.017.000
Tojo Hidehi 3.990.000
Pol Pot 2.397.000
Yakya Kahn 1.500.000
Tito 1.172.000
Ville bara konstatera att formuleringen "...en fårad vegetarian som påminner lite om Charlie Chaplin" kan vara den roligaste beskrivningen av Hitler jag någonsin läst! :-)
SvaraRaderaJag har alltid varit fascinerad av andra världskriget, och därför läst mer om det än som kan vara nyttigt... (Det kommer kanske ur att jag i den späda ungdomen hade en period då jag läste flygkrigsserietidningen Pilot, där käcka spitfirepiloter sköt ned Me 109:or i klasar, medan piloterna skrek "Ach! Donnerwetter!" Så började jag läsa på allt om dåtidens flygplan, och senare har jag slukat många hyllmeter bokverk om WWII. Ett allmänt historieintresse spelar också in.)
SvaraRaderaDet är ingen tvekan om att Hitler tog livet av sig i den där bunkern. Ögonvittnena är otaliga (dvs de såg Hitler och Eva B gå in i sitt privata rum, hörde skott, och såg kropparna efteråt; bägge kropparna brändes sedan i en grund grop i rikskansliet, påeldat av rekvirerad bensin).
Jag har t ex läst Stalins hemliga dossier om Hitler, som kommit ut i bokform på svenska. Stalin var lika paranoid som Hitler och ville vara 100% säker på att Hitler var död. Så han gav order om en mycket omfattande undersökning, som kom att bli en beskrivning av hela Hitlers liv, inkl alla detaljer om de sista dagarna i bunkern.
Och det finns andra böcker, t ex av (en av) Hitlers sekreterare, Traudl Junge. Däremot visade sig en annan bok, Hitlers kammarjungfru berättar, vara ett falsifikat utgivet i Sverige redan under kriget. Det var någon publicist i New York som mer eller mindre hittade på historien, som bl a inkluderar så pikanta detaljer som att Hitler i Bertechgaden skulle ha haft ett hemligt rum för ockulta orgier och brukade piska tjänstefolket med ridpiska. (Osant, men hr H var på många andra sätt en mycket otrevlig figur!)
Ett par myter om Hitler är att han var helvegetarian och nykterist. Men faktum är att han gärna åt fisk, och då och då andra kötträtter - men mycket sparsamt. Om jag förstod det rätt klagade han på dålig mage hela tiden och föredrog vegetariskt just därför - men han åt då och då kött. Det var mer en partiell, funktionell (magen) vegetarianism. Och därtill kunde han dricka både öl, och ibland ett litet glas vin till sänggåendet. Men även alkoholintaget var extremt begränsat.
I motsats till Churchill (denne högstående historiske figur; jag beundrar Sir Winston rejält) som kunde bälga i sig ett och annat. Alltid en flaska champagne - kall, torr och gratis - till middagen. Dock blev han nästan aldrig full offentligt. Och de whiskygroggar han började med på förmiddagen var extremt utspädda med vatten.
Hur många vet om att Churchill och Hitler vid ett tillfälle var nära att träffas? Churchill var under tidigt 30-tal (innan nazisterna tog makten) i Tyskland för att studera slagfältet hans ättling hertigen av Marlborough en gång slagits på. Hitler befann sig på samma hotell! En av Hitlers medarbetare som var aningen anglofil befann sig i Churchills sällskap och föreslog ett möte. Om jag nu minns rätt från litteraturen grymtade Churchill ("ja, det kunde väl gå för sig" ungefär) men Hitler ville inte/vågade inte. (Churchill var en stor man redan då. Berömd författare, krigshjälte från boerkriget, innehavare av flera ministerposter, osv.)
Historia är fascinerande. Inte minst tankarna på var historien kunde ha tagit en annan vändning.
--Ahrvid
Hitler och Churchill träffades ju när de båda målade i Montmartre på 20-talet... Det har jag sett i "Picassos äventyr". Inte långt från det bord där Hemingway stickade en vante.
SvaraRaderaSkämt åsido, det är fascinerande hur det tyska och brittiska möts och flätas samman i världskrigshändelserna. Först mötet i första världskriget, efter vilket de allierade prackade på tyskarna hela räkningen... Så Hitlers logiska ankomst, som ett ont återsken av den brittiska och franska stenhårdheten vid Versaille... Och så det tyska övertagandet av brittisk/fransk kolonialistisk ideologi; "lebensraum" var något de stora länderna ansågs ha rätt till; men när Tyskland blev stort var allt "underklassigt" redan inmutat, utom öst... Nog var det med Englands goda minne som Hitler gav sig på östeuropa. Lästips: Sven Lindqvists "Utrota varenda djävel".
Fascinerande hur Hitler och Churchill var olika på varenda punkt, men hur deras öden drogs till varandra som polerna på en magnet.
Nå, det var framför allt Frankrike som insisterade på den hårda versaillefreden (man ansåg sig ha rätt till det då Frankrike lidit mycket stora förluster). Med facit kan vi ju konstatera att Versaille mer blev ett 20-årigt vapenstillestånd.
SvaraRaderaOm kolonialismen kan man säga mycket, men i alla fall britterna såg sig som godhjärtade kolonialister som skulle skapa civilisation. I någon mån gjorde man också det (byggde järnvägarm, sjukhus, skapade en civil förvaltning osv). Vid tiden för WWII var redan The British Empire redan på fallrepet, och det avvecklades också (undantaget enstaka öar osv) under åren efter kriget, i stort sett fredligt.
Nazisternas imperiedrömmar var av annat slag. Här skulle undermänniskor förslavas, och i värsta fall utrotas.
Nej, britterna gav aldrig signaler till tyskarna om att ge sig på Östeuropa. Man allierade sig med Polen, och gav Stalin förvarning om Barbarossa (som denne inte trodde på). Jag tror du blandar ihop med hur Stalin och Churchill vid ett möte i Moskva på ett kuvert "delade upp" Östeuropa. Det blev mycket till Stalins fördel, då britterna var försvagade. Stalin sket i överenskommelsen vad gäller Polen, men höll den vad gäller Grekland.
Andra världskriget kunde ha stoppats om västmakterna agerat när Hitler marscherade in i det demilitariserade Rhenlandet 1936. Tyskarna hade då inte hunnit bygga upp några militära styrkor av betydelse, och de som marscherade in hade förslutna order om att retirera om t ex fransmännen reagerade. (Det hade givit stöd åt tyska militärers planer på en kupp mot Hitler. Det fanns flera sådana, konkreta planer.)
--Ahrvid
Mattias, jag skulle inte ge Sven Lindqvist särskilt hög trovärdighet. Den gamle sinologen har en världsbild färgad av maoism och dylikt.
SvaraRaderaJag minns hans version av Tao te ching (bara en revision av Erik Folkes tolkning), där han i introduktionen har ett kapitel om marxistisk analys av Tao te ching...
Ahrvid, så vill jag också ha min champagne: kall, torr och gratis :)
SvaraRaderaEn annan stor beundrare av Churchill, som ofta hör av sig på denna blogg, är "Filosofen", med den egna bloggen Himlaljus. Han har nog läst det mesta som skrivits av och om Churchill.
Mm, ni har nog rätt båda två och i stort sett sträcker jag vapen. Men likväl lär tyskarna ha tagit intryck av kolonialländernas huggsexa utanför Europa, och utifrån den tyckt sig ha samma rätt att ta för sig. Tala om att komma sent till festen... Föga anade man nog då att den koloniala eran snart skulle vara över.
SvaraRaderaOch visst är Sven Lindqvist en intellektuell av det mer sensationslystna slaget som alltid vetat hur han kan sälja en bok genom hårdragningar. Tycks det mig.