onsdag 2 september 2009

DN:s nya chef tror inte på internet


DN får en ny chefredaktör – Gunilla Herlitz, som tidigare chefat Dagens Industri. Precis som där blir hon dessutom VD, så hon får hela makten och härligheten. Men hon tänker framför allt satsa på papperstidningen, inte nätupplagan. Det är en återvändsgränd.

Att chefredaktören också blir VD är bra för en tidning – under förutsättning att personen i fråga prioriterar det publicistiska. Annars kan det leda till mjäkighet mot annonsörer och ett urvattnat innehåll.
Gunilla Herlitz kommer från Dagens Industri, som är en dagstidning inriktad mot näringslivet och finanssektorn. Gissa hur hon tänker?

Hon har också en märkligt föråldrad inställning till nätupplaga kontra papperstidning, som verkar mest motiverad av var de stora pengarna ligger idag:
”Det finns en jättebra affärsmodell i papperstidningen. Man tar betalt av läsarna och man tar betalt av annonsörerna. Flyttar man sig till nätet vill läsarna inte betala någonting och annonsörerna är ganska trögrörliga. Det är mycket, mycket svårare.”

Det är mer än lovligt naivt. Papperstidningarnas forna guldläge är på väg att förgås. Då hjälper det inte att satsa på dem bara för att de förr har varit sådana guldkalvar.

Hon är sannerligen inte ensam om den attityden. Pressen domineras fortfarande av folk som längtar tillbaka till hur det var förr, och kämpar med näbbar och klor för att få det tillbaka. Men det går inte. Om de inte klarar förändringen är deras utsikter usla.

Gunilla Herlitz säger det uttryckligen: ”Mitt fokus kommer att ligga på papperstidningen.”
Hon ser inte nätupplagan som annat än ett komplement till papperstidningen. Det är hur galet som helst. Med denna blinda stolthet tågar gammelmedia ner i graven.

DN skriver om sin nya chefredaktör här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

22 kommentarer:

  1. Lycka till! får vi väl säga ändå. Och då menar jag inte ironiskt. Kanske är hon rätta kvinnan att få fason på det kantrande gamla skeppet.

    Det är ändå skönt att Thorbjörn Larsson försvinner. Han har inte precis gjort sig känd för sin journalistiska hederlighet. Rolf Alsing berättar i sin krönika över Aftonbladet hur han odlade föraktet för Bonniers nästan som en kult på AB - tills han själv, till allmän bestörtning, lät sig värvas av just det företaget.
    I marklundaffären var DN också påtagligt partisk. Hör till saken att Marklund och Larsson äger ett bokförlag ihop. Integritetsfrågorna har DN också som bekant också tagit avog ställning till.

    SvaraRadera
  2. Alsingkrönikan jag nämner är alltså en bok, "Aftonbladet inifrån" heter den.

    SvaraRadera
  3. Mattias, om du menar Piratförlaget tror jag inte att Thorbjörn Larsson är en av delägarna. Enligt deras hemsida är det blott Marklund, Guillou och Skarp (Guillous sambo).

    SvaraRadera
  4. Thorbjörn Larssson är inte delägare i Piratförlaget, däremot styrelseledamot.

    SvaraRadera
  5. Ja, Gunilla har rätt. Nog för att skapa en journalistisk jävsituation.

    SvaraRadera
  6. Gunilla, tack för informationen. Jag tycker också att det är olämpligt av en dagstidnings chefredaktör att sitta i styrelsen för ett bokförlag - eller något annat mediaföretag än den egna tidningen.

    SvaraRadera
  7. Det har absolut funnits jävsituationer. Apropå "Marklundaffären" som Mattias nämner: böckerna Gömda och Asyl hårdpluggades i tidningen Amelia.
    Som ni säkert var Amelia Adamo och Thorbjörn Larsson gifta; de umgås även med Skarp & Guillou.
    Mer om detta här:
    http://gunillasdagbok.blogspot.com/2009/01/amelia-och-mia-och-liza-och-gisela.html

    SvaraRadera
  8. "Som ni säkert vet...", skulle det förstås stå!

    SvaraRadera
  9. Gunilla, det är onekligen bestickande för hela det där gänget. Min erfarenhet är att svenskt kulturliv är genomsyrat av kotterier, nepotism, vänskapskorruption osv. Beklämmande - särskilt när de ideligen tar till stora brösttoner om rättvisa och det fria ordet.

    Före internet skedde den mesta censuren genom att just alla dessa kotterier filtrerade bort i stort sett allt annat. Det kan de inte göra på internet, vilket är grunden till deras avsky för det.

    SvaraRadera
  10. Stefan, jag älskar din så sköna befriande "elakhet".Uppfriskande!!!/thomas

    SvaraRadera
  11. Vi ligger risigt till med en politisk och en publicistisk klass med dålig verklighetsförankring och föga demokratiska värderingar (i många fall - utom i festtalen, givetvis), och som känner det gunga under fötterna. Om vi låter dem ta kontrollen över internet nu blir det tufft att åter befria tanken och ordet.

    SvaraRadera
  12. Thomas, det är skönt att vara lite elak - men man får passa sig, så att det inte blir ett frosseri. En hel del skribenter tillåter sig det.

    SvaraRadera
  13. Mattias, jag ser det som ännu ett exempel på klassamhället. Överheten vill inte släppa kontrollen, vad det än gäller.

    SvaraRadera
  14. Visst, den beskrivningen är giltig.

    Jag funderar på vilka psykologiska orsaker som ligger bakom. Det måste vara för djävligt att vara uppkomlig och ha makt utan att ha åstadkommit något på egen hand, eller utan att ha någon egentligen kompetens att tala om - och veta om det, vare sig man erkänner det för sig själv eller inte.

    SvaraRadera
  15. Mattias, menar du verkligen uppkomling, som brukar användas om människor som tagit sig upp fast de är från underklass?

    Människor som är privilegierade från födseln lever sig in i en världsbild där de betraktar sig själva som särdeles värdiga, som ett slags elit av födseln. Det knakar säkert i deras inre, vilket är orsaken till att de är så allergiska mot diskussioner om saken.

    SvaraRadera
  16. Det är sant, jag valde fel begrepp. Jag hade i tankarna den nuvarande politiska nomenklaturan, som inte har skapat något eget tankegods att tala om, utan surfar vidare på förtroendet som deras föregångare har skapat. I den bemärkelsen är de uppkomlingar.

    Men självklart är det du beskriver minst lika vanligt och än allvarligare: de mer eller mindre ärvda maktpositionerna.

    SvaraRadera
  17. Jag tar NE till hjälp: Uppkomling = person som har nått en framträdande position genom att (på kort tid) samla ihop en förmögenhet men däremot inte förmår uppfylla kraven på kultur, passande uppträdande etc

    Det är närmast det senare jag tar fasta på, att de inte fyller ut föregångarnas rockar. Men visst är termen tveksam i sammanhanget. Jag kommer faktiskt inte på någon helt passande. En person som hamnat på en maktposition över den egna kompetensnivån, alltså. Har du nåt förslag?

    SvaraRadera
  18. En bild säger mer än tusen ord...

    SvaraRadera
  19. Det skulle vara kul att veta vilka inbjudna som tackade nej. För NÅGON med integritet måste väl finnas.

    SvaraRadera