En skröna kan också ha ett korn av sanning

Senaste stormen i vattenglaset är israeliska höjdares upprördhet över en artikel i
Aftonbladet om stulna organ från palestinska offer. Allt har gått i affekt, från alla håll. Inget är att lita på.

En sak är säker, alldeles oavsett hur det är med sanningshalten i Aftonbladets artikel: svenska regeringen har ingen som helst skyldighet att agera mot Aftonbladet. Det vore ett övertramp mot grundlagen. Dessutom absurt. Inte kan regeringen ta ansvar för alla dumheter som skrivs i svenska tidningar.

Vad som också verkar oomtvistligt är att Sveriges ambassadör i Israel har tagit parti för värdlandet på ett sätt som inte går an för en ambassadör. Förr i tiden skulle det rentav betraktas som landsförräderi och den hemkallade amabsssadören skulle kanske inte ens få behålla huvudet.

Att hon dristat sig till detta väldiga övertramp beror nog på den inflammerade situationen i konflikten mellan Israel och Palestina, vilken också har delat Sverige i motsvarande läger. Hon har sett sitt ambassadörskap i den ena av staterna som intyg på att hon skulle ta ställning för den, vilket är uppåt väggarna. Hennes jobb är att alltid och på alla sätt ta ställning för Sverige.

Normalt fungerar skandalartiklar i pressen så att om de är felaktiga kommer kvickt dementier och har de substans blir det belagt. I regel avgörs det av om flera källor upptäcks eller ej.
Det är den normala processen i pressen och nyhetsflödet. Tokigheter reder ut sig. Inget skäl för politisk åtgärd, speciellt som obekräftade nyheter i alla fall har ringa trovärdighet hos allmänheten.

Israel vill ha dementier och omedelbar presstystnad i detta inledande skede, vilket snarare får en läsare att undra om det kanske ligger något i påståendena om organstöld. Varför annars denna häftiga reaktion, om nyheten är rent ljug och nonsens?

I kriget mellan israeler och palestinier förekommer hur mycket ljug som helst – från båda parter. Det är massmediakriget, PR-kriget, som sedan starten löper parallellt med vapenskramlet.

Alltså, Israels hetska reaktion får mig att ana ugglor i mossen, speciellt när de skyndar sig att peka på antisemitism, vilket Aftonbladet har aktat sig för sedan andra världskrigets slutfas. Svensk dagspress aktar sig noga för att vara det minsta antisionistisk. Det har genom åren räddat Israel från en del befogad kritik.

Partisk artikel
Men den Aftonbladetartikel som bråket började med är definitivt pro-palestinsk, så till den grad att jag inte ger den särskilt hög trovärdighet. Den är skriven med uppenbar avsikt att ge läsaren intrycket av bestialiska israeliska soldater mot en oskyldig palestinsk civilbefolkning.

Två citat ur artikeln visar detta hur tydligt som helst. De handlar om en 19-årig stenkastande palestinier, som hållit sig undan i bergen men blir skjuten när han gör ett kort besök i hemmet.
Det där med stenkastare låter som pojkstreck, men i så fall skulle han varken behöva gömma sig i bergen, eller skjutas utan pardon av väntande soldater från en specialstyrka. Redan där måste en kritisk läsare säga ifrån. Och så här skildras dödsskjutningen:

"Allting gick planenligt för den israeliska specialstyrkan. De fimpade cigaretterna, lade ifrån sig Coca-Cola-burkarna och siktade i lugn och ro genom det trasiga fönstret. När Bilal var tillräckligt nära var det bara att trycka av. Det första skottet träffade i bröstet. Enligt bybor som bevittnade händelsen sköts han sedan med ett skott i var ben. Därefter sprang två soldater ner från snickeriet och sköt honom ytterligare en gång i magen."


Att de rökte och drack Coca-Cola är ett sätt att amerikanisera dem, vilket inom vänsterrörelsen är ett gammalt sätt att peka ut skurkarna. Den överciviliserade överheten mot den hjälplösa landsortsbefolkningen.
Cynismen hos soldaterna understryks med att de siktade “i lugn och ro”, grymheten blottas genom att de skjuter offret i vardera benet och sedan i magen, vilket är smärtsamt men inte omedelbart dödande. Varje jägare vet att så delar man inte ut nådaskott.

Reportern bevittnade inte skotten själv och vet därför ingenting om cigaretter, Coca-Cola och “lugn och ro” – det är rent ljug i avsikt att manipulera läsaren.
Vad gäller skotten förlitar han sig på vad “bybor” sagt, och dessa är förstås inget annat än part i målet. Det faller egentligen på sin egen orimlighet. Om offret redan har skjutits i bröstet är han redan död, i alla fall garanterat immobiliserad, förmodligen redan fallen. Varför skulle han då skjutas i benen?

Lite senare berättas om hur israelerna återkommer med liket (efter att det berövats på organ) för att begrava det i skydd av mörkret:
"Tillsammans med de skarpa ljuden från spadarna hördes enstaka skratt från soldaterna som i väntan på att få åka hem drog några vitsar för varandra."

Återigen en skildring som bara är till för att peka ut de israeliska soldaterna som särdeles hänsynslösa. Stod reportern bredvid och lyssnade? Knappast.

Nej, Donald Boström litar jag inte på för fem öre. Substansen i historien – israeliska organstölder från palestinska offer – kan fortfarande vara sann, men hans artikel duger inte alls som källa.

Den är publicerad på tidningens kultursida. Jag antar att det aldrig hade skett på nyhetssidorna. Aftonbladets kulturredaktion behöver ha en repetitionskurs i pressetik och källkritik.

DN skriver här, här och här, Svenskan här, här och här, Aftonbladet här, här, här, här och här, Expressen här och här om bråket.
Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Donald Boström, Aftonbladet, organstöld.