Det är inte ett dugg lätt att vara ung. Nu är det dessutom dåliga framtidsutsikter, speciellt om man lever i de försummade förortsområdena. Självklart gror en hel del ilska och samhällsförakt i en sådan situation. Aftonbladets reportrar har gjort en djupdykning i tre sådana miljöer och lyssnat på de hatiska ungdomarna.
Det är kraftigt vinklad men ändå utmärkt journalistik. Annars är det så gott som uteslutande myndigheterna som kommer till tals och oemotsagt får ge sin sida av saken. Dags att lyssna också på ungdomarna – även de bråkiga.
Dåliga förutsättningar i betongförorterna
De som växer upp i betongförorterna har helt klart sämre förutsättningar än de flesta andra. Samhället har ändå blivit alltmer likgiltigt för deras situation, som om de bara hade sig själva att skylla.
Så enkelt är det verkligen inte. Vi lever i ett klassamhälle, där vissa delar av befolkningen hanteras väldigt styvmoderligt medan de andra slår sig för bröstet och inbillar sig att framgången enbart är ett resultat av personliga resurser.
De som tror det borde bo en tid i en av dessa förorter och dela på villkoren som gäller där. Det är en annan värld än Stureplan, om man säger så.
Vi får inte bli så omänskliga att vi kräver obrottslig lydnad utan att vara lyhörda för allas behov och situation. Det är få människor som missköter sig bara på pin kiv. Oftast är det människor som ville sköta sig, men som ändå försköts.
Läs även andra bloggares åsikter om ungdomar, kravaller, förort.
Klarsynt om ungdomar, alkohol och statistik i tidigare postning, Stefan! Men här skulle jag kommentera ungdomsbråk i förorterna.
SvaraRaderaJo, det finns förvisso sociala orsaker men vi skall inte dra för stora slutsatser om trender. Det fanns rejäla, liknande problem tidigare också. På 50-talet hade man omfattande ungdomskravaller i Kungsträdgården, t ex. Det svenska samhället var avsevärt mycket fattigare då, och ungdomars utsikter var nog betydligt sämre.
Några allmänna reflektioner och idéer:
1) De där betongförorterna *borde aldrig ha byggts*. Det var ett riktigt lågvattenmärke för planeringsstaten och svensk arkitektur. (Man kunde för all del ha byggt motsvarande mäbgd bostäder, men på ett helt annat sätt.)
2) Jag håller med den här blogens tidigare framföra åsikt att LAS bör avskaffas/modifieras. Det kan lättare ge exempelvis ungdomar arbete.
3) I en ledare, jag tror det var SvD, framfördes nyligen en idé om urenkel, billig bostadsreform som snabbt skulle kunna ge massor av smålägenheter, som kan passa ungdom. Det handlar om att göra privatpersoners uthyrning av bostadsyta skattefri. (Idag gäller det bara upp till hyresintäkter på 12 Kkr/år, vilket inte räcker på långa vägar.) I Norge införde man sådan skattefrihet, vilket på kort tid skapade en flodvåg av nya bostäder. Äldre vars ungar flyttat ut, kan göra enkla ombyggnader till en mindre sidolägenhet med egen ingång. En del bostäder är redan utformade så, men det hyrs inte ut. Folk kan hyra ut rum. Osv.
Med punkt 2 och 3 kan man i alla fall avsevärt förbättra för ungdom. Punkt 1 sitter vi fast i; det är nog väldigt svårt att göra om de felkonstruerade betongförorterna så att de blir bättre.
F ö tror jag iofs att framgång iaf till en del beror på personliga resurser. För att utveckla sådana har skolan en viktig roll. Det handlar dock inte om att ge skolan "mer resurser". Skolan har idag betydligt mer resurser än för t ex 20 år sedan, men är inte ett dugg bättre. Det handlar om annan pedagogik och annat funktionssätt för skolan. (Det ämnet är dock för stort för att vidareutveckla här.)
Invandrarungdom är ett särskilt problem. De bör integreras mer (här har skolan en viktig roll också) men turligt nog brukar integrationsproblem försvinna inom 1-2 generationer. Exempelvis de många finska invandrarna som kom på 60-70-talet har i huvudsak kommit in väl i samhället.
--Ahrvid
Ahrvid, du har rätt i att ungdomskravaller inte är något nytt. På 1950-talet, dock, fanns en framtidstro som nog är bra naggad i kanten nu.
SvaraRaderaJag håller med dig om det mesta ovan, även att skolan inte primärt har ekonomiska problem, utan en "pedagogik" som har hackats sönder av ideliga "reformer" där lärarna knappt hinner med i svängarna - för att inte tala om eleverna.
Jag misstänker också att skolan de sista decennierna har kommit allt längre ifrån den verklighet som barn och ungdomar erfar omkring sig, och därför känns föga relevant för dem. Men jag vet inte tillräckligt mycket om dagens skola för att kunna slå fast det. Det är bara en misstanke, som jag tycker mig ha sett indicier på.
Ännu ett problem är femininiseringen av skolorna. I en ålder när killarna mer än någonsin behöver manliga förebilder och när de behöver få utlopp för sin aggressivitet möts de av kvinnliga auktoriteter. Bara en sån sak som att lyckas i skolan - alltmer ett kvinnligt område - riskerar att sänka den unge mannens status inför jämnåriga vänner och skada hans sexuella självförtroende.
SvaraRaderaJag tror aldrig det har förekommit i något samhälle att kvinnor förväntats kunna lotsa unga män till vuxenlivet - och jag tror inte att det går. Detta generellt sagt, utan att uttala mig om möjliga ovanliga enskildheter.
... och allt detta samtidigt med att värnplikten avskaffats och arbete - än mer i en manlig gemenskap - blivit en svåråtkomlig lyx för de unga männen.
SvaraRaderaDet är inte underligt att MC-gängen växer och männen i förorterna revolterar.
Jag talar alltså om hur saker och ting ligger till och fungerar, inte om hur det borde vara.
Jävla idiot,vad fan vet du?
SvaraRaderaMattias, jag tror du har en poäng - som du säger, inte för att det borde vara så men det spelar roll ändå. Unga män behöver bekräfta sin manlighet, vilket tar sig många olika uttryck. Men jag tvivlar på att det går att kväsa helt - då blir det bara ännu mer hetsiga uttryck.
SvaraRaderaJag tror i och för sig inte att könet på deras lärare spelar särskild roll - snarare hur vuxenvärlden, oavsett kön, förhåller sig till deras spirande manlighet. Om den kränks, förnekas och avfärdas, då blir det problem.
Mest, dock, är det klassamhället som spökar, vilket är varför det är just i betongförorter som det är hetsigast.
Robert Bly skrev för några år sedan en spännande bok om de här sakerna, Järn-Hans. En sak som etsade sig fast i mitt minne är hur mannens utvecklingstrappa är rött-vitt-svart, det vill säga han genomgår först en aggressiv fas, därefter en diplomatisk, för att - om han mognar fullt ut - bli en svart riddare, en sån som Winston Churchill eller, med ett kvinnligt exempel, vår egen Elin Wägner. Kvinnans ordning är istället vitt-rött-svart. Hennes aggressivitet kommer när hon får en vuxnare roll och inte minst som mor. Allt detta ska naturligtvis förstås på ett mytologiskt plan, vilket inte utan vidare går att översätta till ett praktiskt. I sagan visar det sig så att den unge mannen rider först på en röd häst, därefter en vit, för att till sist anlända på en svart springare. Den unga kvinnan bär vit klänning, därefter röd och till sist svart.
SvaraRaderaMed allt detta vill jag ha sagt att den unge mannen befinner sig i en aggressiv, expansiv fas. Det är en dålig ålder för att vara högpresterande i skolan.
Mattias, nog har skolan dålig timing i förhållande till människans utveckling. Samhället kräver att vi bugar och kuvar oss själva som mest, just vid den tid när det är svårast för oss.
SvaraRaderaAnnars har jag för mig att sagorna och myterna oftast slutar med det vita, inte det svarta. Misogi, reningen, sker vid den avslutande metamorfosen. Därefter är man vit, ren, med kapacitet att agera utan att få sin blick skymd av egna hämningar och vanföreställningar - vilket nog även är Jungs syn, på ett ungefär. Han såg arketyperna som symboler för människans väg till självförverkligande eller självinsikt.
Mm... Gandalf grå blev vit... Fast det där är ju en konstsaga.
SvaraRaderaDet är inte ovanligt att vitt och svart byter plats och betydelse med varandra i olika kulturer. Hos oss är ju vitt oskuldens färg. På andra håll är det sorgfärgen - bland annat i Japan, tror jag? Enligt Blys läsning av Grimmsagorna är det som jag skrev ovan - svart är färgen på den mogne riddarens häst. Men innebörden är densamma som den du skriver om det vita ovan - en mognad som låter dig acceptera livet fullt ut som det är, och inse att även mörkret fyller sin funktion. Att våga se och till och med uppskatta det negativa utan att svika det ljusa idealet - alltså utan att hemfalla åt cynism. Att vara oskyldig och krass på samma gång, kanske man kan säga.
Bly nämner i sin några år gamla bok Clinton som en alltjämt vit riddare, en som fortfarande sitter fast i de teoretiska idealen. Att vara PK är att vara vit - enligt den färgordningen, alltså. Den svarte riddaren ser den politiskt korrekta framsidan, men ser också runt hörnet på densamma.
Tolkningen av färgerna har nog med kulturkrets att göra, som sagt var. Synsättet verkar vara detsamma. Fast jag går bet på Jung - såg han vitt som fulländningens färg?
Jung hade nog inte en så utvecklad färglära som t.ex. Goethe, men jag vågar gissa att han såg vitt som symbol för såväl oskuld som renhet och fullkomning.
SvaraRaderaJag förstår inte varifrån Bly får sin ordning. I all europeisk tradition är svart ett tillstånd före fullkomning, knappast sista fasen. Det har med t.ex. idéer om mörker och ljus att göra. Han måste utgå från någon egen färglära.
Den enda "färg" som i de europeiska traditionerna tävlar med vit som symbol för fullkomnandet är guld.
Intressant. Jag ska läsa om Bly och höra om han gör någon ytterligare reflektion om saken. Hur som helst lär han inte ha ändrat i Grimmsagorna; åtminstone i Järnhans rider ynglingen först på en röd, därefter på en vit och till sist på en svart häst.
SvaraRaderaJag har även fått lära mig av en andligt kunnig väninna att svart innehåller alla färger och energimässigt är likvärdigt med alla färger - närmast att jämföra med regnbågen alltså. Det är hennes egen tolkning, ska jag kanske tillägga.
Det senare sagt i klädkontext. Grönt läker, violett är andligt... grått släcker ner livslågan medan svart representerar hela färgspektret.
SvaraRaderaBarn brukar måla glada människor gula.
Mattias, din andliga väninnas tolkning är förstås helt på tvärs mot fysiken, som säger att vitt är alla färger och svart avsaknad av alla färger.
SvaraRaderaJag tror att den också är på tvärs mot de flesta esoteriska traditioner.
Må vara... och jag tror att du har rätt, för hon säger själv att hennes synsätt är eget och avvikande. Likväl har min erfarenhet lärt mig att tro mer på henne än på det mesta jag läser.
SvaraRaderaIngen tro bör dock få vara blind. Allt beror på kontext och tolkning, såklart.
Men erfarenhetsmässigt ger jag henne rätt. Svarta kläder är fulla av energi. Kaba är svart...
Tja, avvecklar man all hjälp och stöd till unga människor i skolorna, som kuratorer och färre vuxna i ungdomarnas omgivningar, så blir det så här.
SvaraRaderaDe smarthuvuden som inbillade sig att sådant skulle spara samhället kostnader, blir istället en kostnad på något annat konto för oss skattebetalare. Fast det är väl det som var tanken, kostnaden hamnar inte på just deras kostnadskonto.
Fram för fler lärare på färre elever. Då skulle lärarna ha tid att engagera sig. Och inför ett nytt och första antagningskrav på Lärarhögskolan, nämligen ”förmågan att lära ut”. Har man inte den så har man inget i läraryrket att göra.
Ungdomarna är våra samhällens framtid, därför är det en väl värd investering.
Dennis, jag är också övertygad om att många ungdomsproblem är en direkt följd av cyniska besparingar.
SvaraRaderaÄr det t.ex. inte så att många kommuner har lagt ner allt vad ungdomsgårdar heter? Och de stora klasserna är omöjliga även för de bästa lärare. Och skolböcker ska återanvändas, fast de är så gamla att verkligheten har sprungit långt förbi dem. Och skolmat får bara kosta en bråkdel av vad mat kostar för alla andra i samhället. Och så vidare.
Egentligen är det ett under att inte ungdomen har gjort revolution.