Socialminister Göran Hägglund har nyss meddelat att 227 miljoner kronor ska satsas på en nationell cancerstrategi – vilket inte så lite beror på att nya cancermediciner har blivit så hiskeligt dyra, trots deras begränsade effekt, att många vårdinstanser tvekar att använda dem. Läkemedelsindustrin trycker på för att nya friska pengar ska sätta fart på försäljningen.
Dålig lönsamhet på mediciner för uländer
Hägglund har också förklarat att han jobbar på en EU-satsning för att få fram antibiotika mot resistenta bakterier, något som läkemedelsindustrin vill slippa, eftersom det är vårt att få ordentlig lönsamhet i sådana satsningar. Därmed får det bekostas av skattemedel.
Detsamma gäller i hög grad medicin för sjukdomar med sin största utbredning i uländerna, såsom malaria, tbc, sömnsjuka och aids. Statliga och tvärstatliga satsningar behövs.
Det går knappast att begära att läkemedelsindustrin ska bära ett samhällsansvar i sin forskning och produktion, som riskerar att ruinera den. Därför måste det även finnas en resursrik medicinforskning inom universiteten och andra skattefinansierade verksamheter.
Läkning utan medicinering
Jag ser ännu ett skäl: Läkemedelsföretagen är bara intresserade av bot som innebär försäljning av massproducerade mediciner med hög vinst. Det är inte alls säkert att den vägen alltid är den bästa, men annan forskning försummas för att det inte är några pengar i den.
Exempelvis forskas knappast alls i naturmedels eventuella läkande eller förebyggande effekter, ej heller särskilt mycket i vårdmetoder som inte innebär medicinering.
Också där är det angeläget att alternativ forskning genomförs, utan vinstintresse.
Ideella organisationer konkurrerar
Inger Atterstam berättar i sin artikel också om hur ideella hälsoorganisationer i praktiken tävlar mot varandra om andelar av skattekakan, med intensiv lobbying. Cancerfonden slåss för att dess sjukdomar ska få mer bidrag än t.ex. hjärtsjukdomar, fast de senare leder till betydligt fler dödsfall.
Det är ingen vacker bild som träder fram, och det är viktigt för oss alla att ha den klar för oss. Hälsa är big business, där särintressen slåss om kronorna – långt ifrån alltid med mänsklighetens bästa för ögonen.
Läs även andra bloggares åsikter om medicin, läkemedel, Göran Hägglund. Intressant?
Vad jag vet så finns idag Amikacin som inte ännu har provocerat fram resistenta bakterier, men den är också hittils en väldigt hårt reglerad substans. Nya "last resort"-mediciner i all ära, men det blir ett ont kretslopp så länge man inte begränsar den generella användningen av antibiotika och noga utbildar en patient i hur en antibiotikakur faktiskt borde respekteras. Folk knaprar lite sisådär för en fis på tvären som om det vore alvedon och kanske avslutar en kur halvvägs när de känner sig bättre, allt ett glimrande recept för multiresistens... Ett bra exempel på människans ignorans och arrogans inför naturen.
SvaraRaderaOch för säkerhets skull sponsrar läkemedelsbolagen de ideella organisationerna så att deras mediciner ska få lite extra skjuts både av organisationen och av patienten själv. :/
SvaraRaderaLappande och lagande är vad vår västerländska medicin går ut på. Verklig läkning har helt andra dimensioner.
SvaraRaderaInget läkemedelsföretag vill producera och sälja ett botemedel när man istället kan lindra symptom.
SvaraRaderaDags o läsa på lite grann om vad PP vill i läkemedelsgrågan tror jag.. =)
SvaraRaderaDet gick igår ett intressant program på SVT2, Bakteriefällan (del 2 av en serie på 2; delarna kanske finns på SVT Play?), om historiken bakom antibiotika.
SvaraRaderaVisserligen var Alexander Fleming, som upptäckte penicillin, anställd på någon statlig organisation, men efter hans insats i början av 30-talet var ingen myndighet intresserad av saken. Omkring 1940 tog en viss Sir Chain tag i saken och försökte få igång produktion - då penicillin var av uppenbar nytta för skadade soldater - men myndigheterna i USA eller Storbritannien var fortfarande inte intresserade. Däremot fick han pengar från den privata Rockefeller-stiftelsen och kontaktade privata ölbryggare (penicillin tillverkas via bl a jäsning) och fick på så vis igång en massproduktion.
Så påståendet om att staten är så vis och utvecklar mediciner, och privata aktörer bara är illvilliga profitörer, är en sanning med modifikation.
Jag tror inte ett ögonblick på att det är ekonomiskt oattraktivt att utveckla nya antibiotika. Däremot är det *svårt*. Det finns inte alltför många ämnen med antibiotikaegenskaper, och ämnena har ibland biverkningar. Ett nytt antibiotikum blir säkert en mycket lönsam produkt (och den som tar fram det lär via patent få 20 års ensamrätt).
Inom business gäller inte att det är de höga priserna som ger lönsamhet - utan de stora volymerna! (Det lärde oss redan Henry Ford.) Och ett nytt antobiotikum lär vara en bra volymprodukt.
Jfr AIDS, som främst drabbar fattiga i Afrika; där har man forskat intensivt i 25 år. Problemet är inte att AIDS-mediciner eller -vacciner skulle vara olönsamma, utan att sjukdomen är unflyende och mycket svår att forska på.
--Ahrvid
Haken med penicillin har alltid varit att produktionen av det är så simpel att den internationella konkurensen blir väldigt hård och priserna dumpas. Minns t.ex.ö Fermentas bluff när det låtsades vara avancerad medicinindustri.
SvaraRaderaDet kan nog gälla även nya former av antibiotika, det var i alla fall så jag tolkade medicinreportern.
Staten är självklart inte någon garant för en himmelsk utveckling av läkemedel, det har jag heller aldrig påstått. Jag menar att stat och näringsliv bör komplettera varandra. Inte alla ägg i en korg, helt enkelt.
Stefan, jag ser flera antaganden i din text som är problematiska:
SvaraRadera1) Antagandet att företag alltid är cyniska. Företag *kan* vara det, liksom alla människor kan vara det. Men företag styrs av människor och har mänskliga medarbetare, som ofta väger in annat. Tänk på alla företag som skryter om en "miljöprofil" eller "etiska investeringar". Och medarbetare har egna motiv. En forskare på ett företag kan t ex hellre vilja nå ära och berömmelse och erkännande - att ta fram ett nytt vaccin eller antibiotikum är därvidlag inte dumt.
2) Antagandet om att vinst ("profit") står i motsats till nytta. I själva verket är möjligheten att göra vinst själva kvittot på nytta! Det som kan säljas och möter en efterfrågan bevisar att det fyller en viktig funktion. Nytta och vinst samvarierar.
3) Antagandet att företag bara tänker kortsiktigt. IBM har t ex forskningsavdelningar som åstadkommer saker som inte kan kommersialiseras på decennier, om ö h t. Tidsperspektivet för en ny bilmodell är säkert ett par decennier (5 år att utveckla, 15 år att sälja). Politiker tänker däremot kortsiktigt - bara fram till nästa val.
4) Antagandet att näringsliv och politik är (eller bör vara) någon form av jämspelta parter av ungefär lika stor vikt, som skall "väga upp" och "komplettera" varandra. Världen blir bättre om politiken tar en mer undanskymd roll. Politiker är inkompetenta, de kan aldrig klara den infohantering som krävs för detaljstyrning och de är per definition fördomsfulla och gör därför hellre det deras ideologi säger snarare än det som blir bäst. (Fördom = döma på förhand. Alla politiker dömer efter ett förbestämt partiprogram; de dömer alltså på förhand.)
--Ahrvid
Ahrvid, du har en väldigt idealiserad bild av näringslivet medan din bild av politikerna är onyanserat fördömande. Blundar du på ena ögat?
SvaraRaderaStefan:
SvaraRaderaNej, jag har tvärtom väldigt öppna ögon, efter att ha växt upp i Sverige som är ett av de allra mest genompolitiserade länderna av de traditionella demokratierna. Och jag vet hur det var i gamla Sovjet (besökte Baltikum kort efter kommunismens fall) där idén om det politikerstyrda Utopia genomfördes med än större frenesi.
Och *samtidigt* har vi kunnat se att världen de sista decennierna fått en rejäl tillväxt och livsförbättring i takt med att marknadsekonomin fått mer utrymme. Betrakta Sydostasien, Kina, Indien m fl.
Man måste blunda rejält med bägge ögonen för att ha missat detta: ju mer politik, desto sämre - ju friare ekonomi, desto bättre. Så är det.
--Ahrvid
Ahrvid, om du tror att de senaste decennierna har inneburit mindre politik så undrar jag om du blundar med båda ögonen ;)
SvaraRaderaAnnorlunda politik, helt säkert, men knappast mindre politik.
Näringslivets grund är att ägarna bestämmer, även i våra moderna demokratier. Politikens grund är att folket bestämmer genom sin röst. Båda systemen har svagheter men för mig är det lätt att välja mellan dem, om det nödgas.
Jag vill ha ett samhälle där den yttersta makten är demokratiska val, inte pengar och ägande som går i arv evinnerligen.
Men här pratade jag om läkemedelsforskning och menade blott att företagens forskning behöver kompletteras med universitetens och annan statligt eller ideellt finansierade forskning.
Jag förstår inte hur du kan tycka att det skulle vara av ondo.
Stefan:
SvaraRaderaJa, de senaste decennierna har inneburit mindre politik. I tidigare Sovjet och Östblocket i allmänhet, var samhället 100-procent politikstyrt (per definition) och det har blivit mindre politik där - samtidigt har det gått bättre för de länderna. Samma sak gäller t ex Kina (även om kommunisterna fortfarande sitter vid makten där, har man infört omfattande reformer för en fri ekonomi). I Sverige har politiken också minskat. Ett mått på det är skattetrycket, då skatterna definierar hur mycket av ekonomin politikerna bestämmer över. Som värst under (S) var skattetrycket uppe i 59% - nu under Alliansen har det gått ned till 46%. (Och Sverige har åter börjat klättra, något, på OECD-listan. Men vi behöver sänka skattetrycket ännu mer, iofs.)
Så visst har politiken minskat. Varför tror du vänstern klagar på friskolor, försäljning av statliga bolag, konkurrensutsättning av sjukvård, mm, mm? Allt det är exempel på att politiken dragit sig tillbaka.
Marknadsekonomins grund är att konsumenterna bestämmer. De bestämmer vad de vill efterfråga, och företag har bara att rätta sig efter det. Manöverutrymmet för en företagare att bestämma över blir tämligen smalt. Och allt detta är bra.
Marknadsekonomin har också i praktiken visat sig bättre än andra system. Jag vill inte ha ett samhälle där den dominerande maktutövningen bestäms via in-in-indirekt demokrati av en politisk elit, där folk får ytterst litet inflytande genom att bara kunna välja bland färdiga paket vart fjärde år.
Det är bättre om människor *själva* får bestämma över allt som närmast angår dem.
--Ahrvid
Ps. Vad gäller medicinsk forskning, var min poäng mest att korrigera den vrångbild som presenterades av incitament och funktioner hos icke-statlig verksamhet.
Vi har varit inne på den här diskussionen förut tror jag, nämligen hur vi korrumperas av det vi sysslar med. Björn Ulvaeus har svårt att se IPRED-lagens rättsotrygga aspekter; han ser bara att den tycks garantera honom hans rättigheter.
SvaraRaderaPå samma vis finns ett intresse av sjukdom inbyggt i vårdsystemet. Det intresset, eller förväntan, alstrar säkert sjukdom.
Problemet med brist på nyutveckling av antibiotika beror på ekonomiska faktorer. Från det att du har något du vill gå vidare med och altså måste söka patent, tills alla tester och godkännanden är klara tar det i allmänhet 15 till 17 år.
SvaraRaderaDet innebär att bolaget har 3 till 5 år på sig att tjäna in utvecklingskostnaderna och det innebär att preparatet måste bli extremt dyrt och och användas av många under lång tid. Något som inte gäller för antibiotika men väl för blodtrycksmediciner.
Det vore antagligen vara bra för samhället om man minskade kraven på testande av nya läkemedel bara för att kunna få ut nya snabbare på marknaden. Alternativt förlängde just läkemedelspatent till 25 år.
Samtidigt tror jag att man behöver öka den offentligt finansierade läkemedelsforskningen eftersom somliga forskningsriktningar aldrig kommer att bli lönsamma för ett privat företag.