Undersökningen är genomförd av OnePoll, ett företag som genomför statistiska undersökningar på nätet mot beställning. Den här undersökningen är förmodligen beställd av den engelska tidningen Daily Mail – i alla fall är det därifrån Aftonbladet har hämtat uppgifterna.
15.000 beresta kvinnor från 20 länder har svarat på frågor om vilka nationaliteter som har de bästa och sämsta älskarna. Svenska män var tredje sämst, efter tyskarna och engelsmännen. Därefter kom holländarna som var för dominerande, amerikanerna som var för hårdhänta, och så vidare.
Det finns också en topplista från samma undersökning, men utan några beskrivande kommentarer. Den leds av Spanien, Brasilien, Italien och Frankrike i den ordningen. Danskarna lyckades komma på nionde plats.
Alltihop är förstås rent nonsens, en undersökning blott beställd för att tidningarna ska få en ursäkt för ytterligare rubriker och fjantiga artiklar om sex.
Sex är personligt
Säkert finns mängder av skillnader i olika nationaliteters och kulturers förhållande till sex, speciellt när det kommer till moral och dubbelmoral. Det är lika säkert att dessa attityder har en hel del att göra med hur sex praktiseras. Men när det gäller vad som verkligen sker i sänghalmen är det betydligt större skillnader mellan individer inom en nation än det är mellan nationaliteter.
Ju mer privata vi blir, desto personligare blir vi också.
I mina romaner brukar jag vara noga med älskogsskildringarna, för de säger så mycket om personerna och deras karaktärer. Erotiken är ett språk där man i mycket högre grad än annars säger precis vad man menar. Trots alla tekniker och knep som finns att tillgå är det knappast möjligt att förställa sig i kärleksakten. Där är man naken, oavsett klädsel.
Läs även andra bloggares åsikter om sex, OnePoll, svenska män. Intressant?
Ja, man ska inte tro allt som står i tidningarna!
SvaraRaderaKram från Pennelina
Svensk sa fontän orgasm ljuger inte.
SvaraRaderaFast jag har läst någon undersökning som rankade spanjorerna som sämsta älskarna... Jag tror att såna här listor är lite som när de här framtidsspanande företagen försöker sälja in olika "-talister" till näringslivet. Är det inte bara samma saker som tuggas om hela tiden? Och om man har varit med ett tag, så inser man att det man sa om 60-talister för 20 år sen, säger man nu om 80-talister. Blir mest trött.
SvaraRaderaJag vet ärligt talat inte om man kan vara en bra eller dålig älskare? Med åldern har jag nog mer kommit till uppfattningen att man kan passa bättre eller sämre ihop med en annan människa sexuellt. Om man är stel som ett kylskåp kanske man inte gillar akrobatik på hög nivå och vill man ha lite hårdare tag passar kanske inte den som är öm och mjuk. Lite förenklat uttryckt...
Anonym, nog är dylik statistik och diverse "-ister" mest spekulation för att få hjulen att gå runt. Jag tänker osökt på "årets julklapp", som mig veterligt utnämns utan särskild vetenskaplighet.
SvaraRaderaSex är så personligt att vad en betraktar som en dålig älskare kan en annan betrakta som rena Casanova.
Fortfarande katarsis fontänorgasmn ljuger fortfarnde inte. Ni är faktiskt jobbiga eller störiga eller inte ni väljer= naturen.
SvaraRaderaDet där sista du skriver..att det är omöjligt att förställa sig i kärleksakten..tror det är mycket DÄR det ligger..huruvida man upplever sig själv eller någon annan som "tråkig i sängen" eller inte -oavsett nationalitet...
SvaraRaderaVågar vi välja den partner som kommer oss allra närmast,lyckas göra oss kåtare och lyckligare,mer naken än någon annan...eller blir vi för sårbara då,med honom/henne? Och föredrar att gå ner på en nivå där urvalet är större,att hålla till godo med någon man känner sig trygg och bekväm med istället? Någon som vi innerst inne vet är och förblir en VÄN...
I det senare fallet -hur kan vi då bli förvånade och frustrerade,känna sorg och saknad..efter den uteblivna extasen och ett sannare "du och jag"...att slippa spela rollspel ända in i sängkammarn? Vad väntar vi oss egentligen -är det fortfarande att få ALLT utan att sätta så gott som NÅGOT på spel? Ska vi verkligen aldrig förstå hur det hänger ihop..?
Nina, du berör den urgamla frågan om eros och agape, erotiken eller den "upphöjda" kärleken. Kanske är frågan: går de att kombinera?
SvaraRaderaIngen kärlek torde vara större än när det sker.
Hur tolkar du då agape, Stefan? Den gängse kristna tolkningen är "självutgivande kärlek". Detta brukas av kristna tolkas - rätta mig om jag har fel - som att det är en god sak att offra sig själv för andra. Ser du annorlunda på agapebegreppet?
SvaraRaderaI jämförelse med eros är agape den asexuella kärleken, såsom vänskap, trohet, medkänsla, även i kristenheten såväl människans kärlek till gud som guds kärlek till människorna.
SvaraRaderaEros är förstås den erotiska kärleken - åtrån, köttsligheten, lustan.
Traditionellt kristet tänkande hyllade agape, den kyska och förandligade kärleken, men hade väldiga tveksamheter mot eros.
Mm... Den här diskussionen riskerar att föra långt, och det i ett ämne där var och en vet bäst själv.
SvaraRaderaJag anser bara att agapebegreppet som regel missförstås grovt av de kristna. Det används ofta i ett rollspel där den kristne tar rollen av Gud, och den omsorg han/hon ägnar sin medmänniska anses vara exempel på agape. Att försumma sig själv för att hjälpa andra anses kärleksfullt och som exempel på agape. Nonsens! Ingen kan älska någon annan som inte först helt och fullt älskar sig själv. Och det gör inte många!
Det hela liknar lite healingens villkor. En healer kan bara vara en förbindelselänk, aldrig läkedomens källa.
Vad sen erotik alls har med saken att göra vete fan... Det är liksom en helt annan kategori, inte kärlek. Vi knullar. Som allt annat får vi ut mest av det om vi gör det med respekt för oss själva. Har vi bara självrespekten kommer respekten för den andra på köpet.
Mattias, på sätt och vis säger du nog ungefär vad jag sa.
SvaraRaderaMm... Då ska jag vända på prismat en smula.
SvaraRaderaIstället för att fokusera på skillnaden mellan agape och eros skulle jag vilja belysa skillnaden mellan fokus på den andre och fokus på en själv. Ingen älskare duger, om vi vill ha dem till att göra oss lyckliga, hela, sanna eller djupast sett tillfredsställda. Om vi däremot fokuserar på oss själva kan nog de flesta partners bli utmärkta älskare.
Och detta gäller både ifråga om eros och agape.
"Älska din nästa såsom dig själv."
SvaraRaderaU got it. Tyvärr hoppas jämförelseledet ofta över. Det betonas sällan i kristna sammanhang hur viktigt och svårt det är att älska sig själv. Det verkar så mycket enklare att älska nästan!
SvaraRaderaBuddah sa nåt liknande, i stil med: "Den som vill hjälpa andra måste i första hand tänka på sig själv."
Ungefär så.
En utmärkt studie i missuppfattad agape - och med tilltrasslat eros - är Lars Ahlins Natt i marknadstältet. För författaren själv var huvudpersonen Paulina (en kvinnlig Paulus) föredömlig i sin utgivande kärlek. För mig framstår hon som högmodet och falskheten själv.
Det kallas medberoende.
En annan som hanterar ämnet grundligt och belysande är vännen Bergman i nästa inlägg. Hans "Den goda viljan" och "Enskilda samtal" (låt vara regisserade av andra) har den högmodiga kristna kärleken som tema, den falska kärlek som kyrkorna uppmanar oss att odla. De ska ses ihop, "Enskilda samtal" klargör alldeles tydligt vad det handlar om. Oförglömlig är Annas dialog med Max von Sydows präst, som när hon var ung hade uppmanat henne att offra sig kristligt men på gamla dar står handfallen inför det elände hans råd åsamkat.
SvaraRaderaNej, Jesu budskap har de sannerligen inte begripit, kyrkorna.
Kyrkor plägar göra kyrkan viktigare än Jesus.
SvaraRaderaNågot Kyrkan lyckats pränta djupare i oss än vi kanske förstår är föreställningen om Madonnan respektive Horan. Djupt tragiskt,speciellt som begreppen blivit så förvirrade och förvrängda. Vem -oavsett kön- är det egentligen som mest genomgripande säljer sig själv och sin själ? I mina ögon kommer alltid den som lever "under kärlekens flagg" -i ett respektabelt förhållande där inget saknas..förutom en liten bagatellartad detalj-nämligen den sinnliga,gudomliga,fysiska kärleken- vara den som står för den allra mest perverterade formen av okristlig omoral... ;)
SvaraRaderaNina: Allra mest tragiskt är ändå att Madonnerollen - den som ger kvinnan status och makt i en kristen kontext - förutsätter moderskap. Vilket gör barnet till ett instrument i föräldrarnas maktkamp.
SvaraRaderaNina, det var sköna ord. Finns det en gud så hejar hon säkert på när vi är lustfyllt sinnliga och därmed prisar den skapelse vi själva är del av.
SvaraRaderaStefan, Nina: Jag håller med, och beklagar att jag med min kommentar flyttade fokus från det ljuvliga i Ninas reflektion.
SvaraRaderaFast det förstås hör ihop, bakvägen. Lyckliga, sinnliga föräldrar ger lyckliga, lekfulla barn.
Stefan,Mattias:Låter som vi är rätt överens... :)
SvaraRaderaApropå gamle ömhetstörstande Bergman så kommer jag att tänka på något hans hushållerska sa i den där dokumentären häromveckan...att när hon "gav honom lite mänsklig värme",fick hans kropp att slappna av,förlorade han tillfälligt sin "makt" över henne...och att han därför aldrig lät massagestunderna bli längre än fem minuter...
Sorgligt som sagt,att det för så många människor verkar vara så att det man behöver allra mest också är det man förtvivlat försöker värja sig mot...
Eller som Tom Waits formulerar det i sin svidande vackra "Martha":"All that really mattered then,was that I was a MAN..."
Inte bli "svag" för nån,hellre lämna..och just därför aldrig bli riktigt fri ifrån...
Nina: Det där är så privat att det är svårt att kommentera, även om det känns som en nyckel till både det ena och det andra i Bergmans konstnärskap.
SvaraRaderaÅter bekräftas den taoistiska bilden av allt i allt. Om mannen inte blir kvinna blir han beroende av kvinnorna. Och vice versa.
Titta på den unga Anna Anka (innan hon blev seriefigur...) och den som uppträder i media idag. Då en ljuv, flickaktig varelse, idag... Något helt annat. Den kvinna som bara bejakar sin kvinnliga sida stelnar och blir hård.
Könsroller är roller och därför alltför begränsade. De får själen att hårdna. Själar ska vara mjuka.
SvaraRaderaMina romaner dräller av starka kvinnor och bräckliga män, helt enkelt för att det är så jag uppfattar det i verkligheten. Könsrollerna är paradoxer, kanske byggda mer på drömmar om motsatsen än på hur det egentligen förhåller sig.
Bäst blir det om vi skippar rollspelet. Inte för att det är någon lätt sak.