Obama gapar efter mycket

Barack Obama har försvarat sin sjukvårdsreform i den amerikanska kongressen, där känslorna delvis var heta. Det kan verka absurt att många politiker är fientliga till en reform som ska garantera sjukvård åt alla – men har verkligen Obama hanterat frågan på ett klokt sätt?

Förslaget till sjukvårdsreform, som totalt ska kosta 900 miljarder dollar över tio år, är mycket långtgående och omfattande. Därmed är det också mycket svårt att överblicka, vilket har givit motståndare möjlighet att sprida diverse mer eller mindre tokiga rykten om det. Till och med sprids föreställningar om att det innehåller regler om påtvingad dödshjälp.

Stora särintressen är utmanade. Framför allt försäkringsbolagen (de hör till de ojämförligt största och rikaste företagen), som hotas av ett statligt alternativ till deras sjukförsäkringar, och läkemedelsbranschen (också den stenrik), som fruktar att deras priser ska pressas av den statliga inblandningen.
Det är extremt mäktiga lobbygrupper, som säkert har sina pengar i så gott som varenda kongressledamots fickor.

Och republikanerna är förstås livrädda för att en genomförd reform ska bli en succé – därmed är Obama så gott som garanterad att vinna även nästa presidentval. Om han förlorar, däremot, ökar det betydligt chansen att en republikansk president blir vald nästa gång.

De allra flesta har bra sjukvård
Även en president måste tänka till när han har så mäktiga grupper emot sig. Dessutom fungerar sjukvårdssystemet i USA hyfsat, delvis bländande, för de 250 miljoner amerikaner som har sjukvårdsförsäkring och har råd med den. Det är en överväldigande majoritet av befolkningen.

Blott de fattiga återstår, och de har ringa inflytande – dessutom har de en låg andel röstande, så i valurnorna väger de ännu lättare.

En sjukvårdsreform måste alltså bygga på sympati från alla dem som inte själva behöver den. Ett svårt läge i ett land som predikar att man är sin egen lyckas smed.

Förenkla och förtydliga
Vad Obama därför skulle behöva göra är att förenkla och förtydliga sitt förslag, så att osäkerhet upphör och att amerikanerna känner sig säkra på att inte barnet slängs ut med badvattnet.

Exempelvis, om det stora problemet är de cirka 50 miljoner amerikaner som är oförsäkrade – mestadels för att de inte har råd – kunde han kanske nöja sig med ett slags statlig borgen för deras försäkringskostnader?

Om problemet är skenande sjukvårds- och läkemedelskostnader (såsom även i Sverige och många andra länder) behövs kanske snarare en övervakningsmyndighet som motverkar dylikt genom att rationalisera, hejda karteller och tvinga fram sänkningar av rövarpriser.

Något som Obama själv betonar är problemet med försäkringar som dras in när folk blir sjuka, vilket borde vara en smal sak att hejda med lagstiftning. Det måste ju regleras även om man genomför sjukvårdsreformen.

Människor har en reflexmässig oro inför stora och omfattande förändringar, speciellt när de är så komplicerade att de är svåra att förstå i sin helhet, och svåra att se alla konsekvenser av. Jag tror inte att Obama har lyckats presentera sin sjukvårdsreform på ett tillräckligt tydligt sätt, kanske för att han velat slå lite väl många flugor i en smäll.

Han kan komma att behöva backa filmen och presentera ett kraftigt reviderat förslag som på ett enkelt sätt löser det allra allvarligaste problemet med amerikansk sjukvård och sjukförsäkring – och avvakta med resten.
Min gissning är att en rimlig sådan start är en behovsprövad statlig sjukvårdsgaranti, förmodligen bäst genomförd som ett bidrag för att fattiga ska kunna teckna en privat sjukvårdsförsäkring.

DN skriver om Obamas sjukvårdsreform här och här, Svenskan här, här och här, Aftonbladet här, här och här, Expressen här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Barack Obama, sjukvårdsreform, USA. Intressant?