Nu har jag äntligen sett filmen Brokeback Mountain, eftersom den gick på SVT ikväll. Den skåpade hem några Oscars och hyllades runt om i världen – men jag tycker att filmen är rätt fånig.
Den vaga storyn är närmast fumlig, som om regissören räds en version som skulle bli begriplig och gripa tag. Man får inte ens en känsla av verklig kärlek mellan dessa två cowboys. När de första gången hamnar i älskog verkar det mest som en förlösning efter en lång tid ute på prärien utan sex. Som ömsesidig onani, ungefär.
Kanske är det i Hollywood fortfarande tabu att skildra homosexuell kärlek blodfyllt, lustfyllt och ångande. Resultatet blir att de två genom hela filmen känns som om de bara går som katten runt het gröt.
I stället för en glödgad Romeo och Julia-historia blir det bara en kavalkad av ganska lama och småkyliga möten mellan älskarna genom åren. Det är inte kärlek, utan snarare ett bekvämlighetsarrangemang – lite homosex då och då för att stå ut med frugan hemma.
Flera gånger kommer scener som skulle kunna skapa en fördjupning och ökad intensitet, men aldrig gör det. Hela filmen blir mest grådask, som dimma. Det må vara avsiktligt, men det har väldigt lite att berätta.
När så historien får sin tragiska vändning i slutminuterna kan man knappast förstå annat än att äntligen kan den kvarvarande cowboyen börja leva som en vanlig karl, åtminstone i förhållande till sina barn. Jaha.
Vi är förstås svältfödda på en rejäl skildring av en homosexuell relation i en storfilm från Hollwood – men Brokeback Mountain är i själva verket ännu en film som inte klarar det. Katten kring het gröt.
Jag har i och för sig blivit allt kinkigare med åren – som om jag själv i mina romaner förmådde skildra människor sannare och djupare. Men ändå insisterar jag på att Ang Lee trots sin begåvning har stannat vid platta stereotyper i stället för trovärdiga karaktärer. Hans skildring av cowboys är väldigt fördomsfull.
Cowboys är rena arketypen för arbetarklass i USA. Men det betyder inte att de är simpla, ordlösa, oreflekterande och hämmade som pingstvänner. Jag är säker på att om cowboykulturen granskades under lupp skulle den visa sig innehålla en mängd variationer, djärvhet, originalitet, geni och tolerans. Det gäller för arbetarklass i resten av världen, så varför inte i USA?
Det hade varit betydligt intressantare och mer gripande att se två cowboys skildras som hela människor med allt vad det innebär av högt och lågt, klokt och dumt, hett och kallt. Åtminstone borde vi ha fått bevittna passionen i deras kärlekshistoria, så att den blev verklig för oss.
Här är filmen som DVD på CDON.
Läs även andra bloggares åsikter om Brokeback Mountain, Ang Lee, film, homosexualitet.
Välskrivet och intressant - och anmärkningsvärt att inga kommentarer. Katten kring het gröt?
SvaraRaderaAnonym: I mitt fall beror tystnaden helt och hållet beroende på att jag låg på söta örat. Det här temat gillar jag!
SvaraRadera1. Har du sett Jim Jarmouschs Dead Man? Där finns en skildring av bögcowboyar som går betydligt längre. Klart realistisk, skulle jag tro. Så gott som ensamma, utan kvinnor på väldiga vidder... Det kunde nog hända både det ena och det andra, misstänker jag.
2. Jag var på en rodeoaktig tillställning i Patagonien häromåret, med gauchos i alla huvudroller. En slående sak var deras mjukhet och ömhet gentemot varandra. Nej, jag talar inte homosexualitet, även om det säkert också förekommer och kanske rentav är vanligt, vad vet jag. Men de här karlarna är varandras familj större delen av livet, och de delar vardagen med hundratals hondjur med ungar, ofta under bistra förhållanden. Inte underligt att de utvecklar sina så kallade kvinnliga sidor. Det hela kommenterades från ett podium helt nära oss, av en ung man i högst tjugoårsåldern och en gitarrspelande, rosenkindad 15-åring. Det var fantastiskt att se deras ömhet gentemot varandra och vännerna. En mjuk manlig vänskap. Roligt nog känd som en förebild för all manlighet i macholänderna Chile och Argentina, fast just den omvårdande aspekten kanske inte alltid betonas. Sen kan man gissa - och det gör jag - att bi- och homosexualiteten får rätt fritt utlopp under de förhållanden som råder (få kvinnor och få tvingande sociala band), men om den saken vet jag så gott som inget.
Sen håller jag med dig i din kritik av filmen. Ang Lees styrka är det bildmässiga och sagoaktiga, men någon Bergman är han inte. Med det menar jag att det psykologiska finliret inte är hans starka sida.
SvaraRaderaMitt i alltihop tycker jag ändå att det är lite kul att det kommer en kines och skriver om västernmyten med homosexförtecken. Men visst kunde han ha svurit värre i templet. Fast jag undrar om han hade fått göra filmen då?
Mattias, jag tror faktiskt att Hollywood hade tålt lite mer. Det var nog Ang Lee som fegade.
SvaraRaderaFascinerande med dessa mjuka gauchos. Förmodligen fanns liknande tendenser hos cowboys i gamla västern, kanske även nu - men omvärlden föredrar att slippa se det.
Hej St6efan, såg på din blogg att du är född 1954. Kanske förklarar det en del hur jag som är född 1939 har så definitivt olika syn på Brokeback Mountain, se min blogg "Brokeback Mountain - Love is a force of nature" http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=35285. Jag har nämligen upplevt ett samhälle där homosexualitet var precis lika förbjudet och föraktat som i filmen. Jag är inte heller - precis som Jack och Ennis - inte någon mjukis utan vet vad jag står. Jag har sett filmen många gånger och gråter varje gång floder inte därför att jag är särskilt sentimental utan därför att jag har ett sår i själen som filmen rör vid: den tid då jag förnekade mitt homosexuella jag men ändå ville leva som homosexuell. Nu lever jag sedan mer än 28 år i ett lyckligt parförhållande med en underbar man och dessutom aktad av min omgivning. Men ändå finns sorgklumpen i mitt bröst. Den innehåller mina egna upplevelser av förnekande och brist på självkänsla men också minnen av begravningar av vänner som inte längre orkade med förtrycket, det yttre och det inre, eller som bokstavligen mördades av hetersexuella gangsters.
SvaraRaderaDet är nog sant att filmen inte handlar om den kärlek som kan finnas mellan homosexuella i dagens Sverige i storstad. Men vilda västern för bögar och lesbiska finns så nära som på sina håll i Sverige, för att nu inte bara gå till andra sidan Östersjön. Så nog är filmen viktig om man inte ser omfattar en mer vidare verklighet i ett historiskt skede ingalunda särskilt avlägset eller utanför svensk storstadsmiljö i dag.
Bo, jag tvivlar inte ett dugg på att filmen kan vara en skönhetsupplevelse på många olika sätt, oavsett ålder på publiken. Min kritik handlade inte egentligen om hur homosexuell kärlek behandlas i den, utan kärlek över huvud taget. Jag tycker inte att den visade de två männens kärlek till varandra och hur den uppstod.
SvaraRaderaJag tyckte också att den höll tillgodo med schablonbilder av cowboys och deras förhållande till sina känslor.
I mina ögon är varje människa minst två - dels den "officiella", i samspel med andra människor, och dels den interna, som inte har några hemligheter men säkert en och annan livslögn. Dessa två cowboys skildrades som om de även inför sig själva blott var "officiella" och deras kärlek blev hanterad som om den vore de blott de fisketurer de använde som alibi.
Nej, jag blev inte imponerad av människoskildringen, storyn, karaktärerna. Jag har inte läst novellen som filmen utgick ifrån. Jag undrar om den är lika tunn (kanske helt enkelt summarisk) eller om något tappats på vägen till vita duken.
Förmodligen var det erotiken och blodfullheten som tappades, i så fall av rädsla för hur en bred biopublik skulle reagera. Men i vår tid tycker jag det kan vara dags att skildra homosexuell kärlek lika lustfyllt som den heterosexuella. Annars är det egentligen ett bevarande av fördomarna, hur fint det hela än formuleras verbalt.
Jag har inte sett filmen, men tror att Stefans sista kommentar om hur en bredare publik skulle reagera har avgjort filmens innehåll. Det var ju inte länge sen som Hollywood upptäckte att "mjuka" filmer kunde generera pengar för att den kvinnliga publiken drog med sig sina respektive till de filmerna. Hollywood har nog funderat länge på målgruppen till den här filmen. Om kvinnorna skulle utebli och det bli en film som bara riktade sig till homosexuella män. Så det har nog varit många pengadiskussioner som har styrt hur långt man vågat gå i den här filmen.
SvaraRaderaAtt jag inte sett filmen beror på att den gick på bio i en period då jag levde borta från civilisationen o nu missade jag den för jag prioriterade min egen kärlek :-)
Anonym, det gjorde du alldeles rätt i - kärlek är alltid bättre i verkligheten än på bio :)
SvaraRaderaLäs novellen som filmen bygger på. Där skildras de två männen mycket likt det Ang Lee skildrar i spelfilmen. Finns i novellsamlingen Close Range av Annie Proulx och där är den första sexakten precis lika rå, impulsiv och "icke kärleksfull" som Ang Lee gör den. Bra tycker jag, dåligt tycker du. Proulx är nog den ansvariga dock.
SvaraRaderaSarah, jag invände inte mot den plötsliga råheten i deras första kärleksakt, utan mot att deras växande kärlek skildrades så platt rakt igenom hela filmen.
SvaraRaderaVar det så även i novellen?