Aftonbladet presenterar boken och betonar att den innehåller sex koder för ett bättre sexliv – men länken till dessa sex koder leder bara till en ”teaser” för tidningens betaltjänst Plus. Man måste prenumerera på Plus för att få se sexkoderna.
Det är en lumpen säljtaktik som nog bara gör besökarna på nättidningen förbannade.
Boken heter Relationskoden och är skriven av psykologen Eva Rusz. Jag räknar inte med att de sex koderna innehåller något särskilt revolutionerande, fast hon tagit fram dem genom att grunna på stenålderssex.
Djurisk sex
Men det finns en poäng i att se vad som är nedärvt sedan mycket länge i människans vanor och behov. Det är inte mycket som har förändrats trots all civilisation och teknikens landvinningar. Vi är djur och våra djuriska drifter struntar ganska blankt i vår samhälleliga förfining.
Exempelvis anar jag att det är i djurets logik förklaringen finns till att äldre män såväl lockar som lockas av yngre kvinnor, medan det omvända är betydligt ovanligare. Vi tror att det är manssamhällets fel, men bland djuren är det en vanlig ordning.
Gamla hannar är ofta ledare och har genom sin ålder bevisat sig överlevnadsstarka – alltså förmodligen bra avelsdjur. Unga honor är fertila och därför lockande att fortplanta sig med. Bland djuren är ju fortplantningen hela grejen.
Där förklarar sig också många kvinnors förtjusning inför stora muskler och mäns motsvarande glädje inför stora bröst.
Det är bara om vi medger våra djuriska drifters inflytande över våra känslor som vi kan komma över dem. Om vi vill.
Läs även andra bloggares åsikter om sex, Relationskoden, stenålderssex. Intressant?
Bruce Chatwins klassiska resereportage från Australien, Drömspår, innehåller många tankespår i närheten av detta tema. Bland annat menar han att vi som art kom till i en period när en klimatförändring gjorde slut med de skogar vi hittills uppehållit oss i. Vi blev en ambulerande art. Vi behövde röra oss över enorma ytor för att kunna finna föda där det just då fanns vatten. Det skulle kunna förklara utvecklingen av vår stora hjärna. Att "sjunga" landskapet för att memorera det blev ett överlevnadsvillkor. Vi behövde ett stort minne, och rik fantasi för att skapa en mental karta av vårt fysiska landskap! Och ett av de viktigaste redskapen blev - bärselen. För barnen.
SvaraRaderaEn aspekt som slog mig i Chatwins bok - som givetvis ska tas för vad den är - är den jämlikhet som tycks råda i jägarsamhällen. Och hur stark kvinnan tycks vara. Båda könen, med sina respektive egenskaper, kommer fullt ut till sin rätt, och kompletterar varandra perfekt. En romantisk bild, eller en som kommer sanningen nära? Jag vet inte.
För övrigt blir Aftonbladet alltmer tålamodskrävande. Blinda länkar, köpta artiklar. Sporten tar jag fortfarande med viss behållning del av, men det är också i stort sett allt.
SvaraRaderaMattias, jag tror att hjärnans utveckling har mer komplexa förklaringar - bland annat en självgående effekt. Ju mer den klarade, desto mer ville den klara. En längtan efter sin egen fulländning.
SvaraRaderaNå, vi har långt kvar.
Nåja, ska sanningen fram så är det inte mer än en tes från Chatwins sida, och han lägger fram idén som en sån. Men visst är den vacker; en sjungen karta och intelligensutvecklingen sprungen därur?
SvaraRaderaFör att inte tala om idén om den vandrande familjen, med spjut eller slunga och grävkäpp till hands. Inte kär i saker alls; såna var mest ivägen.
Mattias, i en av mina romaner, Evigheten väntar, skildrade jag våra stenåldersförfäder som vandrare från havet i söder till isen i norr, fram och åter, utan ro. Medan neanderthal tittade på och undrade vad det var som drev dem.
SvaraRaderaDet är en rastlöshet vi i så fall fortfarande har med oss. På gott och ont.
Jag har för mig att människans upprättgående framför allt innebär uthållighet. Vi springer sällan ikapp andra djur, men vi kan gå och gå och gå, där de behöver idelig vila. Kanske till och med att vi kan springa längre stunder än de flesta djur?
Hur många arter skulle klara marathon?
Jag tror att det där är avgjort i någon långloppstävling för några år sedan; människan besegrade hästen.
SvaraRaderaSå du har skrivit en bok om saken. Kunde tro det...
Grannungdomarna var förresten ute på fest i natt. De smög in så tyst och stilla...
Till och med hästen? Jag diskuterade saken med en hästvän för en tid sedan, och hon hävdade bestämt att det var omöjligt. Tänkte väl att hon var förhastad - och partisk.
SvaraRaderaJag har försökt googla på frågan utan att hitta exakt vad jag letade efter. Däremot den här artikeln om ett årligt maraton (över 22 miles, knappt ett maraton va?) mellan människa och en häst med ryttare: http://en.wikipedia.org/wiki/Man_versus_Horse_Marathon.
SvaraRaderaHur det ska översättas till jämbördiga förhållanden, alltså där hästen slipper ryttarens vikt, vet jag inte, men över en sex-sju mil skulle nog människan vinna gissar jag.
Över hästen. Men kanske inte över kamelen?
Jo faktiskt fick jag upp en text om ett sådant lopp. Dock framgår det inte om hästen bar ryttare eller ej. Viss skillnad.
SvaraRaderahttp://www.poe-news.com/stories.php?poeurlid=000008755
Åtta mil gällde det. Tvåbeningen vann med tio sekunder.
Överraskande att människan alls har en chans mot hästen, ett djur rikt utrustat för förflyttning. Ja, det är nog på långa sträckor som människan klarar sig bäst. Jag har för mig att det delvis har att göra med att vi har väldigt effektiv värmeutsöndring. Många andra djur måste vila för att inte överhettas.
SvaraRaderaHar jag för mig.
Njä, det enda en studie av djur kan ge är insikt i att verkligen alla varianter av sex och samlevnad existerar och är "normalt". Kan rekommendera boken "Dr Tatianas råd om sex och samlevnad" :-)
SvaraRadera