Samma överhet, samma översitteri

Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund skriver i DN att den vänsterinriktade kultureliten är den nya överheten, som bedriver åsiktsförtryck och rena förföljelsen av “vanligt” folk. Men överheten är densamma som alltid – förtrycket likaså.

Vi lever i ett klassamhälle där toppskiktet alltid har ansett sig veta hur alla andra borde leva. De predikar nedåt – i vissa perioder högerideal, i andra vänsterideal eller något annat. Det enda som förblir oförändrat är vilka som predikar, och vilka de predikar för.

Hägglund blundar för historien
Göran Hägglund måste ha sovit under historielektionerna, för den delen under hela sitt liv, om han inte märkt att samhällets mäktiga och självutnämnda elit alltid har krävt lydnad och anpassning av resten av befolkningen, ofta in i minst detalj och struntsak.

Om något, så har trycket lättat de senaste decennierna, för att folk genom framför allt IT-samhället har större möjligheter än förr att själva välja vad de vill utsättas för. Det gäller såväl media som skolor och många andra sektorer av vårt vardagsliv. Valmöjligheterna ökar, likriktningen ovanifrån tappar mark och kontroll.

Självklart fortsätter överheten att med all sin kraft bekämpa detta, för den vill fortsätta att vara gud allsmäktig inför befolkningen. Därför fördöms från alla möjliga överhetshåll internet och andra fora som de inte kan kontrollera.

Simpel bild av folket
Överheten odlar en väldigt nedsättande bild av allmänheten, som ursäktar att den ska detaljstyras och hjärntvättas. Det är en evig omyndighetsförklaring, som Göran Hägglund också deltar i. Hans bild av “vanliga svenskar” är hånfullt förenklad, dessutom så populistisk att den snarare hör hemma i sverigedemokraterna.

Han skriver:
”Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter.”

Dumheter. Det är betydligt fler och “konstigare” ting som diskuteras vid köksborden. Svenska familjer har massor av annat för sig än att oroa sig över mormor och pengarna. Dessutom kan diskussioner om skola, jobb och pengar vara hur djuplodande som helst.

Hägglund borde surfa runt lite bland de tusentals så kallade vardagslivsbloggarna, så märker han snabbt hur mycket som rör sig i huvudet på småbarnsföräldrar och alla andra “vanliga” svenskar.

Lika beklämmande simpelt beskriver han “verklighetens folk” under semestertid:
”I sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands.”

Han menar nog ‘i somras’, men frånsett den språkliga detaljen: Hur många har lantställe att åka till, eller prioriterar alls det numera? Hur många gör loppmarknad till det väsentligaste fritidsnöjet? Han målar en bild av svenskheten som är ohyggligt fördomsfull.

Han säger också att “politik kommer i andra hand” för detta “verklighetens folk” – och där är haken. Om han tror svenska folket om denna simpelhet och politiska ointresse, då konstaterar han i nästa sekund att det är han och hans likar som måste styra oss. Eller om han skulle kalla det ta hand om oss. Just denna fördomsfulla syn på folket är vad överheten i alla tider har tagit till för att berättiga sitt styre, in i minsta detalj.

Göran Hägglund presenterar ingen som helst lättnad eller lösning. Han råkar i stället bevisa att han är en del av problemet. Nå, det var ingen nyhet.

Läs även andra bloggares åsikter om Göran Hägglund, klassamhället, vänstern, kd, överhet. Intressant?