Ska det vara en bimbo i år?

I årets första nummer av Nöjesguiden ger dess nya chefredaktör Margret Atladottir igen på min kritik av henne i min blogg. Hon försvarar sig med att jag bara är en gubbe som inte står ut med att tidningen fått en ung kvinnlig chef. Ett lika dumt argument som det är vanligt.

När det kom ut att hon skulle bli chefredaktör för Nöjesguiden läste jag en intervju med henne i Sydsvenskan och några av hennes bloggar i samma dagstidnings nöjessite Dygnet Runt. För mig var det tydligt att hon siktade på samma extrema ytlighet som Blondinbella blivit berömd för. Jag kallade det bimbo, vilket må vara ett elakt ordval – men jag såg det som att hon själv gick in för den rollen.

Nog verkar det som min beskrivning är mitt i prick. I sin ledare på Nöjesguiden kallar hon skribenterna på gruppbloggen barstol.nu för “gråtrunkande 35-åringar”, eftersom det också där hade varit någon som kritiserat henne. Min blogg kallar hon “otroligt bisarr” och skriver:
”Han förfasade sig över att Nöjesguiden minsann fått en bimbochef och att det garanterat skulle bli dess förfall. För dig som inte känner till det så är jag nämligen 23 år gammal och tjej. Men Stefan, oroa dig inte! Du hinner i kapp så småningom. Det är ju bara år 2009.”

Det är lite oklart vad hon menar med att hinna ikapp, eftersom jag inte lär bli yngre – men kanske tycker hon att jag lever kvar i något förflutet decennium.
Det kan jag bjuda på, för hon ger intryck av att vara hysteriskt upphängd på att verka modern, vilket i och för sig sannerligen inte är något nytt.

Rubriken på hennes text är “Nu reder vi ut det här”, men det enda hon envist hävdar är att all kritik är värdelös eftersom den bara kommer sig av att hon är kvinna och dessutom ung.

Den sortens argument är det gott om. Ska då unga kvinnor vara ofelbara, eller hur som helst stå över kritik? Knappast. Hon tar bara till dessa falska anklagelser för att hon inte har något bättre att komma med. Jag och andra kritiker avfärdas som “småbittra gubbar”, och det enda stödet hon ger för påståendet är att “det måste väl ändå bara vara gubbar som kan hata att en ung tjej blir tidningschef?”

Men min kritik har inget med hennes kön eller ålder att göra, utan hennes inställning till tidningsarbete och hennes inkompetens som skribent.

Hon är tyvärr inte ensam om att ta till detta banaliserade feministargument, som definitivt gör mer skada än nytta för jämställdheten.
Även om man är kvinna behöver man vara kompetent – och det dräller förstås av kompetenta kvinnor inom journalistkåren. Margret Atladottir är inte en av dem. Hon har fått jobbet för att det är tidningens ägare som tänker fördomsfullt, och inte hennes kritiker.
Ägarna ville ha en bimbo, för det verkar inne nu – se bara Blondinbella. De fick en.

Jag har hört ryktas att Margret Atladottir är mycket mer kompetent och djupsinnig än hon låter påskina. Det återstår att se, för i media är det så enkelt som Kurt Vonnegut skrev i förordet till en av sina romaner:
”Vi är vad vi låtsas vara, så vi måste vara försiktiga med vad vi låtsas vara.”