Upphovsrätten handlar om pengar

Sydsvenskan har gjort ett temanummer om upphovsrätt som täcker sju sidor i kulturdelen. Det är med anledning av rättegången mot The Pirate Bay, som börjar den 16 februari. Ett strålande initiativ av Sydsvenskan, som pockar mig att utveckla vad jag själv anser.

Sydsvenskans kulturredaktion har en bevakning av fildelningsfrågan som nog är den bästa bland de stora dagstidningarna i Sverige, framför allt genom Alexander Kuprijankos kunniga och vakna rapporteringar och Anders Mildners frispråkiga blogg om IT-frågor.
Temasatsningen har tidningen varit skojsam nog att lite i förväg lägga ut på just The Pirate Bay.

De tyngre artiklarna i temanumret är Anders Mildners friskt burdusa genomgång av fildelningskriget som är mitt i prick, en finstämd intervju med Peter Sunde i The Pirate Bay, ett ytligt porträtt av piratpartiets Rickard Falkvinge som verkar vara skrivet med vänsterhanden, en klase basfakta om fildelning rakt presenterade av Alexander Kuprijanko, samt två doktoranders för och emot om upphovsrätten.

Väldigt mycket mer kunde bli sagt, men nog har de sju tidningssidorna fyllts till brädden. Förhoppningsvis ska Sydsvenskans kultursidor fortsätta framöver med mer djuplodande reflektioner om upphovsrätt, internets spelregler och matkspelet bakom alltihop – kanske också om hur vår mentalitet färgas och formas av dessa omvälvningar.

Intressantast i längden är hur konsten och dess uttrycksformer kommer att förvandlas av de förändrade villkoren – och en sådan diskussion har knappast ens inletts.

Egentligen handlar det bara om pengar

I diskussionerna om fildelning talas ideligen om upphovsrätten. Det är branschföretagen som har lett diskussionen dit, fast de har en historia av måttlig respekt just för densamma.
När det talas om fildelningen som ett upphovsrättsligt problem som drabbar en massa konstnärer är det förstås svårt att inte känna sympati för tvångsåtgärder från myndigheterna.

Men det handlar inte primärt om upphovsrätten, utan om pengar, förstås. Och inte artisternas pengar, utan skivbolagens, filmbolagens, bokförlagens... De som inte är upphovsmän men tjänar betydligt mer än upphovsmännen på deras alster.

Att bolagen är likgiltiga för upphovsrätten har de bevisat hur många gånger som helst, genom att med allehanda knep och trix minimera den för sina egna konstnärer och artister. Bolagen har aldrig försvarat upphovsrätten, snarare har de gjort vad de har kunnat för att komma runt den.

Det gäller även IT och internet. När tekniken växte fram försökte alla dessa bolag roffa åt sig eventuella framtida inkomster genom att försumma artisternas royalty och rättigheter på digital distribution.

Exempelvis sa Svenska Förläggarföreningen upp sitt avtal med Författarförbundet, för att de ville ha egen kontroll över digital användning av författarnas texter. Därför bildades Alis, som jobbar för att upphovsmännen ska få ersättning för digital användning – och som alltså hittills mestadels har kämpat mot förlagens, TV-bolagens, tidningarnas och andra branschföretags vägran att betala för sig.

Tidningarna är också skyldiga. De vägrade länge att acceptera tanken att digital publicering skulle kräva särskilt tillstånd från och ersättning till upphovsmännen. Jag tror att de fortfarande vägrar acceptera det – och så skriver de en massa s.k. “fulavtal” med sina skribenter, där de tvingas ge bort upphovsrätten på sina texter när det kommer till internet.

Staten är inte heller oskyldig. Svenska bibliotek lånar ut böcker till hur många människor som helst, och ersätter författarna med en knapp krona per boklån. Denna biblioteksersättning hade författarna under lång tid inte ens rätt att förhandla om.
Det är fortfarande inte möjligt för författare att vägra biblioteksutlåning av deras böcker, och staten bestämmer fortfarande själv hur stor (snarare liten) ersättningen ska vara.

Det handlar alltså inte om upphovsmännens pengar, utan om pengarna som andra gör på deras verk.

Upphovsmännens drivkrafter
Skivbolagen driver frågan med hysteri och en enda avsikt – att fortsätta tjäna pengar på artister. Filmbolagen likaså. Men från artisterna är det ganska tyst och där är åsikterna delade. Många artister (förmodligen de allra flesta) är för fildelning, vilket t.ex. visade sig vid en genomgång Sydsvenskan gjorde för en tid sedan.

Artister har en helt annan dagordning än skivbolagen. De gör sin konst för att det är en livsnödvändighet för dem, en terapi för själen. I andra hand vill de nå ut till så många som möjligt med sin konst, framför allt för att hitta själsfränder. Först i tredje hand vill de ha chansen att leva på sin konst, just för att de då har tid att utveckla den som de vill och önskar.

För artister handlar det alltså egentligen inte alls om pengar. Därför är de kluvna till fildelning, men genuint och helhjärtat förtjusta i internets möjligheter att sprida konsten över hela världen och få publikens reaktioner på den.

Min egen upphovsrätt
Som författare är jag själv upphovsman och tänker inte ett dugg annorlunda. Inte skriver jag för pengarna, utan inkomsterna gör att jag har möjlighet att skriva mer, koncentrera mig på författeriet. Och jag vill nå ut med mina ord, till så många som möjligt – det är mycket viktigare än att tjäna pengar så fort någon läser en text av mig.

Därför lägger jag själv ut en massa av mina texter på internet. Det blir man måhända inte rik på, men det handlade aldrig om att bli rik.

Och de allra flesta upphovsmän har aldrig kunnat leva på sin konst. Internet ger faktiskt nya chanser för en lång rad upphovsmän att tjäna rimliga pengar på sin konst – framför allt genom att de inte behöver dela pengarna med branschbolag (som i regel tar mest) och inte behöver korrumpera sin konst genom dessa bolags krav, utan kan nå sin publik direkt.

Jag är övertygad om att det i längden ska visa sig att upphovsmännen är de som kommer att tjäna mest på internet, trots fildelningen. Fler artister än någonsin förr kommer att kunna försörja sig på sin konst, och de kommer att kunna göra sin konst helt och hållet på egna villkor.

Ideell upphovsrätt
Betydligt viktigare än den ekonomiska ersättningen är den ideella upphovsrätten – att som konstnär ha ensam bestämmanderätt över hur ens konst utformas och används. Den rätten har skivbolag och filmbolag alltid spottat på. De tvingar artister att göra avkall på sin konstnärliga övertygelse och härjar fullständigt hänsynslöst i konstnärligt material.
Därför vill de inte ha en sådan diskussion, fast den är ofantligt mycket viktigare för alla konstnärer.

På 1970-talet gjorde Levis en jeansreklam där de placerade ett par jeans i händerna på gud i en av Michelangelos målningar. Det blev stora protester, och detta med all rätt. Det handlade inte om pengar, utan om hur man får hantera konstverk.
Och nyligen var det rättegång i Sverige om hur TV4 ska få hacka sönder långfilmer för att sända sin reklam. Några filmregissörer protesterade. Det är väsentlig upphovsrätt, återigen inte om pengar.

Lägg till alla gånger som skivbolag krävt konstnärliga kompromisser och eftergifter av sina artister, när filmbolagens direktörer klippt om filmer för att göra dem mer “säljbara” (fast de så gott som alltid misslyckas med det), när bokförlag trycker på för att deras poeter ska skriva roman och deras romanförfattare deckare, och så vidare.

Men lägg framför allt till all konst som inte når oss för att det sitter bolag i vägen, som väljer och vrakar efter eget sinne och mestadels fastnar för det minst provokativa och mest förutsägbara, tidningar som nästan bara skriver om de stora bolagens artister och författare, TV-program som är i säng med samma bolag, myndigheter som ger bidrag och stöd blott till konstnärer knutna till de stora bolagen.

Upphovsrätten handlar framför allt om konstnärers rätt att nå ut, på egna villkor. Det är vad vi borde diskutera. Och där är internet en välsignelse.

Läs även andra bloggares åsikter om pirate bay, upphovsrätt