Psykförsvaret har gjort en undersökning som visar att svenska folket ser en ökad militär hotbild, medan politikerna sänker våra försvarskostnader. Historien upprepar sig.
När andra världskriget bröt ut hade Sverige snålat in och rustat ner på det mesta av försvaret, i tron att det där med krig var ett avslutat kapitel efter det gruvliga första världskriget. Så det blev till att bygga upp försvaret i panik – under pågående världskrig, vilket inte var någon lätt sak.
Efter Sovjets sammanfall har politiker – och militära bedömare – trott ungefär detsamma. När Sovjetunionen upphörde försvann hotbilden och risken för ett krig som drabbar Sverige är minimalt. Därför har försvarsanslagen ideligen krympts sedan dess.
Men krig är inte att lita på, och vanskliga att förutsäga. Det har sannerligen historien mängder av exempel på. Sverige har haft fred i snart 200 år men det har varit genom en intensiv politisk vilja och en egen alliansfri militär kapacitet. Bevisligen ett vinnande recept, som det finns skäl att slå vakt om.
De senaste decennierna har det pratats en hel del om att gå med i NATO och förlita sig på andra länders militära slagkraft. Det är vad bland andra Sydsvenskans Per T Ohlsson helst vill se.
Men sådana allianser skapar svaghet och gör neutralitet omöjlig. Bättre att Sverige faktiskt kostar på sig ett eget försvar. I krig tenderar i alla fall ingångna avtal att vara vatten värda.
Ingen av oss vill ha krig. Därför tenderar vi att undvika diskussioner om militära nödvändigheter – men vi känner inte till något annat sätt att bevara freden än att ha de krigiska förutsättningarna att slåss för den.
Jag tycker att militären är en outnyttjad resurs med alltför smalt fokus, med tanke på hur mycket av landets pengar som pumpas in i verksamheten. Tänk om de militära styrkorna kunde utbildas och uppbådas för jordens alla större olyckor och naturkatastrofer - med mer samarbete länderna emellan.
SvaraRaderaIsabella, förekommer inte det åtminstone till en del? Militärer brukar väl sättas in för humanitära insatser vid stora katastrofer? Dessutom har vi FN-styrkorna som försöker lindra krigshärdar och konfliktsituationer där civilbefolkning blir lidande.
SvaraRaderaGärna mer, förstås - men nog förekommer det?
Kanske det förekommer till en del. Men inte tillräckligt. Militärens humanitära insatser brukar vad jag vet inte sträcka sig så mycket längre än till att värna om säkerheten för de biståndsarbetare som befinner sig i ett konfliktdrabbat område. Om jag fick bestämma skulle försvarsmaktens primära ansvarsområde ligga på katastrofhjäp, humanitära och miljömässiga insatser och olika förebyggande åtgärder som gagnar människan - i fredstid.
SvaraRaderaIsabella, idealt borde det förstås vara som du säger, men i den ideella världen behövs inte militärer över huvud taget.
SvaraRaderaSom det är nu behöver militären framför allt kunna kriga, när detta behövs för att försvara freden - hur tokigt det än låter.