Kulturen ska både regionaliseras och centraliseras

Kulturutredningen har presenterats och gjort väsen om sig. Huvudpunkterna är en ren motsättning: regionalisering och centralisering. Annars inget särskilt – så jag tvivlar på att det blir så annorlunda.

Regionalisering
Regionalisering låter rart och trendigt, men det kan lätt föra med sig att den djärva och avancerade konsten mobbas till förmån för lokalt bjäfs och populistiskt bubbel – operett i stället för opera, konsthantverk i stället för konst, buskis i stället för teater, och så vidare.
Det syns när man jämför befintliga regionala kulturinstitutioner med de stora statliga.

Jag vet inte om Kulturutredningen har någon handlingsplan för att hindra att kulturen banaliseras när den regionaliseras – i annat fall är det ofrånkomligt.

Centralisering

Centraliseringen innebär att 24 statliga institutioner ska samlas i tre bamsar. Det behöver inte var något negativt i sig, utom på en allvarlig punkt: sådant tenderar att sabotera mångfalden. Centralstyrning leder till det som konst mår allra sämst av: styrning.

Kulturen är ett av fundamenten i en levande yttrandefrihet, där konst av olika former brukar vara djärvast och mest provokativ. Toppstyrning av svenska kulturinstitutioner leder alltför lätt till att konstens bråkigaste och därmed viktigaste inslag kvävs, och det enda som återstår är det som ingen provoceras särskilt mycket av.

Ska dessa superinstitutioner kunna bejaka konst som utmanar deras ledningar? Annars kommer centraliseringen av beslutsprocessen att leda till en lam likriktning. Det finns även risk för att bidragsberoende konst volontärt dämpar sig, för att inte riskera att bli utan.
Så är det förstås redan idag, men nu finns åtminstone flera olika vägar till bidrag och därmed mer än en chans.

Utredningen syns tro att centraliseringen ska leda till besparingar av administrativa kostnader. Det tror jag inte på. Institutioner av stort format – såväl i staten som i näringslivet – tenderar att få kostnader som sväller över gränserna, och ändå få allt mindre gjort.

Det är Parkinsons lag. Allt fler människor gör allt färre människors jobb, och till allt högre kringkostnader. Så jag är alldeles säker på att dessa superinstitutioner kommer att få en mycket kostsammare byråkrati än de ingående delarna har idag.

Litteraturstödet

En sak som ligger nära min verksamhet, och som verkar kunna reformeras, är litteraturstödet, som hittills delats ut av Kulturrådet till bokförlagen. Det har jag länge tyckt principiellt illa om.

Förlagen kan söka litteraturstöd för sina böcker och därmed få hela produktionskostnaden betald – med råge. Det är de stora förlagen som tjänar mest på detta, eftersom de i sin breda utgivning har chans att få stöd för ett antal titlar, medan små förlag med liten utgivning riskerar att bli helt utan – och det innebär ett mycket allvarligare ekonomiskt bakslag för dem.

Samtidigt är det för de stora förlagen detta stöd är minst viktigt. De gynnas redan ekonomiskt på massor av sätt genom sin storlek och sin kontroll över distributionsapparaten och media, sitt grepp om storsäljarna, och så vidare.

Men det jag ogillar mest med litteraturstödet är att det går till förlagen i stället för till författarna. När staten hostar upp ett antal miljoner för litteraturen direkt ur statskassan så går de till förläggarna. Något motsvarande bidrag till författarna finns inte.

Vad författarna har är biblioteksersättningen, som är betalning för att deras böcker lånas ut på biblioteken. Det är alltså inte ett bidrag ur statskassan, utan betalning för utnyttjande av författarnas verk. Biblioteksersättningen är 76 öre per boklån (38 öre för översättningar), samt en ytterligare del på cirka 50 öre som går in i en fond där författarna kan söka stipendier. Författarfonden administrerar detta idag.

Men det är alltså ersättning till upphovsmännen för att deras böcker lånas ut gratis på biblioteken. Och den är snål, om man jämför med de pengar författare får på varje sålt ex av sina böcker.
Det är skamligt att staten håller nere denna ersättning till upphovsmännen och i stället plöjer ner många friska miljoner rätt i förlagens kistor.

Jämför med de brösttoner politikerna tar till när det gäller fildelning och upphovsrätten. Där finns det ingen gräns för hur angeläget det är att värna om upphovsmännen. Men det har staten alltid varit väldigt snål mot när det gäller böckerna och biblioteken, eftersom det är staten själv som är betalningsskyldig. Hyckleri.

Litteraturstödet till förlagen är orättvist på flera sätt och bör läggas ner. Lägg i stället de pengarna på en rejäl biblioteksersättning till upphovsmännen!

DN skriver om kulturutredningen här, här, här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här och här, Sydsvenskan här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om kulturutredningen, litteraturstöd