Upphovsrätten ska vara upphovsmännens

Upphovsrätten är kärnan i rättegången mot The Pirate Bay och i hela diskussionen om fildelning. Jag är själv upphovsman, så jag borde tala om var jag själv står. Ämnet är stort, så jag utgår ifrån piratpartiets ståndpunkter, fast jag inte är medlem i det – men de har studerat ämnet grundligt utifrån nuvarande förutsättningar.

Jag är författare och har gett ut en klase böcker. De har inte precis gjort mig rik, men jag lever i huvudsak på inkomster av mitt skrivande – och detta är under förutsättning av något slags upphovsrätt.
Men för mig – som för de allra flesta upphovsmän jag haft kontakt med – är ändå inte inkomsterna huvudsaken, utan rättigheten att kontrollera hur mina verk används, samt att kunna hejda förvanskning och missbruk av dem ur en konstnärlig och innehållslig mening.

Vad jag menar är att jag inte blir rabiat om mina böcker kopieras för privat behov av folk som vill läsa dem och inte anser sig ha råd eller lust att betala för de tryckta versionerna. Sådant får man bjuda på, precis som jag bjuder på hur mycket av mina texter som helst på denna blogg och på mina hemsidor. Man vill bli läst av så många som möjligt. Då kan inte pengar få stå i vägen.

Nej, vad jag värnar om är min rätt att säga nej om t.ex. något grisigt företag vill använda mina verk för att göra reklam för en flottig korv, eller om ett coffee-table-förlag vill ge ut någon av mina böcker i en glassig utgåva med guldkant för att dekorera möblemang från Ikea, eller om ett filmbolag vill göra film på en av mina romaner med tvålfagra töntar i huvudrollen och ett tillyxat lyxigt slut för att de tror det säljer fler biobiljetter. Och så vidare.

Jag vill ha en upphovsrätt som ger mig möjlighet att stoppa cyniskt utnyttjande av mina verk på ett sätt som jag inte tycker stämmer med deras syften och innehåll.

Det är mycket viktigare än pengar. Mycket viktigare!
Man kan kalla det en ideell upphovsrätt, i motsats till en ekonomisk. Jag kan bjuda på den ekonomiska om det är nödvändigt för att bevara den ideella. Jag har redan gjort det hur många gånger som helst, genom att säga nej till utnyttjanden av mina verk som inte rimmar med min övertygelse, eller genom att vägra deltaga i projekt som jag tycker inte stämmer med vad jag vill verka för.
Jag har gjort det redan i hur jag skapat mina verk, när jag inte fallit i fällan att anpassa dem till “marknaden” för att göra dem mer säljbara.

Och efter denna principförklaring går vi till piratpartiets ståndpunkter:

Piratpartiets Christian Engström har gjort en klar och tydlig sammanställning av principerna vad gäller upphovsrätt. Jag antar att det är piratpartiets ståndpunkt. Han får rätta mig om jag har fel.

Piratpartiet har tre huvudsakliga punkter på sitt program, vad gäller upphovsrätten. Jag tar en i taget:

Korta skyddstiderna.
”Det mesta av nittonhundratalets gemensamma kulturarv är inlåst av olika rättigheter och får inte användas av människor som vill bygga vidare på det för att skapa ny kultur. Det är bara destruktivt för samhället. Piratpartiet vill bevara den kommersiella ensamrätten, men korta den till kanske 5-10 år. Det är mer än tillräckligt för dem som skapar kultur av kommersiella skäl. Syftet med upphovsrätten ska vara att uppmuntra till kulturskapande. Inte att förhindra det.”

Här tycker jag att pp har helt fel, om de menar att en upphovsman under sin egen livstid ska förlora upphovsrätten. Det vill jag inte alls vara med om.
Så länge jag lever vill jag kunna bestämma över hur mina verk används. Inte hur de sprids eller hur jag får betalt för dem, det är mindre viktigt (även om det förstås vore kul att tjäna en hacka på dem) – utan i vilka sammanhang och på vilket sätt det används. Vad man gör med dem.

För mig finns det en enda rimlig skyddstid: upphovsmannens livstid. Så länge skaparen av verket lever ska han eller hon ha total beslutsrätt över hur verket används. Men därefter kan det kvitta lika.

Gällande lagstiftning säger antingen 50 eller 70 år efter upphovsmannens död, men det är rena kalabaliken. Då sitter bara några förvirrade släktingar och kammar hem pengar för vad de inte bidragit ett dugg till. Dessutom är det ofta så att de bromsar utgivning och annan spridning av verken för att de vill pressa mer pengar ur dem.

Allra värst är när släkten censurerar upphovsmannens verk för att de tycker att delar av dem ger en “skev” eller “osympatisk” bild av upphovsmannen. Om det händer mig när jag är död så spinner jag i min grav!

De som är intresserade av min konst ska ha tillgång till alltihop. Har de inte råd att betala så är det bättre att de får den gratis än att de måste avstå. Och ingen annan ska bestämma vad de ska få se av vad jag har skapat! Det är vedervärdigt – och vår moderna historia är full av exempel på hur tokigt det har blivit.

Det enda rimliga är att upphovsrätten tar slut när upphovsmannen dör. I samma sekund. Punkt slut.

Det ska ändå vara så att det får finnas något slags respekt för konstverkens innehåll – de ska inte få exploateras i sammanhang som uppenbart strider mot upphovsmannens intention och övertygelse. T.ex. inga jäkla Levis jeans i händerna på gud i Michelangelos muralmålning i Sixtinska kapellet. Och inga jäkla sockervaddsslut i filmversioner av Romeo och Julia eller Havets hjältar!

Ett annat tokigt exempel står den amerikanska författaren Kurt Vonnegut för med sin fiktiva gestalt, science-fictionförfattaren Kilgore Trout. Hans romaner publicerades uteslutande som ett slags litterärt alibi i porrmagasin med “wide open beavers inside”.
Jag har egentligen inget emot porr, som bara hatas av en reaktionär smygreligiös hop som hittar nya politiskt korrekta ursäkter för sin förstenade och livsfientliga moral, men jag skulle inte vilja att mina romaner användes blott och bart på det sättet.
Jag kan i och för sig tänka mig mycket värre sätt att förpacka dem, t.ex. i ovannämnda coffee-table-böcker.

Fair use
”Införa lagstadgad “fair use” och citaträtt, även för film, bilder och musik, och inte bara för text som det är idag. Allra helst ska det kodifieras ordentligt i lag, och inte lämnas som en gråzon. Vi behöver ju bara titta på den pågående rättegången mot The Pirate Bay för att se hur välavlönade advokater hanterar gråzoner. Tydlighet i lagstiftningen gynnar alla, men framför allt alla vanliga kreatörer som inte har råd att hålla sig med permanent juridisk representation för att försvara sin rätt att skapa.”

Här håller jag helt med piratpartiet. Konst ingår i vår tidsanda, så den måste få kommenteras med generösa citat ur verken, oavsett om dessa är böcker, filmer, musik eller annat. Det måste också vara helt fritt att konstnärligt kommentera konst och kultur genom satir och andra budskapsbärande förvanskningar.

Jag tycker att Disney Corporation är rent civilisationsfientliga som stämmer varje parodi på Disneyfigurer, fast detta är en fullt rimlig konstnärlig kommentar och diskussion av dem. Arne Ankas skapare stod på sig och vann förstås. Lasse Åbergs Musse Pigg-kopior är betydligt mindre berättigade ur detta perspektiv, men låt gå. Även t.ex. Barbie och andra figurer som är delar av vår vardagskultur måste vi fritt få kommentera, citera och även parodiera.

Jag tror egentligen att vi har den rätten redan idag, även om en och annan domstol kan fega ur när något bamsebolag kommer och ryter. Mestadels kör Disney och de andra med skrämseltaktik, så folk ger sig innan det har prövats rättsligt.

Det behöver bli tydligare i våra lagar: Konst och andra upphovsrättsliga alster som figurerar i vår kultur måste vi få kommentera och citera fritt – annars blir den livsviktiga yttrandefriheten kastrerad och vi förlorar möjligheten att diskutera vår samtid och allt den består av.

Icke-kommersiell användning
”Släppa icke-kommersiell användning fri. Det är enda sättet att skydda både mammor på YouTube och alla andra privatpersoner som använder internet. Enligt dagens upphovsrätt kan varje tonåring begå handlingar i sitt eget sovrum som filmbranschen anser sig ha rätt att kräva 93 miljoner i skadestånd för. Det här är så urspårat som det kan bli. Man kan faktiskt inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration. Upphovsrättsadvokater har inte i vanliga tonåringars sovrum att göra.”

Piratpartiet och jag är överens om att före internet var gränsen tydlig: man fick kopiera och sprida upphovsrättsskyddade verk så gott man någonsin kunde, bara man inte gjorde pengar på det. Och det skedde – med kassettband, videoband, Xeroxkopior osv.

Men när internet kom blev det möjligt att sprida verk så till den grad att bolagen kände sig hotade. Då skulle plötsligt denna självklara rätt beskäras. Skivbolag införde kopieringsskydd som saboterade folks datorer, filmbolag likaså på sina DVD, och de tryckte på för att få förhastade och absurda lagändringar till stånd – ibland inte ens lagändringar, utan bara nya rabiata tolkningar av befintliga lagar.

Så kan man inte göra. Privatpersoners rätt att kopiera verk för eget bruk och för att ge till släkt och vänner är inget man sätter stopp för, bara för att den nya tekniken gjort detta till ett problem. Principer är principer.

Se vad man gjorde när kassettbandet kom: man tog en extra avgift på dem för att den vägen kompensera upphovsmännen (jag vet i och för sig inte hur detta har fungerat i praktiken). Samma med videoband och CD-skivor. Men man skyndade inte att begränsa medborgarnas grundläggande rättigheter.

Jag tycker fortfarande att principen är bra: man får inte tjäna pengar på andras upphovsrättsskyddade material utan att komma överens med dem och kompensera dem. Vi ska inte gå ifrån den principen till något slags generellt kopieringsförbud, hur än tekniken har utvecklats.

Bolagen är mest fientliga mot pp:s tredje punkt, för att den riskerar att kosta dem mest. Somliga snuskigt rika artister är också allergiska mot just detta, som om de kunde sleva i sig hur mycket rysk kaviar som helst om dagarna. Larvigt.
Vi kan inte stjälpa omkull grundläggande rättigheter bara för att de stormrika vill bli ännu stormrikare.

De flesta upphovsmännen tjänar inga miljoner. För dem är en gratis spridning av deras verk egentligen bara reklam som ger dem chansen att hitta en publik och därmed andra typer av inkomster. Ja, faktiskt säljer de därmed fler CD-skivor, böcker och vad det kan vara, än de hade gjort annars. Och de slipper förslava sig under bolagen, som t.o.m. tvingar dem att kompromissa om sin konst.

Så det är ett lyxproblem. De mest bortskämda bevakar sina privilegier. Men framför allt är det bolagen – vilka själva aldrig är några upphovsmän – som kämpar för sina inkomster. Skit i dem! De har alltid behandlat upphovsmän styvmoderligt (för att uttrycka det milt) och försökt alla trick de kommit på för att slippa betala dessa upphovsmän, dessutom förslavat dem med kontrakt som inte ens respekterar människovärde.
Så håller de fortfarande på. Se bara på hur de missbrukar de hoppfulla deltagarna i Idol och liknande jippon.

Visst förlorar upphovsmän pengar på principen att icke-kommersiell användning av deras verk ska vara fri – men motsatsen leder till ett Storebrorsamhälle som ingen av oss vill leva i, inte heller upphovsmännen.

Det kostar att vara med. Men det viktigaste är inte pengarna. Varje upphovsman kan skriva under på det.

Sydsvenskan skriver om rättegången mot The Pirate Bay här, Aftonbladet här och här, DN här, här och här, Svenska Dagbladet här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om pirate bay, piratpartiet, upphovsrätt, fildelning.