Lukas Moodysson blir sågad av en så gott som enig internationell kritikerkår för filmen Mammut. Jag har inte sett filmen, men jag blir förbryllad när de t.o.m. rackar ner på dialogen – Moodysson är ju en ordets man.
Han dök upp i svenskt kulturliv som en strålande begåvad poet, redan vid sådär 17 års ålder. Jag minns att jag satt jämte hans dåvarande förläggare Jonas Modig vid en poesifestival i Stockholm där Lukas framträdde, och vi var båda eld och lågor inför skärpan i såväl hans rader som hans recitation av dem.
Mycket riktigt var det också orden som imponerande allra mest i Fucking Åmål. Dialogen var så fyndig och hittade med sådan precision ett naturligt ungdomligt språk, vilket är något av det svåraste som finns för vuxna författare.
Nu kallas dialogen i Mammut “andefattig”. Är det möjligt? Om det verkligen stämmer, då bör Lukas kasta kameran och lyfta pennan, för sin själs räddnings skull, och för att hitta tillbaka till det uttryck han bevisligen behärskar som få.
Små signaler här och där antyder att han själv är på väg mot samma slutsats.
Poesi röner knappast samma uppmärksamhet som långfilmer, men vad spelar det för roll om han excellerar i förstnämnda men har tappat sugen för det senare? Och kanske kan en djupdykning i poesin sedermera råka leda även till nya filmmanus som sannare återspeglar hans talang.
Här och här skriver Aftonbladet om sågningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar