Den världsberömda svenska operasångerskan Birgit Nilsson har lämnat efter sig ett operapris, och bestämde före sin död att det första gången skulle gå till tenoren Placido Domingo. Fast jag vet så gott som intet om opera är jag helt överens med henne.
Placido Domingo har något, vad det nu är, som gör att hans sång tränger sig in även i öron så svala för opera som mina. Den är len och samtidigt innerlig, vilket tillsammans blir nästan berusande. Den smeker tonerna, självklart och precist, till synes utan ansträngning, och har en rik fyllighet fri från kanter.
Den måste vara alldeles unik.
Man märker det i jämförelse med andra. Till exempel i framträdanden av de tre stora tenorerna: han, José Carreras och Luciano Pavarotti. Hans stämma är den ojämförligt naturligaste och givmildaste av dem. Se t.ex. detta klipp där de sjunger Nessun dorma av Puccini (Domingo är längst till vänster i bild):
Birgit Nilsson Prize är på en miljon dollar (Polarpriset är också på en miljon, men blott i kronor) och är därmed det största musikpriset i världen. Det kommer att delas ut vart tredje år, eller vartannat om något särskilt föranleder det.
Bra tänkt, annars går det inflation i priset. Så många giganter finns det inte inom operan. I och för sig torde de knappast behöva pengarna.
Här skriver Sydsvenskan, DN, Svenska dagbladet (även här) om priset.
Läs även andra bloggares åsikter om placido domingo
söndag 22 februari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Även om många instämmer i din kommentar om Placidos synnerligen vackra röst, måste jag ändå påpeka att du aldrig hört någon av dessa tenorer LIVE, vilket är en totalt annan femma än att avgöra en kalssisk röst genom en mikrofon. Mikrofonen är ett instrument varpå man spelar med sin röst. En klassiskt skolad sångare tränar sin röst för att slippa använda mikrofon, man skall kommunicera med sin röst rent akustiskt över ett stort avstånd.
SvaraRaderaDet karaktäristiska för Placidos röst är hans värme, hans intensiva klang och hans färgrika mellanröst. Däremot har han aldrg haft Pavarottis trumpetlika imponerande lätthet för höjdtoner och inte heller Pavarottis teknniska skicklighet, och inte har han haft Carreras mjuka lyriska känslosamhet som miljontals operaälskare föredrar framför Placidos mer macho-aktiga sångkaraktär.
Carreras var dessutom trasig i rösten redan i slutet av 80-talet och han återkom aldrig från det. Pavarotti led av så grav övervikt (operasångare sjunger sämre ju fetare de blir) och kunde inte prestera lika bra under nittiotalet som under hans glansdagar när han fortfarande var rörlig på sjuttio och åttiotalen. Placido har också haft sina sämre perioder och det var länge sedan han sjöng några höjdtonskrävande partier.
Men han har också varit den riktiga överlevaren tack vare sin fysiska och musikaliska intelligens och sin ovanligt uthålliga och beständiga fysik.
Placido är nog den bästa pristagaren jag kan tänka mig, just på grund av hans enorma karriär och livsgärning. Men man måste därför i hans anda utveckla detaljer kring opera rent generellt.
Vänligen,
Nikola M
Nikola M, självklart är det skillnad mellan mikrofonförstärkt sång och dito akustisk. På videon ovan har alla tre mikrofon och kan därför jämföras under de förutsättningarna.
SvaraRaderaHur kan du ta för givet att jag inte har hört någon av dem live? Är det så att du har för dig att du känner alla som gjort det?
Jag har hört så mycket musik genom åren att jag inte ens själv är säker på saken.
Jag minns dock ett live-framträdande i begreppets vanliga mening med Pavarotti och hela Metropolitanoperan i Central Park 1980. Det var visserligen mikrofonförstärkt men jag såg till att tränga mig riktigt nära scenen, fast det var en publik på en kvarts miljon.
Pavarotti var då i sitt esse, hyllad som en halvgud av den amerikanska operapubliken. Jag slogs av att uppleva hans sång som påflugen, aningen ytlig och osofistikerad, som om han sjöng noter i stället för toner (din jämförelse med en trumpet är mitt i prick, men i så fall verkligen inte Miles Davis trumpet).
Det var inte plågsamt alls, det menar jag inte - men det saknade den förfining och den innerlighet som många världsartister såväl inom som utom opera förmår.
Men du har rätt om vad åren har gjort med dessa sångare. Det finns en annan video på YouTube, från 1994, där de tre närmast skämstsamt framför O sole mio - och där är både Carreras och Pavarotti mycket mer överväldigande än i videon ovan, trots att de sjunger ganska lekfullt.
Men även där fann jag Domingos sång mest fascinerande.