Skräckens arketyp

Vi har blivit så amerikaniserade att vi har bytt den månghundraåriga helgen Allhelgona mot hollywoodska Halloween. Ett beklämmande exempel på hur lättvindigt vi överger traditioner med djup betydelse för en stunds ytligt skoj – skrämselhicka i stället för eftertanke. Men skräck är också en tankeställare.

Alhelgona har varit med oss praktiskt taget sedan den kristna kyrkans tillkomst, ursprungligen för att fira martyrer och helgon som inte hade någon egen dag i kalendern, men sedermera en tid för högtidlighållandet av alla avlidna kära.

Det är först med den amerikanska kulturens sentida landvinningar som vi i Sverige alltmer firar Halloween, Allhelgonaafton, med skräcktema och bus. Risken är ändå överhängande att vi snart glömt bort dess kristna ursprung och det gamla sättet att fira helgen – i takt med att allt i livet ska vara underhållning.
Då är det roligare med spöken än med avlidna anhöriga.

Natten
Det tilltagande vintermörkret gör ju också att natten, alla ruskigheters moder, breder ut sig. En skräckhelg under spirande vår vore svårare att föreställa sig, även om påsken förr delvis firades med häxor och mytologiska hemskheter.

Att natten skrämmer är inte konstigt. Människans mörkerseende är begränsat och för inte särskilt länge sedan saknade vi effektfull teknik att lysa upp natten. Ända fram till vår moderna tid var natten så gott som ogenomtränglig, i synnerhet när inte månens ljus nådde oss. Vi får numera söka oss långt ut i vildmarken för att uppleva sådan nattlig svärta.

Det okända
Vad mer skrämmer? Och vad skrämmer oss mest? Ett enkelt svar, sant för människor i alla epoker och kulturer, är: det okända.

Förr var detta mest det oförklarliga, såsom andra sidan döden, obegripliga naturkrafter, osynliga makter, och så vidare. Nu har vi förklaringar på det mesta, oavsett om dessa i längden ska visa sig stämma eller ej, så vi plägar förfäras mer av det främmande och annorlunda mot vår egen strama norm.

Denna rädsla har sina olyckliga konsekvenser i vårt samhälle, framför allt en hysterisk intolerans som uppträder mest hos dem som är sämst på att medge sin rädsla och därför vill slippa påminnas om den.

Den värsta överraskningen
Det går att vaska fram större rädslor ur det ovanstående. Vad som skrämmer oss mest är när det okända plötsligt uppenbarar sig i det kända och bekanta. När något eller någon vi trodde att vi kände väl plötsligt visar en annan sida, som vi inte anade – eller i alla fall inte förutsåg.
Då är det som om vår världsbild rämnar. Den trygghet vi trodde att vi hade omslutit oss med sviker.

Se på skräckförfattaren Stephen Kings böcker. Där är det alldagligheter som plötsligt blir monstruösa – en far med författardrömmar, en clown, en S:t Bernhardshund, en snygg bil, en späd skolflicka som knappt nått puberteten.

King är långt ifrån ensam om denna upptäckt. Se de moderna skräckmästarnas nestor Alfred Hitchcock, vars filmer ofta frossar just i hur det vanliga och trygga plötsligt byter skepnad och visar sin ohygglighet. I filmen Fåglarna från 1963 är det kråkor, dessa naturens gycklare, som blir demoniska. Och i det odödliga mästerverket Psycho från 1960 är det en blyg och hämmad yngling som hyser en helt annan figur inom sig.

Norman Bates, ynglingen i Psycho, måste vara något av skräckens arketyp. Under den oskyldiga ytan ruvar ett monster. Rollgestalten är faktiskt delvis baserad på en verklig mördare, Ed Gein.

Här är båda filmerna på dubbel DVD hos CDON.

Det är just som Aristoteles slog fast: ett drama måste vara trovärdigt. Det behöver inte vara troligt, eller ens möjligt, men trovärdigt i sitt eget sammanhang. Och monstruöst mänskligt beteende är definitivt såväl möjligt som trovärdigt under vissa omständigheter.

Terapi
Det finns alltid omständigheter, som behöver utforskas även i dramats form, just för att nå trovärdighet. Vi behöver förstå varför. Kanske är det en ritual för att göra det okända känt och därmed upphöra att skrämmas av det.

Den skräck vi själva uppsöker är i högsta grad terapi. Vi utsätter oss för det okända, rentav obegripliga, och gör det därmed känt och någorlunda begripligt. Så tyglar vi våra demoner och hjärnspöken.

Så på med maskerna, ut i nattmörkret med blott ett levande ljus i handen. Tampas med dina demoner. Kom hem skärrad men lättad. Så firas Halloween för de levande (och de skendöda). Då har vi mod att möta de döda på Allhelgonadagen, så att vi kan hedra även dem.

Här skriver Svenskan och DN om Halloween.
Läs även andra bloggares åsikter om Halloween, Allhelgona, arketyp, skräck. Intressant?