lördag 17 oktober 2009

Propositionsordning på Idol


Idol har en ny variant i år, där de två med minst röster “duellerar” genom att framföra sina låtar på nytt och få nya röster. Det kan vara en seg repris men är också utmärkt demokrati – vad man på föreningsmöten kallar propositionsordning.

När ett möte har att välja mellan flera olika alternativ är det bästa att låta dem rösta mellan två alternativ i taget, i ett slags stegvis uteslutningsmetod. Det beror på att folk som t.ex. helst ville ha alternativ A ändå föredrar B framför C och därför ska få rösta igen om deras förstahandsval utgick.

I Idol röstar folk på sin favorit, men sedan har de förstås synpunkter på tvåan, trean och så vidare. Med Idols nya ordning att rösta på de två som riskerar att åka ut får alla tittare en chans att avgöra vem av just de två som de vill ha i behåll.

Det är alldeles utmärkt, för då kommer de kvarstående i allt högre grad vara den röstande publikmajoritetens favoriter och slutstriden blir intressantare för alla. Jag är säker på att det leder till en finalomgång som verkligen representerar TV-publikens idealartister.


Michael Jackson svårhärmad
För övrigt var senaste omgången med Michael Jackson i karaoke mycket talande: Jacksons ekvilibrism som sångare kom ingen i närheten av. Det handlade framför allt om bristen på rytm, skärpa och diktion. Michael kunde slå an varje ton som ett trumslag och lik förbannat krama ur den som en svamp. Det är inget man härmar på ett ögonblick.

Hans låtar är allihop sådana att de kan vara anständiga med en hyfsad sångare men blir världshits enbart med en sådan mästare som han själv. Jag har hört flera av hans stora sånger i a capella-versioner, där det verkligen märks hur han slet med varje stavelse och ton. Det borde alla sångare studera. Innan dess är de bara ute och cyklar, vilket bevisar sig när de försöker sig på någon av hans sånger.

Den av Idoldeltagarna som klarade temat bäst var Eddie, som levde sig in i Michael Jacksons ilska och allvar. Det var uppenbart att Eddie har en personlig och innerlig relation till Michael Jacksons musik och dess idéinnehåll, som inte alls är rart, utan revolutionärt.
Michael skulle nicka gillande i sin himmel.

Aftonbladet skriver om Idol här, här, här, här, här och här, Expressen här, här, här, här och här, Svenskan här, DN här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

5 kommentarer:

  1. Tvål och idol... och dessemellan ett och annat lite större grepp på sammanhangen i vår värld. Det är en rolig blogg du håller dig med.

    SvaraRadera
  2. Visst, ur demokratisk synvinkel kan det vara vettigt att göra en utslagsomgång mellan de två artisterna med minst röster. (Även om det naturligtvis inte är därför TV4 gör det, utan för att klämma ytterligare lite telefonpengar ur sin publik.) Men som underhållning blir det mördande tråkigt att behöva genomlida kvällens två sämsta nummer en gång till. Mycket bättre då, som någon kolumnist föreslog (tror det var i Aftonbladet), att alla artister får öva in en fritt vald reservlåt (oberoende av kvällens tema) och så är det denna de två duellanterna får framföra. Det skulle dessutom innebära mindre risk att en riktigt duglig artist åker ut bara för att temat för kvällen passar denne sällsynt illa.

    Instämmer för övrigt med Mattias. Den stora spännvidden mellan ämnena - och förstås det faktum att du har vettiga saker att säga inom alla dessa områden - gör den här bloggen rolig att följa.

    SvaraRadera
  3. Börjesson, du har förstås rätt i att repris på de svagaste sångnumren blir segt - men jag är ändå rätt förtjust i det, eftersom de två deltagarna får chansen att förbättra framförandet och ta i lite extra. Det blir faktiskt lite som en duell, vilket är rätt skoj.

    Det är nog min budobakgrund som spökar. Där filar man på samma tekniker i all evighet för att närma sig perfektion. Varje gång är unik.

    SvaraRadera
  4. Mmm... jag är absolut ingen Eddie-fan, men både min man och jag var tvungna att kapitulera i fredags inför att han var kvällens bäste Jackson-tolkare. Jag kan ana att han har en mycket nära relation till sången/texten/artisten, för det var det enda uppträdet som fick mig att stanna upp och faktiskt bli överraskad. Good job Eddie! Min personliga favorit Tove hittade inte alls rätt i sin valda sång, och en annan favorit Calle strosade omkring som en tillbakalutad flanör en söndagseftermiddag och gled väl igenom på ren tur. Hoppas de kommer igen - tror Tove har störst potential, störst mod (trots att hon har sån rampfeber)och störst charm. Vi får se - eller så blir jag återigen överraskad av en otippad dark horse, gärna det! Såg förresten att en av förra årets favoriter, Lars Eriksson, nu kommer ut med en CD, har redan önskat den i julklapp av mina systerdöttrar.

    AnneMarie

    SvaraRadera
  5. AnneMarie, jag fick också det bestämda intrycket att Eddie har ett personligt och innerligt förhållande till Michael Jackson. Han hade också den där attacken i sången som var så signifikativ för Jackson.

    Tove verkar ha en originell musikalitet inom sig, men är mycket beroende av sångval och stil för att det ska framträda. Idol är nog fel forum för henne. Håller hon inte på att bli fegare i sina framföranden? Helt fel väg i så fall.

    En annan kul typ är Nicklas Hocker, som faktiskt klarade Black & White riktigt hyfsat, fast han inte har en översvallande röst. Han får oförtjänt dålig kritik av juryn, som fortfar att vara alltför upphängd på skönsång (utom när det gäller deras egna favoriter). Om han bara vågar hårdrockarskrika lite så kan han nog överraska.

    Och så tycker jag att juryns åsikter får alltför stort genomslag i röstningen, som om även TV-publiken vill ha juryns godkännande.

    SvaraRadera