Idol har ont om idoler

Fredagens sista kval i Idol blev en ganska avtändande upplevelse. Man påmindes om att det inte handlar om musik, utan TV-underhållning. Det går inte att komma runt: med den här hastigheten går det inte att pressa fram stora artister.

Jag har sett några talanger studsa förbi i uttagningarna. En del – men långt ifrån alla, eller ens de mest talangfulla – nådde ända till fredagens tolva. Men för de flesta av dem återstår så mycket, och det är ytterst tveksamt om mer än någon enstaka har en framtid på scenen, när den hysteriska exponeringen i TV och andra media har bedarrat.

Fredagskvällen var inte ens ett avbrutet samlag, snarare på sin höjd en hastig flört genom rutorna på två tunnelbanetåg som några sekunder färdas bredvid varandra i tunneln.

Karaokemaskiner
De tolv sångarna fick inte tid till mycket mer än en vers och en refräng på sina sånger, och frågan är om så många av dem skulle klara mer. Bandet spelade mestadels sömnigt, som vanligt, ibland så att dess tröghet saboterade varje försök till krutig sång. Arrangemangen var dessutom lika träiga som inspelningarna i karaokemaskiner.

Juryn är inte precis vältalig. Varför ska den alltid bestå av branschfolk, som inte har någon träning i att formulera åsikter eller punchlines? Det vore betydligt bättre om de satte några musikrecensenter på jobbet – inte för att deras åsikter är så mycket klokare, men för att de är vana att uttrycka sig i ord.

Dessutom hade juryn klantat sig rätt duktigt i sitt eget urval av fyra deltagare som fick en ny chans. De tänkte fel på samma sätt som skivbolag alltid gör: i stället för att lita på den egna smaken valde de folk som de trodde att TV-tittarna skulle gilla. Det blir alltid fel.
Ingen vet vad folk vill ha.

De tolv framträdandena
Framträdandena var bleka överlag, med mycket i övrigt att önska. I somliga fall lovande, men väldigt outvecklade. Och någon måste hjälpa de där stackarna att välja låtar klokare. De tog egna favoriter, men de hade uppenbart glömt att lyssna på hur dessa låtar blev i deras egna munnar.
De går väl inte och inbillar sig att de förvandlas till sina egna idoler bara för att de framför deras sånger?

Erik Grönwall, en av de två starkaste kandidaterna till finalplats, sjöng Michael Jacksons Beat it, vilket var ett smart låtval men inte precis för honom. Eriks Jon Bon Joviröst sjöng sönder Jacksons rytmiskt sofistikerade hit. Han skulle ha valt någon av Jacksons crescendolåtar i stället, såsom Earth Song. Där hade han kunnat vråla obehindrat, utan att krascha något.
Om han inte lär sig att sjunga på annat sätt än med full hals så blir han inte så långvarig i Idol som han borde.

Reza Ningtyas Lindh sjöng den gamla godingen Son of a preacher man så att det lät som Tina Turner. Det skulle vara fina fisken om det vore Tina själv. Reza är en anakronism. Hon hör hemma i det soulstinna 1960-talet, men det går inte hela vägen till Idolfinal.

Erika Selin förstår jag inte alls poängen med. Hon låter som ingen särskild. Det var nog låten Show me heaven mer än hennes framförande av den som hjälpte henne i mål.

Calle Kristiansson gjorde Here I go again som om han vore Bosse Parnevik som härmade Joe Cocker. Mimiken, rösten, alltihop var plagiat på Joe Cocker, fast låten är av Whitesnake.

Nicklas Hocker var den som klarade sig bäst, fast han har den minsta rösten. I stället hade han attityd, humor och frisk busighet. Hans Pretty Woman blev som om den framfördes av en riktig artist, inte bara en grej i en realityshow på TV.
Om han hittar en starkare röst under programmets gång kan han komma mycket nära finalen, men hamnar nog inte i den. Ju längre programmet fortgår, desto mesigare artister brukar tittarrösterna landa på.

Tove Östman Styrke är den som jämte Erik har bäst chans att gå till final – med rätta. Hon är trots sin unga ålder originell i sina låttolkningar och sin scenstil. Life on Mars klarade hon inte av. Det är en paradsång som kräver just paradsång, såväl i verser som refräng. Men hon avslutade den med en lika sofistikerad som oväntad ton, utsträckt, spröd och magnetisk. Ingen kommenterade denna underbara slutton, fast dess raffinemang inte kan ha undgått någon. Se själv här.

Eddie Razaz gjorde Hurtful utan att ett ögonblick lyckas visa varför låten har blivit en sådan hit. Den föll platt i hans stämmas brist på nyanser. Märkligt val, eftersom en annan Idoldeltagare, den mycket begåvade sångaren Andreas Johansson, gjorde samma låt betydligt bättre i måndags, och ändå inte gick vidare.

Karolina Brånsgård är onekligen skicklig på såväl sång som uppträdande, men det känns mer som teater än musik. Hon valde Fever, en sång som gnistar just av drama och sex appeal. Hon gjorde den bra, men inte så att hennes spel för ett ögonblick ersattes av sann inlevelse. Det håller inte länge till. Det måste vara på riktigt.

Rabih Jaber gjorde en annan gammal 60-talsgoding, Stand by me, som man måste blända med för att inte lyssnarna ska bli besvikna. Han har en säreget gnyig röst, som vore perfekt i ett pojkband bestående av små tonåringar. På honom är det lite tokigt men också rätt fascinerande. Det är ändå en så enahanda klang och ton i rösten att man nog tröttnar på den efter några gånger.
Och så var det svårt att härda ut hans fjompiga avslutning med orden “I love you so much”, som jag verkligen inte minns från originalet.

Mariette Hansson är i en liga för sig själv. Hon hör inte alls hemma i Idol. Mariette är uppenbart en fullmogen artist med sin egen konstnärliga agenda och färdigutvecklade karaktär. Ett rutinerat proffs bland amatörerna. Hennes Sweet child of mine var en ren uppvisning i hur man gör en gammal hit till sin alldeles egen sång.
Hon har kapaciteten att klara sig galant hela vägen fram, men jag tror att tittarna kommer att bli alltmer klara över att hon inte alls hör hemma i det här TV-programmet och dess ogenomtänkta missbruk av andras stora låtar.

Camilla Håkansson var ett alldeles obegripligt val av juryn. De har genom alla föregående uttagningar klagat på att hon är för mycket schlager, och så blir de förvånade när hon gör sladdrigt flåsig schlager av Hallelujah. Vad inbillade de sig?
Tyvärr tänkte de nog kommersiellt. Det är just till Melodifestivalen många mediokra Idoldeltagare sedermera söker sig.

Jon Sindenius åkte föga överraskande ut. Hans nasala sång är ett alltför begränsat musikaliskt verktyg, som bara passar på vissa låtar och inte klarar att göra ett dugg av vissa andra – exempelvis Don’t look back in anger, som kräver någon som kan sjunga ut.
Att Jon alls har fått vara med denna vecka är egentligen skamligt för juryn, efter att han gjort bort sig kapitalt två gånger i rad på 100-uttagningen i förra veckan. Markant bättre sångare blev körda på porten efter att ha klantat sig bara en gång och dessutom betydligt mindre.

Nej, jag undrar om jag orkar följa Idol den här säsongen. Det är några få av denna elva som jag är det minsta nyfiken på, vilket märks ovan. Jag nöjer mig nog med att på TV4:s Idolhemsida då och då kolla in vad de har för sig.

Min gissning om resultatet är inte särskilt djärv: Erik och Tove går till final, där sistnämnda vinner.

Aftonbladet skriver om Idolkvällen här, här, här, här, här och här, Expressen här, här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Idol, Idol 2009. Intressant?