Jan Gullou har alltid varit högljutt övertygad om sin egen förträfflighet, och praktiskt taget ansett sig som den enda riktigt dugliga journalisten i landet. Men han har ofta hanterat sanningen som om han inte hade några förpliktelser gentemot den, som om den vore blott ett vapen i hans tjänst. Det är inte särskilt föredömlig journalistik.
Avslöjandet av hans samröre med KGB gjordes av Expressen, tidningen han har ett ömsesidigt hatförhållande till. Bara det måste reta gallfeber på honom. I sin egen tidning Aftonbladet skriver han ett märkligt försvar, där han påstår att han blott var naiv och spelade med KGB en tid i förhoppning om att det skulle leda till ett reportage och Stora Journalistpriset.
Han menar bestämt att han aldrig gav KGB något matnyttigt, fast han åtminstone en gång till och med fick betalt (ett belopp han påstår sig ha delat med en nu avliden journalistkollega, utan att förklara varför). Det kan man tvivla på.
KGB skulle knappast upprätthålla kontakten så länge som fem år, om de inte under tiden fick något matnyttigt. Guillou må tro att han kunde spela ut dem, men världens stora spionorganisationer är själva rätt skickliga spelare – och om han nu var så naiv som han själv påstår är det ingen tvekan om vem som spelade ut vem.
Det är särskilt pinsamt för Guillou att avslöjandet kommer strax efter utgivningen av hans journalistiska memoarer, där han borde ha nämnt saken om han verkligen ansåg den oskyldig. Om inte annat så hade det sålt fler ex av boken, och vi vet sedan några decennier vilken vikt han lägger vid det.
Pressetiska frågor
Intressanta frågor ligger och gömmer sig i hela affären. Hur “renlärig” behöver en journalist vara för att behålla sin trovärdighet? Och på andra sidan: vilka skumraskaffärer kan en journalist blanda sig in i för att rota fram en nyhet? Det påminner inte så lite om frågan huruvida polisen ska ha rätt att locka folk till brott för att fånga skurkar, så kallad provokation.
När det gäller Guillou själv framträder med åren en allt underligare figur med allt mindre resning. Han anklagar kollegor för att ha tjallat men informerade själv såväl KGB som Säpo om ditten och datten. Han är snabb och sträng i sin dom över andra men anser sig själv värd all förståelse för vad han än ställer till med. Den gamla kommunisten anser sig stå över sådant som ska gälla för alla andra, och han verkar ha tänkt så under hela sitt yrkesverksamma liv.
Det gör honom antingen mer än lovligt dum eller smått sociopatisk. Framför allt gör det honom renons på trovärdighet.
Tidningarna skriver lika flitigt om saken som om Guillou hade startat ett eget världskrig. Aftonbladet skriver här, här, här, här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här, här, här, här, DN här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, KGB. Intressant?
Det verkar vara så att Guillou har nämnt KGB-kontakten i sin självbiografi, om än flyktigt, på sidan 306 enligt bloggaren Jinge. Vi får nog snart ett citat på hans blogg.
SvaraRaderaDet är angelägna frågor som Stefan ställer. Mycket av Jan Guillous trovärdighet tycker jag fladdrar bort. Jag misstänker starkt att Guillou inte enbart försåg KGB med två "oskyldiga" politiska rapporter och pladder över så där 25 middagar (5 ggr/år i 5 år). Expressen intervjuar idag en tidigare KGB-höjdare som menar att man måste ha ansett Guillou som en värdefull informatör, eftersom man upprätthöll kontakten i hela fem år. Man kan ju rent av undra om det inte var från KGB han fick grundtipsen om IB.
SvaraRaderaKuriosa i sammanhanget är att undertecknad också varit med om guillouande, om än i mycket blygsammare skala. I slutet av 80-talet hade vi föreningen Svenska Rymdrörelsen, med en liten lokal på Skånegatan i Stockholm - jag var en av de aktiva. En dag kom en man från sovjetiska ambassaden intrillande. Det är kanske inte så konstigt eftersom ryssarna alltid haft ett framgångsrikt rymdprogram. Vi pratade litet fram och tillbaka. Han bjöd också ut på ett par öl där vi snackade mer, t ex politik i form av Reagan och hans rymdförsvarsprogram (SDI, "Star Wars"). Det blev inget mer än det. Men det kan mycket väl ha varit en KGB-gubbe. De rörde sig mycket i Stockholm och sonderade och hade sig.
F ö får man nu en förklaring till att Guillou alltid tycks haft problem på amerikanska flygplatser. Säpo visste om hans KGB-kontakter, och amerikanerna visste det nog också. På deras datorskärmar blinkar ett "KGB" när Guillou kommer struttande, så det är klart han får specialbehandling.
Det skall bli intressant att följa fler turer i historien om Spionen Som Kom In Från Bestsellerlistorna....
--Ahrvid
Ahrvid, kul med den där rymdspionen! Själv kan jag inte minnas att jag har varit med om något liknande, men jag kanske bara var så naiv att jag blev pumpad av KGB utan att ha en aning om det. Eller hade jag inget av intresse för den lede fi.
SvaraRaderaTiden hinner ifatt ännu en syndare. Androm till varnagel som det heter på fin gammal svenska.
SvaraRaderaJag har svårt att inte låtsas om min skadeglädje fast jag helst skulle vilja stå över såna känslor.
Jag har svårt att förstå allvaret i debatten om JG och KGB. Jag saknar en djupare analys. Vad hade KGB för intresse av JG? Påverka svenskarna i socialistisk riktning? Fanns det något JG visste som KGB var intresserad av? Kanske detaljerna kring hur IB-affären avslöjades. Vem på posten JG mutade eller bara att det gick att göra och få stor utdelning. Om det nu var sådant KGB var intresserad av så torde det ha varit väldigt enkelt att indirekt vädja till JG's ego för att få reda på allt av värde.
SvaraRaderaJag tror två saker om KGB:s intresse för Guillou: att få allmän politisk info, samt att ha honom som s k inflytelseagent. Någon dag i framtiden kanske diplomatbarnet skulle söka jobb på UD. Under tiden var det inte fy skam att han jobbade på FIB/Aktuellt, som vid *den* tiden var en stor reportage/avslöjartidning (innan man började satsa på utvikningsflickor på bred front). Där fick man antagligen höra alla möjliga sorters rykten - en del osnana, en del sanna - om samhällets högre politiska skikt.
SvaraRadera--Ahrvid
Jag undrar om inte JG:s samröre med KGB har mer med honom själv att göra än Sverige... han verkar tämligen självcentrerad ;-)
SvaraRaderaAhrvid: Du blandar samman FiB/Kulturfront med FiB-aktuellt. Det var två helt olika tidningar; den förstnämnda startad 1972 i protest mot den senares förflackning. Guillou skrev i kulturfrontsvarianten.
SvaraRaderaMattias, Guillou skrev i FiB/Aktuellt innan han började skriva i kulturvarianten, som kom senare.
SvaraRaderaAha! Ja IB-affären kördes ju i det K-märkta bladet, men innan dess... OK.
SvaraRaderaJa det var ju faktiskt lite pinsamt, mitt misstag. I flera år jobbade Guillou där, googlar jag upp... Jag blev för ivrig när jag äntligen såg chansen att beslå Ahrvid med ett sakfel. *s
SvaraRaderaDen gropen gick jag själv i.
stefan, när den dagen må komma så hoppas jag att egget är väl slipat av dina så lysande grymma skådande blickar.......
SvaraRaderaKGB, som CIA och alla andra bokstavskombinationer har blott ett syfte. sig själv, inget, eller någon annan, eller hur???????/ thomas
Nå, Mattias, det hjälper kanske om man faktiskt läser det Expressen skriver i saken, där det tydligt står att Guillou i början av sin karriär jobbade för just FIB/Aktuellt. (Vilket var en avlänare till den gamla folkrörelsetidningen Folket i Bild. En seriös tidning med reportage, noveller, bildning osv. Det blev ett ramaskri när FiB tvingades sälja till Bonniers, men tidningen gick dåligt. Bonniers lovade att hålla seriös profil, men lade senare samman FiB med andra tidningar - bl a den legendariska Levande Livet - till FIB/Aktuellt. En tid hölls den seriösa profilen, men sedan började nakenheten dyka upp, någonstans kring 1970.)
SvaraRaderaJag känner faktiskt till FIB-Aktuellt litet inifrån, så att säga. Om någon är intresserad var det så här: Under några år på 80-talet var jag på den populärtekniska/vetenskapliga tidningen Teknikmagasinet, som gjordes som ett "joint venture" med Bonniers. Vår redaktionschef hade tidigare jobbat på just FIB-Aktuellt och jag fick höra en del. Det är connection 1.
Connection 2 är att Teknikmagasinets chefredaktör, rymdreportern Anders Palm, samtidigt gjorde populärteknikserien Teknikens Under för just FIB-Aktuellt, som då sålts till det oberoende Baltic Press. Jag fick väldigt ofta agera bud till Baltic med varje veckas Teknikens Under. Så jag hängde där litet, lärde känna folk, såg hur det var, osv.
Så hände det att Bonniers ville lägga ned Teknikmagasinet, men Anders Palm som hade utgivningsbeviset sålde istället tidningen till just - Baltic Press. Det blev connection 3. Vi som tidigare jobbat för TM blev nu frilansare för Baltics upplaga av TM. Så då fick jag under ett par år eller så gå dit och lämna eget material.
Så å professionens vägnar hade jag under flera års tid anledning att besöka FIB-Aktuellt ganska regelbundet. Jag kände folk där. De kände mig. Vi hejade på varandra. En - säger en - gång medverkade jag också i Fibban, en poptekn-artikel om en kille som byggt en soldriven cykel.
Vi snackar sent 80-tal, skiftet in i 90-talet. Gamla Folket i Bild hade nu blivit en sextidning, med andra artiklar som utfyllnad. (Den som grundade FiB skulle ha vänt sig i graven!)
Finns något spännande att säga? Nej. Gjordes tidningarna (Baltic hade en rad titlar på samma tema) av drägglande gubbsluskar? Nej. Det var rätt normalt folk. En del suckade och längtade till äldre tider då man gjorde en riktig tidning istället för trams. Det fanns en viss uppgiven stämning. Ibland gick jag förbi den som för tillfället satt och skrev "Svenska folkets" sexbrev. (För det är väl ingen som tror att de är riktiga? Fast en del skickar ju in egna sexnoveller då några hundra erbjuds i honorar; hur som helst är det aldrig riktiga bekännelsehistorier. Det tror jag inte "läsarfrågorna" i kvällstidningarnas sexspalter är heller.)
Alla talade om guldåldern på 70-talet, då FIB-Aktuellt med extra mycket "Hemliga sidor" kunde sälja uppemot 300 000 ex. Det som hände var ju att video kom, och folk fick mycket bättre sex via först hyr- sedan köpvideo. (Tidningarna började snart skicka med bonuskassetter med sex.) När jag hade kontakt med den där världen, låg upplagorna och stånkade kring 20-30 000. De är nog t o m ännu lägre nu, då alla kan ladda ned hur mycket snusk de vill via Internet.
--Ahrvid
Det ja... Man får tacka för en utförlig inblick. Nå, satt Guillou i guldram på redaktionsväggen? Eller kastade de pil på porträttet?
SvaraRaderaVilka minnen som väcks, förresten... Kusiner, en manlig släktings i hemlighet framrotade samling Fibban och Lektyr... Svenska folket sexbrev. Say no more. Det var min första sexualundervisning. Rätt snäll vill jag minnas. Vad kan vi ha varit... mellan 11 och 13 gissar jag, killar och tjejer... Jag tror att de vuxna ungefär visste vad vi vi höll på med. Läste och fnissade... längre än till blottning tror jag inte att handgripligheterna gick.
SvaraRadera