Kamratposten har gjort en enkät bland sina läsare. Av 11.000 barn mellan 8 och 14 år som svarade hade 16% någon gång känt sig mobbade av en lärare. Det är uppåt fem i varje klass. Siffran ska tolkas behärskat, och säkert är det i många fall snarare pedagogisk skärpa än mobbning, men barnen gav exempel på en del grova oförskämdheter från lärare. En rå jargong mot enstaka elever är definitivt mobbning.
Av de anmälningar som når barn- och elevombudet är nästan 40% elever som anser sig ha kränkts av lärare. Också den siffran behöver ifrågasättas, men dessa stora tal pekar ut en självklarhet som får alltför lite utrymme i debatten om mobbning: barn blir inte bara mobbade av andra barn, utan också av vuxna.
Det kan till och med vara vuxna som hetsar barn till att mobba. Någonstans måste de ju få det ifrån, och på något sätt måste de känna att det accepteras – annars skulle sådant beteende inte vara så utbrett och ihärdigt.
Vuxna är inte immuna mot mobbning, varken om de utsätts för det eller när de själva lockas till det. En lärare som ska bossa över 30 elever i en ofta ganska rörig skolsituation står inte över sådant.
Jag minns från mina egna skolår att det inte var ovanligt att lärare försökte hetsa de övriga eleverna mot någon i klassen, och det hände hur ofta som helst att lärare gjorde sig lustiga över elever – ofta vissa elever, som ideligen råkade ut för denna behandling. Jag tvivlar på att situationen är radikalt annorlunda nu, möjligen aningen mer subtil och därmed ytterligare lömsk.
Vi kan nog inte komma tillrätta med barns mobbning av varandra, innan vi har erkänt och börjat bekämpa vuxnas mobbning av såväl barn som andra vuxna. Det hänger ihop. Barn härmar vuxna, mer än vi vuxna önskar.
Läs Lisa Magnussons krönika om en mobbande psykologilärare hon själv drabbades av. Se också här. Läs även andra bloggares åsikter om mobbing, mobbning, skola, lärare. Intressant?
Den största grunden till att jag hoppade av skolan var inte klasskompisarnas mobbing utan lärarnas - och då framför allt klassföreståndarens!
SvaraRaderaKram
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/forst-krankt-vinner-1.534968
SvaraRaderaFrans: Min äldste son hade en norsk svensklärare i sjuan och en dansk norsklärare efter att vi flyttade till Norge. De var duktiga lärare men behärskade inte språken de undervisade i, vilket var lite slitsamt för min son som är dyslektiker.
SvaraRaderakram
det där känner jag definitivt igen. blev själv utsatt för det i högstadiet.
SvaraRaderaFrans, din länk till debattinlägget om överkänslig "kränkthet" på universitetet är inte särskilt relevant i jämförelse med barn som är 8-14 år gamla och deras lärare.
SvaraRaderajag har hemska minnen från högstadiet, gick i en skola i Brandbergen,Haninge. rektorn var en diktator som spände sina muskler och skrek på elever tills han blev helt röd i ansiktet och halsen.han tillämpade kollektivbestraffning vilket gjorde att om en elev i klassen inte lydde så åkte hela klassen på straff. Men det fanns en lärare som vågade säga ifrån när vi elever blev illa behandlade, hon klagade både på rektorn och andra lärare men till slut så orkade hon inte längre och slutade. Hon blev utfryst av lärarna eftersom hon skrev till skolverket. det finns bra lärare som hon var, hon kunde lära ut, hon hade tålamod, hon kunde hantera de stökiga elever på ett sätt att det aldrig behövde bli stor drama eller bråk, hon respekterade oss och behandlade oss med värdighet, vi gjorde samma sak mot henne, tack vare henne lärde vi oss vad respekt och värdighet är. Det är faktiskt sånt som är viktigast, när man har en lugn,tålmodig och kunnig lärare då har man ingen lust och tjafsa. ingen kom försent till hennes lektioner, ingen tjafsade med henne och var man ledsen eller sur så sökte man upp henne och snackade en stund och kände sig som människa igen! så är en bra lärare! man ska kunna lite av allt inte bara vad man har läst i böckerna. tack från Lina
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaJag är en pensionerad lärare som vill kommentera så här; Hur i hela världen kan man ostraffat få skriva ned en hel yrkesgrupp som sliter i sitt anletes svett för att kunna hjälpa sina elever trots alla neddragningar som drabbat skolan de senaste åren (SEDAN GÖRAN PERSSON KOMMUNALISERADE SKOLAN) Det kan säkert finnas olämpliga lärare liksom det finns olämpliga redaktörer. Men det är dock inte rätt att skriva ned en hel yrkesgrupp! Undertecknad;
Ledsen f.d. lärare med dotter och måg som numera sliter i för stora elevgrupper, otidsenliga lokaler och undermånliga hjälpmedel o.s.v. i all oändlighet
Anonym 11:27, jag tror ingen yrkesgrupp ska slippa granskning och kritik. Lärarnas omöjliga arbetssituation är känd och diskuteras ofta. Det ska inte hindra att somliga lärares tillkortakommanden också blir belysta.
SvaraRaderaMen ingen människa påstår att alla lärare mobbar. Jag tror dock att alla lärare behöver vakta på sig själva, för det är lätt hänt - speciellt i pressade situationer.
Lina, det var förmodligen så i skolan du gick att den goda läraren, som inte gillade mobbningen, själv blev mobbad av sina kollegor.
SvaraRaderaSorgligt.
Anonym: Jag är den förste att hålla med om att lärarkåren inte får den respekt den förtjänar. Fast i sanningens namn tycker jag också att den har varit delaktig i nedrustningen av yrket genom att så passivt acceptera alla korkade påbud som utgått från statsmakterna. Att lyda är också ett val. Jag tycker att ditt inlägg andas en förfärlig offermentalitet.
SvaraRaderaOch inte kan du väl på fullt allvar mena att de lärare som så förtjänar ska undgå kritik?
Mattias:Du slår huvudet på spiken. Just offermentaliteten och den eviga litanian "vi behöver mer resurser" är en förlamande bromskloss i ett system som kostar massor av pengar utan att ge den kvalitet det borde. Detta är dock ett problem. Lärarens utsatthet är ett problem. Elevens utsatthet är ett problem. Samtidigt som läraren har en unik maktlöshet i en situation där knappt nödvärnsrätten gäller har denne en absolut makt att hjälpa eller stjälpa någon och på så sätt avgöra dennes framtid. Jag vågar påstå att den här situationen är rätt unik och måste problematiseras eftersom den är riskfylld.
SvaraRaderaLite extra riktat till Anonym:
I Stefans text påpekar han att statistiken och siffrorna skall tas med en nypa salt men att man behöver resonera om problemet.
Lärarkåren borde vara den första att hålla med. Lärare är för grova mot elever ibland. Om det är upprepat mot samma elev är det mobbing. Detta precis som all annan mobbing måste vi åtgärda. Jag skulle dock precis som Stefan önska en större nyansering. En passionerad lärare kan nog mycket väl gå över gränser ibland utan att det för all tid och evighet bör diskvalificera denne från yrket...det bör finnas en förståelse för när saker brister i spända situationer men också ett sätt att få bort de uppenbart olämpliga från en så unik och svårnavigerad post som lärarens
M
Magnus B: Jag tar av hatten för en av allt att döma mycket klok majje. För du är en sån va?
SvaraRaderaJa, att ge tillbaka läraren sista ordet i sitt klassrum tror jag är lite av den springande punkten. Om vi vill att lärarna ska vara pedagoger och inte blott barnvakter måste de ha rätten att sätta ner foten när någon stör. Som det är nu kan ingen köras ur klassrummet, oavsett hur störande den beter sig - det är nämligen läraren som har ansvaret för att han inte ställer till ofog! Varför inte helt enkelt inte låta någon annan ta över barnvaktsansvaret, för en lektion i taget, för dem som genom sabotage väljer att inte följa undervisningen? Alltså ge läraren möjlighet att köra ut en elev, men inte till en tom korridor utan till någon med vaktbefogenheter.
Har vi skoltvång så är ju saken, ställd på sin spets, sådan att samhället måste ha ett yttersta tvångsmedel. Men varför ska just pedagogen tvingas hantera detta?
Alternativet vore att låta skolundervisningen vara frivillig.
""Också den siffran behöver ifrågasättas, men dessa stora tal pekar ut en självklarhet som får alltför lite utrymme i debatten om mobbning: barn blir inte bara mobbade av andra barn, utan också av vuxna.""
SvaraRaderaVäldigt sällan i dagens skola. Jag känner mycket väl till en skola utanför Sthlm och där har två allvarliga kränkningar skett de sista åren. ett fall var där en elev kränkte en lärare, det andra fallet var när elever och föräldrar gemensamt mobbade ut en lärare som blev långtidssjukskiven. Varför skrivs det inte om sådana fall? I dagens skola så är det mest förbjudna för en lärare atyt mobba eller kränka en annan elev, det är kurser och pedagogiska pappaer en masse.
"Det kan till och med vara vuxna som hetsar barn till att mobba. Någonstans måste de ju få det ifrån, och på något sätt måste de känna att det accepteras – annars skulle sådant beteende inte vara så utbrett och ihärdigt."
Fel, fel fel. Ju "snällare" lärarna blivit, ju "elakare" har barnen blivit mot varandra. Det finns psykologiska förklaringar till denna tendens. Det har med gränssättning och ramar att göra. När ramarna och gränserna försvinner BLIR barn elakare mot varandra. Varför diskuterar ingen föräldrarnas roll? Det finns massvis med exempel där mobbande barn får indirekt stöd av sina problemfyllda föräldrar, men det skall väl lärarna fixa va?
"Vi kan nog inte komma tillrätta med barns mobbning av varandra, innan vi har erkänt och börjat bekämpa vuxnas mobbning av såväl barn som andra vuxna. Det hänger ihop. Barn härmar vuxna, mer än vi vuxna önskar."
På sätt o vis riktigt, vuxna som dåliga föredömen gör absolut inte problemet bättre. Men det är inte det som är huvudproblemet i dagens svenska skola, tyvärr. Det är tvärtom, lärarnas auktoritet som urholkats så gränserna försvunnit eller blivit alltför sladdriga. Detta har gett utrymme för mobbarna som ofta har en dålig familjebakgrund.
Håller med läraren här, en yrkesgrupp kan man kasta skir på hur mycket som helst, samtidigt urholkar man auktoriteten för samma yrkesgrupp som omöjliggör ett bra arbete i dessa frågor. SAMTIDIGT kastar man på lärarna massvis med uppdrag allt från läsinlärning till att uppfostra barnen som egentligen ligger på föräldrarna.
Det är ingen som vågar nämna föräldrarnas roll va? kan bli hett om öronen.
Jag har pedagogisk utbildning samt erfarenhet från svenska skolan.
Apropå de höga siffrorna för elever som känner sig mobbade läs David Eberhards bok "Ingen tar skit i de lättkränktas land" så får ni svar på de siffrorna.
SvaraRaderaRobsten, du pekar ut en grupp som kommer alldeles för billigt undan: föräldrarna. Det är de som under barnens första sju år så gott som ensamma sätter riktlinjerna för sina barn, och även i hög grad fortsättningsvis. Om de kräver att lärare ska granskas bör de också acceptera att även själva granskas.
SvaraRaderaSkolan är ingen magisk verkstad där vad som helst kan förvandlas till Sörgården. Föräldrarna måste medverka, bjuda till och rätta egna brister. Tyvärr är det alltför vanligt att föräldrar bara skyller ifrån sig.
Faktiskt, elever och lärare är sällan så skyldiga till svårlösliga problemsituationer som föräldrarna är.
Magnus B, du snuddar vid en sak som för mig är lika självklar som angelägen: vi kan inte begära av varandra att vara övermänniskor. Vi är människor. Därför, om lärare sätts att hantera omöjliga situationer på otillräckliga villkor, då får vi inte begära underverk. Vi kan inte begära mer av lärare än vi begär av oss själva.
SvaraRaderaDet är sannerligen inte lärarnas fel om skolsystemet brister. De har omöjliga odds - för stora klasser, barskrapade resurser, enfaldigt idylliska läroplaner, ständig klåfingrighet från makthavare osv. Skolan kan inte reparera alla skador som resten av samhället åsamkar barnen och det sociala klimatet.
Det är viktigt att alla i personalen får utbildning Eva Lotta Kastenholm hade bra tankar när det diskuterades i morgonsoffan
SvaraRaderaJag blev själv mobbad av min matte/fysiklärare som även mobbade min mamma då hon hade honom på 70-talet. Konstigt att en sådan person fått jobba kvar i alla år. Sjukt.
SvaraRaderaBimbo Boy, med somliga lärare är nog den enda lösningen förtidspension.
SvaraRadera