Dödsstraff förutsätter felfri rättvisa

I Texas har det visat sig att en man som avrättades 2004 för att ha dödat sina barn var oskyldig. Barnen dog i en brand, som han dömdes för att ha anlagt. En undersökning i år, initierad av en tidningsreporter, visade att det inte ens fanns bevis på att branden var anlagd. Men den avrättade Cameron Todd Willingham är oåterkalleligt död.

Åklagaren, som nu är domare, mumlade något om att det hade varit bra med mer bevisning mot mannen. Där avslöjar han en upp-och-nedvänd syn på rättvisan. Det gäller att ha bevis som pekar ut den skyldige, inte samla bevis för att fälla den man vill ska vara skyldig.

När George W. Bush var president försvarade han envetet dödsstraffet. Det gjorde han också som guvernör i Texas, just den stat som visar sig ha avrättat en oskyldig. Fast DNA-teknik här och där i USA visade att dömda var oskyldiga, ville Bush inte lyssna på det örat, utan insisterade på att alla som avrättats i Texas var skyldiga.
Så kristen är Bush.

Rättvisan är inte felfri
Rättvisan är inte ett felfritt instrument. Det händer i varje land – även Sverige – att oskyldiga döms. Just detta faktum är det starkaste argumentet mot dödsstraff. När en människa har avrättats finns inte längre någon möjlighet till upprättelse, utöver möjligen den avrättades eftermäle.

Redan med detta borde all diskussion om dödsstraffet vara avslutad. Vi kan inte riskera att ta livet av oskyldiga.

Det finns också ett annat argument, som tränger sig på. Var ska gränsen gå? När är ett brott så grovt att det förtjänar dödsstraff?

Vissa ohyggliga brott, såsom massmord eller våldsamt sadistiska våldtäkter, får nog oss alla att känna måttligt för nödvändigheten att hålla liv i förövaren – om vi är alldeles säkra på att det är honom eller henne vi har inom lås och bom.

Men de allra flesta brott som begås är inte så oomtvistligt bestialiska. En gammaltestamentlig rättvisa, tand för tand, skulle leda till att varje mördare avrättas, men jag tror att det stränga synsättet inte ens praktiseras i Texas.

Kallblodigt
Det beror så på. Var mördaren fullt medveten om sitt handlande, “kallblodig”, eller skedde det i affekt, kanske i en eller annan form av strid med offret? Var mordet ett resultat av fri vilja, eller fanns någon grad av tvång eller yttre påverkan?

Det kan, även i fråga om mord, finnas förmildrande omständigheter – inte så att man ska gå fri från straff, men så att avrättning kan bli en större grymhet än mordet den bestraffar.

Och det kan gå ännu värre i ett rättvisesystem som tillåter sig dödsstraff. Annat än mord kan beläggas med samma straff. Spioneri, sexuella övergrepp, och snart lite vad som helst som möter ett särskilt förakt i tidsandan. Plötsligt blir dödsstraffet en uppvisning i intolerans och brist på empati.

Jag tror det är svårt att undvika. Dödsstraffet är till sin natur sådant att det göder bestialiska känslor i människan.

Här har Aftonbladet en kort video om fallet.
Läs även andra bloggares åsikter om Cameron Todd Willingham, dödsstraff, rättvisa. Intressant?