Kvotering är en återvändsgränd

Norges kvoteringslag för näringslivet fungerar. Där har nu kvinnorna 40% av styrelseposterna – för att lagen kräver det. Men det är inte jämställdhet, det är tvångsmedel. Företagen kan ju inte bryta mot lagen.

Mona Sahlin vill att vi gör samma sak i Sverige, vilket är lätt att säga. Visst är andelen kvinnor i företagsstyrelserna beklämmande låg – 22% enligt Aftonbladet – men är lagstiftning rätt metod? Det cementerar uppfattningen att könen inte är likvärdigt kompetenta och därmed inbillningen att kvinnor inte klarar sig utan extra stöd. Dessutom:
Kvotering är diskriminering.

I funktioner där kompetens eftersträvas är det djupt olyckligt att tillämpa andra bevekelsegrunder. Det är att bekräfta ett misslyckande. Våra könsroller ska bearbetas kulturellt snarare än juridiskt. Den ojämna könsfördelningen här och där i samhället beror på vår grundsyn, som knappast förändras av lagstiftning, utan av diskussion och information.

Nu är i och för sig näringslivet på många sätt mer konservativt än övriga delar av samhället, så en metod för att skynda på med nytt blod i dess ledningar kan vara vitaliserande, åtminstone i en första omgång. Men i längden blir effekten lätt den motsatta. Kvinnor misstänkliggörs, män diskrimineras och företagen fuskar sig runt denna regel som de gör med så många andra regler.

Kvotering via lagstiftning är inget annat än ett misslyckande för jämställdhetssträvan. Då bör vi hellre än att tillämpa maktmedel fråga oss vad det kommer sig att näringslivets styrelser fortfarande har så få kvinnor. När vi vet svaret kan vi åtgärda meningsfullt, i stället för att drämma till med lagboken.

Politikerna blir allt ivrigare att ta till lagstiftning för att “lösa” problem i samhället. Men det löser inte problemen, det bara döljer dem. Och politikerna påstår glatt att de därmed har gjort allt de bara kunnat.

Aftonbladet skriver om saken här, DN här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Norge, kvotering, diskriminering, jämställdhet, näringslivet. Intressant?