De stora och omvälvande författarskapen som har gjort intryck på vår värld har i de flesta fallen blivit utan Nobelpris – såsom James Joyce, Strindberg, Mishima, bara för att nämna några. Priset hamnar liksom bredvid den brännande och levande litterära scenen.
Det beror delvis på att priset ska gälla en hel författargärning, alltså sent i livet, medan författare mitt i den vitala hetluften ofta är ganska unga. Där brukar krönet på deras bana ligga, men priset ges i stället till dem som har det mesta bakom sig.
Elitistisk litteratur
Men den största anledningen till att Nobelpriset i litteratur är så vilset är säkert dess pretention. Det största och finaste litterära priset i världen måste ha så väldans fina och förnäma pristagare, utan minsta inslag av folklighet, popularitet och tillgänglighet. De ska vara svåra, tycker Svenska Akademien, annars kan de inte vara så fina.
Denna besynnerliga vanföreställning om kvalitet – att den är högre ju mer kryptisk och perifer den är – skämmer förstås såväl Nobelpriset som Svenska Akademiens kulturarbete i största allmänhet.
De måste ner från sina höga hästar och förstå att litterär kvalitet även kan finnas i författarskap på topplistorna, författare som vägrar att följa formerna, böcker som är stökiga och till och med trendiga - eller rentav sätter trender. Stora författarskap gömmer sig i genrelitteratur, såsom science fiction, fantasy och thrillers. Precis som den storslagna moderna poesin står att finna i rocktexter, gror den värdefullaste litteraturen ur folkdjupen, inte ur snårig elitism.
Alltså, Svenska Akademien: ner från börshusets höjd och ut på gatorna! Ge inte högborgerligheten fribiljett och gräddfil till litteraturpriset. Läs och fråga er vad som griper er, vilka boksidor som lever, vilka verk som verkligen gör avtryck på kulturen – hela kulturen, från samhällskroppens tinnar och torn ner till dess källarvalv.
DN skriver om Nobelpristagaren här, här, här, här, här och här, Svenskan här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här, här och här, Expressen här, här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Herta Müller, Nobelpriset i litteratur, litteratur, Svenska Akademien. Intressant?
Varför har folk fått för sig att litteraturpriset av alla priser ska vara mer lättillgängligt än exempelvis priset i kemi? Sen när blev litteratur "folklig" bara för att alla kan läsa? Språkexperiment kan vara lika svåra att förstå som kemiska eller fysiologiska dito. Istället skriker man ordet "elitism" så fort en favorit inte vinner priset.
SvaraRaderaVäldigt många av de författare som vunnit priset på senare år är dessutom oerhört stora på andra kontinenter, ett försök från akademiens sida att se bortom den minoritet som den västorienterade befolkningen utgör måhända? Att medierna favoriserar västerländska och företrädesvis amerikanska författare är ju inte särskilt konstigt, men det är juryns jobb att kritiskt problematisera och granska sådana förhållanden.
Därför är det inte konstigt att många medier och läsare blir besvikna när en person de inte känner till får priset, man har ju nästan bara utsatts för en viss klick av uttryck genom media. I min gör man ett bra jobb vid utdelningen av prisen, även om jag tycker att Joyce Carol Oates möjligtvis borde få priset inom några år.
Grattis till Müller iallafall, som länge varit brinnande aktuell i framförallt östeuropeiska sammanhang.
Elitistisk och hopplöst pretentiös kan man kanske kalla Elfride Jelinek, men sedan dess (2004) så har priserna gått till väldigt läsvärda författare.
SvaraRaderaKanske inte alltid de som är mest kända, och kanske inte från USA, men definitivt författare som är läsvärda för en vanlig svensk.
Du har rätt, tyvärr fem-tio år försent så där.
Man får ändå erkänna att det är lättare att se konstnärers storhet med facit i hand. Åren sovrar bättre än den vittraste akademi.
SvaraRaderaJag har nog förklarat mig dåligt. Jag är ute efter litteratursynen mer än de författare som hittills fått priset. Svenska Akademien söker kvalitet men har en snävt kulturkonservativ syn på vad kvalitet är och kan vara.
SvaraRaderaJag tycker inte att enbart popularitet och lättlästhet ska premieras, men jag menar att Svenska Akademien snarast tänker omvänt.
Grattis Herta och välkommen till Stockholm!
SvaraRaderaDe författare som redan är lästa, erkända, favoritippade och folkliga kanske inte "behöver" priset.
SvaraRaderaUppenbarligen kan denna människa skriva på ett alldeles utomordentligt sätt och hälften av alla snofsiga kulturedaktörer verkar inte ens läst henne. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite skönt att kulturtanterna och farbröderna i kommentar efter kommentar får säga "Tyvärr har jag inte läst henne".
Ditt sätt att resonera säger också att det som passerat obemärkt är inget värt, det om något är väl höger, fick dom bestämma skulle vi bara visa Dali och Picasso på moderna.
För det som inte säljer biljetter är inget värt.
Jag vill minnas statistik jag såg för några år sedan, som sade att majoriteten av 100-talet nobelprisvinnande författare inte ens längre fanns i tryck (i Sverige). Det visat att Akademien presterat en hel del stolpskott. Och en hel del skott som studsat utanför. Strindberg brukar nämnas, liksom Graham Greene.
SvaraRaderaEtt par val som kritiserats vill jag dock försvara. Harry Martinson var absolut värd priset. (Kritiken rörde att han själv satt i Akademien - och prisdebatten fick en mycket tragisk upplösning genom att Harry blev så bedrövad att han begick harakiri med en sax.) Winston Churchill var också värd sitt pris. Han var alltså redan innan han blev brittisk krigsledare och historisk inom politiken, en mycket uppburen författare av facklitteratur, biografier osv. Och till det kommer hans fantastiska talekonst, som kommer att leva genom historien i klass med Cicero och andra. Här valde Akademien att prisbelöna en talare och författare av fackböcker; kanske litet vågat men skall det ske var Churchill bästa valet. ORDETS gåva hade Churchill, och det är vad som räknas.
I stort håller jag med om att Akademien är för snäv, elitistisk om man så vill. Jag har länge hävdat att den litteratur som överlever måste vara populär också. Den måste helt enkelt hitta vägen till topplistorna. Hade Carl Michael Bellman levt nu och haft sin samtids rykte, skulle han aldrig ha fått Nobelpriset. Han ansågs vara en billig taskspelare. Men han gick hem hos folk, hans visor och vistexter hade en oerhörd kraft, han var "kommersiell", men han sågs ned på av kultureliten i sin samtid.
Inom min favoritgenre sf BORDE någon som t ex Philip K Dick ha kunnat komma ifråga. (En författare vars rykte växt enormt efter hans död! Finkulturskribenter snubblar över varandra i sin iver att släpa in hans döda kropp i finkulturkammaren.) En personlig favorit är Jack Vance, med ett besynnerligt snirkligt, poetiskt, ironiskt språk som nog skulle uppmärksammas mer om han inte skrev om rymdskepp och trollkarlar. Ursula Le Guin kunde nämnas också. Kanske andra. (Doris Lessing gillar sf och skriver mycket i genren. Att hon fick pris gillar jag.)
Vad gäller deckarförfattare är det få som slår Raymond Chandler, vad gäller språk. Vad gäller skapande av rollpersoner, skildring av samtid och miljö, inflytande m m slår få Arthur Conan Doyle - den *störste* deckarförfattaren enligt många. Det skulle glädja mig och många andra om Akademien kunde tänka i sådana banor.
Men allt talar för att Akademien kommer att fortsätta missa strindbergare, greenes, bellmän, dickare, vances, chandlar och conan doyles.
--Ahrvid
Snälla Stefan Stenudd du säger att du inte läst henne, gör det innan du tycker till. Jag har inte heller gjort det men nu blir jag nyfiken att ta mig ann något nytt, sedan kan jag tycka.
SvaraRaderaJag anmäler en avvikande åsikt beträffande Harry Martinson. Visst är Aniara ett visionärt epos, men annars är han inte originell i nobelprisklass. Som modernist var han inte särskilt tidig och vad beträffar hans filosofi var han inte mer än en brygga mellan österlandet och gamla Sverige. Hellre borde en kinesisk diktare ha premierats.
SvaraRaderaFör övrigt håller jag med den första skribenten i kommentersraden om att Nobelpriset ska se som ett forskningspris, inte som en kvalitetsstämpel. (Vilket självklart borde ha renderat Joyce med flera priset.) Chandler och LeGuin med flera är stora författare, och även långt mindre originella författare kan ge stora läsupplevelser - men är det det Nobelpriset handlar om?
Förresten har Akademien visst premierat en hel del rätt lättlästa, populära författare. Steinbeck, Hemingway, Singer, Garcia Marquez, Cela, Dario Fo för att nämna några.
En exilkines isåfall. Det finns ett antal i USA och Frankrike. I Kina är ordet inte alls fritt, tankverksamheten fjättrad och sinnet stängt. Ai Weiwei, en av Kinas mest kända skriftställare och målare, (bor i New York men även långa perioder i Kina), sa nyligen i kinesisk TV (CCTV9) att äkta konst inte längre framställs på grund av nämnda faktorer. Därefter har han utsatts för repressalier.
SvaraRaderaTillyttermeravisso kan man knappast anklaga Akademien för kulturkonservatism med tanke på de av Mattias nämnda belönade verken och författarna.
Jag roade mig med att läsa listan över pristagare för de senaste 20-25 år sedan, och hittade många fler författare som knappast kan betecknas som elitister: Mahfouz, Gordimer, Lessing, Grass, Golding, Saramago, Morrison, Naipaul... Heaney verkar vara ganska lättillgänglig, liksom Gao Xingjian och Pinter. Och Coetzee är både svår och lätt. Så jag vet inte... Har jag missat nåt, Stefan?
SvaraRaderaMattias, du har missat vad t.ex. Ahrvid påtalar. Genrelitteratur är utesluten, fast det är just där nyskapandet av den skönlitterära formen brukar ske.
SvaraRaderaNär det gäller poesin har Bellman nämnts, fast han satte musik till sin poesi. Det plägar många poeter göra nu också, vilket automatiskt diskvalificerar dem när det gäller Nobelpriset. Varför?
Apropå genrelitteratur: om jag minns rätt var Harry Martinsson rätt generad över att Ray Bradbury aldrig fick Nobelpriset, fast det var den författare som inspirerat honom till Aniara - men jag kan ha fått det om bakfoten.
Ahrvid vet nog.
Själv var jag mäkta förtjust i Vonnegut, fram till Breakfast of Champions, varefter han gick lite i repris. Norman Mailer borde vara självklar. Bob Dylan också. Stephen King är fullt tänkbar för mig - en väldigt avancerad romanbyggare, avfärdad av Akademien för att det är skräckhistorier.
Astrid Lindgren kom aldrig på tal för att hon skrev barnböcker, vilket är ett idiotiskt argument - även om Astrid själv nog tyckte att hon inte skulle ha priset.
Jag kan mala på, men jag gissar att min grundsyn är uppenbar: Akademien är alltför snäv om vad som är fin litteratur.
Jag måste i sammanhanget bekänna att det är ytterst få moderna författare som jag alls står ut med. Oavsett om de är "fina" eller "populära" finner jag dem oftast ytliga och ointressanta. Språket är antingen slängigt och oredigerat eller sökt och avigt. Det lever sällan, griper än mer sällan.
SvaraRaderaDet är klassikerna som imponerar på mig och fångar mig från första raden. Ine alla klassiker, förstås, men det är i deras skara jag får vad anden törstar efter.
Och apropå folkligt och fint: Shakespeare ansågs länge av många bildade vulgär, rent outhärdligt folklig. Det är inte sällan ur den så kallade populärkulturen som klassikerna kommer.
PS: Jag ska förstås ta och läsa något av Herta Müller och återkomma i bloggen om vad jag anser om henne. Men observera att jag i detta blogginlägg inte kritiserar hennes skrivande, utan Akademiens kriterier.
SvaraRaderaTja, med Dario Fo gick de helt klart utanför de snäva ramarna. Men OK, jag är med på noterna, och visst. Också Bergman hade med de kriterierna kunnat meritera sig för ett Pris. Vonnegut borde absolut ha fått priset, och hade väl meriterat sig även inom de traditionella nobelprisramarna, tycker jag.
SvaraRaderaJag ser förresten fram emot att se den litteratur som print-on-demand-tekniken kommer att frambringa. Kommer det att leda till en avdramatisering av litteraturen, i stil med bloggandet? Åter bjuda in leklusten i författandet? En författare kommer att kunna koka ihop sin bok alldeles efter eget tycke och smak; kanske leder det till följetongslitteraturens återkomst à la Dostojevskij?
SvaraRaderaJag skrev i somras en längre essä om Harry Martinson (ännu opublicerad, men insänd till finlandssvenska Enhörningen) varvid jag också läste på en hel del om HM. Jag kan ur det inte minnas något specifikt om vad han ansåg om Bradbury, men det ligger helt klart i sannolikhetens riktning att han gillade honom. HM läste sf (exempelvis 40-talets JVM/VÄ), var mycket intresserad av naturvetenskap, spekulerade om rymden, osv. Att han skrev Aniara var ingen slump, utan helt logiskt.
SvaraRaderaJag har också svårt för modern s k samtidslitteratur. Jag finner den urtrist. Den är ytlig på ett speciellt sätt, på det sätt om vilket man kan säga: innerst inne är den rätt ytlig. Den är helt enkelt anspråksfull, anstränger sig så i pretentionerna att den spricker. Och den måste följa vissa givna ramar: språkliga utsvävningar, helst perspektiv från populärpolitisk radikalism, psykologiserande och behandlande "mänskliga relationer", och det får INTE finnas något som kan uppfattas som en handling med drivkraft ("spänning" är fult, och kommer ur "intrigens tvångströja").
Samtidslitteraturen stryker föreställningar om vad som är litterärt och fint medhårs. Det blir förutsägbart och trist. Jag gillar genrelitteratur och böcker med idéer. I genrelitteratur (som deckare och sf) vet läsare och författare att man inte behöver uppfylla förväntningar från de Fina Kritikerna och då kan man skriva vad man vill! (Och som läsare kan man välja vad man vill.) Det är heller inget fel med att böcker får vara spännande. Ända sedan vi satt vid lägereldarna på stäppen har vi velat höra spännande historier. Spänning engagerar och förlöser.
Visst är halten av misslyckade berättelser - dåligt språk, förutsägbarhet, etc - hög inom genrelitteraturen, men man kan ju göra sitt urval. Man väljer vad man gillar, och någonstans på sina ställen i dygnhögarna kommer flugorna som gillar skit att samlas, och den skiten sjunker ned och göder marken och efter några årstider har denna gödning blivit till vackra blommor.
Men skiten var förutsättningen för att blommorna skulle kunna slå ut.
--Ahrvid
Det mest fascinerande med Harry Martinson tycker jag är hans språng från barndomens rena träålder till tekniska och vetenskapliga framtidsvisioner. Tyvärr tycker jag inte att han helt hängde med på resan själv. Intellektuellt sett är hans prestation imponerande, men för övrigt känns det - tycker jag - som att han fastnade i rollspel. Harry Martinson ville rysligt gärna vara till lags. Det är min högst personliga tolkning.
SvaraRaderaMattias, Vonnegut var nog aldrig särskilt nära Nobelpriset, fast han hade många beundrare också bland de intellektuella. Han kom från science fiction och skrev väldigt direkt, avskalat och enkelt.
SvaraRaderaPrint on Demand kan mycket väl komma att betyda bokförlagens död (i alla fall kris). Det är hur kul som helst. Och säkert kommer den smidiga formen från manus till färdig bok att stimulera lekfullheten, likaså att föda författarskap som aldrig hade accepterats av förlagen.
Det kan bli lite rock'n'roll.
Botten var när den där superneurotiska kvinnan från Österrike fick priset. Absolut ingen hade läst henne, absolut ingen hade någon lust att läsa något av en sådan tokig och konstig människa.
SvaraRadera