torsdag 8 oktober 2009

Berlusconi är inte ensam


Italiens premiärminister Silvio Berlusconi har fått bakläxa av Högsta domstolen: den immunitet han drev igenom för att rädda sitt eget skinn strider mot grundlagen. Det återstår att se om grundlagen gäller för honom.

Berlusconi är bevis för det olyckliga i att kombinera två statsmakter, i detta fall parlamentet och pressen. Hans mediaimperium kontrollerar tre TV-kanaler och en klase tidningar, som han utan skrupler använder för att få sin vilja igenom och slippa kritisk granskning. På samma sätt har han använt sin position som premiärminister.

När han började utredas i diverse brottsmål drev han igenom rättslig immunitet för sig själv i egenskap av premiärminister. Det är denna immunitet som nu har avfärdats av Italiens Högsta domstol. Två rättsfall mot honom återupptas.

Sista ordet är säkert inte sagt ännu. Berlusconis makt är lika gedigen som den är olämplig. Och han har faktiskt, på något obegripligt vis, vunnit sin politiska post i allmänna val. Han har knappast några planer på att ge efter för domslutet, vilket han också uppkäftigt har deklarerat.

Makt sväller
Makt är farliga saker. En av dess värsta egenskaper är dess inneboende tillväxt. De som har makt tenderar att få allt mer av den. Därför behöver våra samhällen kraftfulla instrument och skydd inte bara mot maktmissbruk, utan mot makt över huvud taget.

Det är helt enkelt så att makt korrumperar mer ju större den är. Man kunde sätta upp en matematisk formel för det. Och det är inte realistiskt att de som har makt frivilligt ska avstå från den, eller medverka det minsta till att den begränsas.

Grundlagen ska skydda
Ett lands grundlag är det främsta vapnet mot maktkoncentration och maktmissbruk. Där regleras helt enkelt gränsen för myndigheternas makt över landet och dess medborgare. Därför bör en grundlag vara så utformad att den verkligen skyddar mot maktmissbruk, framför allt genom att det inte ska gå att komma runt den – och den behöver vara oåtkomlig för alla de mäktiga som vill sticka hål på den.

Vi måste räkna med att makthavare sällan vill annat än sudda ut de gränser som grundlagen sätter för deras maktutövning. Så är det inte bara i Berlusconis Italien, utan också i Sverige.

Självklara medborgerliga rättigheter i vår grundlag utmanas ideligen av den flod av lagar som stiftas av sittande regering, vilket politiskt block den än tillhör. De kan inte motstå det.
Det finns alltför många Berlusconi i politiken.

Aftonbladet skriver om Berlusconis bakslag här, här och här, DN här och här, Svenskan här och här, Expressen här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

14 kommentarer:

  1. Makt kan väl i princip bara gå på två håll: antingen slår den vakt om sina misstag, så att de förstoras, eller också går den till rätta med dem, men ger då samtidigt upp sig själv.
    Det är den situation vi står inför nu, med demokratiska internet som bräckjärn mot framtiden. Makten har att välja mellan att konsolidera sig - benhårt, eller i viss utsträckning avskaffa sig själv.
    Än har den inte helt bestämt sig, tror jag.

    SvaraRadera
  2. Jag har nu *försökt* läsa på om Berlusconis div trubbel med den italienska rättvisan. Engelska Wikipedia har rätt mycket om det under hans uppslagsord. Men jag blir inte riktigt klok på det - det är rörigt och petigt, och jag kan inte tillräckligt om det italienska rättssystemet och dess juridiska traditioner.
    Det tycks dock handla om påstådda skattebrott, samröre med maffian, påstådda mutor, medlemskap i den förbjudna gruppen P2, osv.
    Vad jag tror mig kunna konstatera är dock:
    1. Sannolikt har en majoritet av italienska politiker liknande i bagaget (en tidigare premiärminister, Craxi, dömdes t o m för samröre med maffian; här skulle vi dock behöva veta mer om italiensk tradition - en låg grad av maffia-samröre är kanske lagligt?). Italien är ett mycket korruptare samhälle än t ex Sverige.
    2. Det KAN finnas en del av faktorn politiska motståndare som försöker komma åt Berlusconia. (Här behöver man också kännedom om italiensk politisk/juridisk/etc kultur för att utvärdera.)
    MEN helt oaktat detta, skulle jag rent principiellt kunna försvara att den *högsta* ledningen i ett land skall kunna ha åtalsfrihet under sin tid i ämbetet, alternativt endast bör kunna åtalas via ett riksrättsförfarande. Om jag inte misstar mig kan exempelvis kung Carl XVI Gustaf inte åtalas. En amerikansk president kan endast åtalas via riksrätt (en specialdomstol som utgörs av eller tillsätts av parlamentet).
    Rent principiellt - och jag kan inte den italienska grundlagen - finns inget fel i att en statsledning åtalsmässigt behandlas annorlunda. I Berlusconis fall skulle man helt enkelt få vänta tills han avgått från ämbetet. Och det finns uppenbara skäl för detta:
    1. Politiska motståndare skall inte kunna komma åt någon via lagapparaten istället för valurnorna.
    2. Ett lands högsta ledning måste kunna koncentrera sig på att leda landet, inte att slåss i domstolar. Skulle man tvingas till det senare kan statsledningens egentliga arbete förlamas, och det är inte så bra.
    Någon antydan om fallet Berlusconi inte är så svart-vitt, som svenska medier verkar framställa det som, kan man få av faktum att italierna trots allt röstat fram honom till sin position. Och jag tror inte att det enbart beror på att han har starka intressen i vad som faktiskt är gammelmedia (TV och tidningar). Folk låter sig bara manipuleras till en viss grad - man kan tänka själv också. Det är väl tre ggr italienarna röstat fram Berlusconi.
    Han är förvisso något av en populist, och han verkar inte kunna hålla brallorna i midjehöjd i alla lägen. Men jag är inte så säker på att han är mer än genomsnittligt korrupt, enligt italiensk standard.

    --Ahrvid

    Ps. Jag känner en italiensk dam som bor i Sverige. När hon hör namnet Berlusconi så suckar hon och så skrattar hon. Hon verkar tycka att han är rolig. Och att italiensk politik fungerar så där. Italien är f ö politiskt mycket mer polariserat än Sverige. Man har haft ett starkt kommunistparti, egna mycket våldsamma vänsterterrorister (De röda brigaderna), man har maffian som sagt, man har stora kulturella skillnader mellan Nord- och Syditalien, osv.

    SvaraRadera
  3. Ahrvid, du har säkert rätt i att vi ska vara försiktiga med att döma Berlusconi efter hur han skildras i svenska media. Det bör vi ha lärt oss av t.ex. hur USA skildras här.

    Å andra sidan har jag även från en del andra håll, utanför Sverige, fått höra bestörtning över Berlusconi, hans bakgrund och metoder - också i jämförelse med hans föregångare.

    SvaraRadera
  4. Ahrvid
    Det var det bästa jag någonsin läst om Berlusconi. Precis så uppfattar jag det.
    Berlusconi är långt ifrån fläckfri. Men sättet svensk media beskriver honom är under all kritik.

    SvaraRadera
  5. Varför är Berlusconi EGENTLIGEN hatad?
    Det hela börjar med TV. I italien liksom i sverige ansågs det en gång i tiden (på 80-talet) att TV skulle vara statligt och att privat TV var något som skulle vara förbjudet. I italien fanns den statliga TV RAI men det var också tillåtet med lokalTV-kanaler.
    Berlusconi var dock av en annan åsikt och bstämde sig för att införa privat kommersiell underhållningsTV efter amerikansk modell. Han köpte upp ett stort antal lokala tv-bolag och började sände samma program på alla stationer så att lokltv-kanalerna i praktiken bildade en nationell kanal.
    Det blev naturligtvis stor debatt och Berlusconi gav ansikte åt "USA-imperalismen" som spred sig genom "amerikansk" kommersiell TV till europa. Till slut ingrep de lokala domstolarna i Rom, Milano och Pescara och man förbjöd Berlusconi att sända samma program på olika lokal-kanaler.
    Berlusconis program hade då hunnit bli väldigt populära och när kanalerna släcktes ner och Berlusconi visade ett meddelande i rutan där han protesterade mot förbudet. Efter fyra dagar kom regeringen med ett förslag om lagändring som gjorde det lagligt för Berlusconi att sända TV. Sändningarna återupptogs. En månad senare när det skulle röstas i parlamentet röstades förslaget dock ner. Men man arbetade om lagförslaget och efter yttligare en månad röstade parlamentet ja till förslaget.
    Det var naturligtvis mycket diskussion om detta och landet delades mellan dom som ville förbjuda privat tv och de som ville ha kvar den. I och med att programmen blivit väldigt populära skulle också regeringen förlora mycket på att förbjuda Berlusconis TV. Motståndarna ansåg att det var Berlusconis vänskap med premiärminister Craxi som lade grunden till lagändringen. Anklagelser om mutor uppkom också.
    När Berlusconi sedan började köpa aktier i mediaförtaget Mondadori som förutom böcker, skvallertidningar, veckotiningar och modetidningar också gav ut dagstidningen La Repubblica och de politiska veckomagasinen L'Espresso och Panorama blev Berlusconi den italienska vänsterns fiende nummer 1. Dagstidningen La Repubblica och det politiska veckomagasinet L'Espresso som var vänsterorienterade utmålade Berlusconi som ett kapitalistiskt monster som försökte förgöra tidningarna.
    Vid slutet av 80-talet fanns det tre ägare till mondadori: Arvingarna till Mondadori, De Benedetti och Berlusconi. För att förhindra Berlusconi från att ta makten så görs en överenskommelse mellan De Benedetti och arvingarna. Arvingarna skriver på ett kontrakt där dom förbindelser sig att sälja sina aktier till De Benedetti i framtiden. Efter ett tag ändrar sig dock arvingarna och säljer aktierna till Berlusconi istället. La Repubblica och L'Espresso rasade naturligtvis mot detta och om vartannat så strejkade dom vilt eoch skrev artiklar mot Belusconi. De Benedetti gick till domstol för att visa på att han hade ett kontrakt och 1990 gav domstolen De Benedetti rätt. Berlusconi överklagade dock och 1991 gav den högre domstolen istället Berlusconi rätt att köpa Mondadori.
    Jornalisterna på La Repubblica och L'Espresso protesterade vilt och till slut grep till och med premiärminister Andreotti in och uppmanade parterna att komma överens. Det slutade med att Berlusconi sålde La Repubblica och L'Espresso till De Benedetti.

    SvaraRadera
  6. forts.
    1994 bestämmer sig Berlusconi för att ge sig in i politiken och bildar Forza Italia. De Benedetti med sina tidningar La Repubblica och L'Espresso såg ju sedan tidigare Berlusconi som sin värsta fiende och fortsätter att skriva så mycket negativt dom bara kan om honom. Dom vänder upp och ner på hans liv för att hitta oklarheter och misstankar om svarta pengar, korruption, skattebrott och mutor.
    1995 träder en kvinna fram och säger att domarna som dömde i den högre domstolen om Mondadori var vänner med Berlusconis advokat Previti och att hon hört Previti tala om att muta domarna. Kvinnan var vid den här tiden tillsammans med en politiker i Berlusconis parti Forza Italia. En politiker som sedan bytte sida och nu tillhör oppositionen.
    I den första rättegången frias alla men fallet går vidare genom högre domstolar och till slut 2007 döms Previti och domarna till fängelse. 2009 bstäms också att Berlusconis Fininvest ska betal 750 miljoner euro i skadestånd till De Benedettis CIR.

    SvaraRadera
  7. M, det var en härlig redogörelse för intriger och skandaler värdiga det gamla Romarrikets spektakel. Inget nytt under solen...

    SvaraRadera
  8. Ja, fast jag skrev väl att det bara är en bråkdel av mr Bs historia? Det finns till en riktigt tjock roman.
    Blir säkert en klassiker.

    SvaraRadera
  9. @Stenudd

    Det är sånt här som får mig att önska att vi hade haft en grundlag och författningsdomstol värd namnet i Sverige. Jag gillar artikeln. Särskilt vad du skriver om maktens naturliga utvidgning.

    @Ahrvid

    Kräver inte åtalsimmunitet att ett statshuvud skulle behöva lägga alla sina andra affärer åt sidan under sin ämbetstid i så fall?

    Jag håller med om att det finns en poäng i att man inte ska kunna lamslå staten genom att hitta på åtal mot dess företrädare. Men det blir samtidigt orimligt när statens företrädare driver ett gigantiskt affärsimperium och ska få ha åtalsimmunitet inför hur han bedriver det under tiden. Det ställer ju konkurrenterna inför fullständigt orimliga villkor att behöva konkurrera med någon som har frikort från fängelset och är villig att utnyttja det.

    SvaraRadera
  10. Berslusconi lovade att sälja av sina intressen i Italiens största privata TV-kanaler, när han tllträdde som statschef.

    Efter att han tillträtt så struntade han i det lötet.

    Att Berlusconi har vunnit tre allmäna val visar på vilken makt TV har (haft!?) över oss i fårskocken.

    Vad skulle vi säga i Sverige ifall Reinfeldt var majoritetsägare i Bonniers, som kontrollerar Dagens Nyheter, Expressen, TV4-knalerna, Svensk Filmindustri, Semic med flera?

    SvaraRadera
  11. Johan Y, det är sorgligt och pinsamt att Sveriges grundlag är så svag och så lätt för överheten att ignorera. Så görs exempelvis ogenerat av regeringen när det gäller den medborgerliga integriteten, yttrandefriheten osv.
    Svensk grundlag verkar bara gälla när det passar beslutsfattarna.

    SvaraRadera
  12. Dennis, jag tror också att Berlusconis kontroll över media tyvärr spelar väldig roll i hur italienarna röstar.

    Men vad jag föstår har de inte röstat på honom personligen, utan på det parti han visserligen leder. Det är inte samma sak.
    Klen tröst, kanske, men ändå...

    SvaraRadera
  13. Dennis:
    Men exempelvis socialdemokraterna har, medan de varit i regeringställning, ägt den icke obetydliga s-pressen. (S k borgerlig press har mer sällan haft direkt ägaranknytning.) I Sverige har också det absolut tyngsta mediabolaget, Sveriges Radio (TV och radio som länge t o m hade monopol), haft mycket stark koppling till statsmakten. (Genom a) lagstiftning, b) avtalet med staten, c) radionämnden/granskningsnämnden som granskar och därmed i viss mån styr, d) att regeringen utsett ledande befattningshavare i SR.)
    Jag tror dock att ett regeringspartis makt över media lätt överskattas. Mitt i den värsta vänstervågen i svensk etermedia (som (S) som sagt hade stark möjlighet att styra) gjorde sossarna usla val: man lyckades med knapp nöd få jämviktsriksdag 1973, och förlorade både 1976 och 1979.
    Folk kan tänka själva. Media må kunna påverka, men inte styra.

    --Ahrvid

    SvaraRadera
  14. Ahrvid, jag vill också lägga till Bonnierfamiljens extrema andel av svenska media. De har en tradition av varsamhet när det gäller inblandning i hur dessa media verkar journalistiskt och i debatten, men det kan när som helst ändras - och det finns gränser för medias frihet i förhållande till ägarnas synpunkter.

    SvaraRadera