Aschberg är en fullfjädrad journalist, även om han som TV-programmakare inte alltid ger prov på just det. Men han skriver med en annan värdighet än stämningen i TV-programmen han brukar leda.
Denna gång är ämnet KGB och svenskt spioneri, vilket är smaskigt nog att locka vilken murvel som helst till affekt och spekulationer.
I stället tar han ner saken till rimlig nivå och gör bland annat den insiktsfulla poängen att KGB inte nödvändigtvis var skarpsinnigt som ryska schackspelare. Snarare bestod den väldiga organisationen av en mängd mediokra anställda, som letade med ljus och lykta efter spioner att värva och skryta med. De var därför inte särskilt nogräkande.
Aschberg berättar om en kompis som i fem års tid spelade med KGB – men han hade varit klok nog att redan från första ögonblick koppla in Säpo. Det glömde Guillou. Därmed kunde Aschbergs kamrat, som inte var journalist men väl förlagsredaktör, bjuda KGB på massor av information av intet värde, vilket Säpo var med och kontrollerade.
Inte så lite lekstuga, får man förmoda.
Robert Aschberg blev själv erbjuden att spionera eller i alla fall rapportera – till självaste Birger Elmér, den legendariske IB-chefen. Erbjudandet kom vid pissoaren, och de var precis vad Aschberg ansåg det vara värt.
“En journalist bör inte ha alltför många roller”, slår Aschberg fast. Helt rätt. Journalistik ska inte bli teater, även om det kan vara gott om drama. Det har Jan Guillou fortfarande inte lärt sig.
Läs även andra bloggares åsikter om Robert Aschberg, Birger Elmér, IB, KGB, Jan Guillou, spionage. Intressant?
Jan Guillou kan inte lära sig något för han kan redan allt.
SvaraRaderaJoshua Tree, det gäller oss alla, om vi ska tro Platon. Vi behöver bara påminnas om det.
SvaraRaderaArtikeln väckte min nyfikenhet. Jag undrar vad Guillou tänker om sin kollega Aschberg. Av någon anledning kom jag att tänka på Picassos beundran av Matisse. Utan alla jämförelse i övrigt.
SvaraRadera