Förra året skrev jag ett blogginlägg om Nöjesguidens nya chefredaktör Margret Atladottir, där jag hävdade att hon uppträdde som en bimbo och det var precis vad tidningen ville ha – sin egen Blondinbella.
Det ledde till en del debatt såväl på min blogg som på Nöjesguiden. Andra diskuterade också saken. Här är mina inlägg i ämnet, med diverse länkar till andra ställen.
Falsk marknadsföring
Hon påstår att hon läser litteraturvetenskap för att verka intellektuell, spyr galla över indie och annan kvalificerad kultur för att i stället prisa E-type och osubtila amerikanska filmer. “Jag äter hellre än läser”, säger hon – något märkligt sagt av en litteraturvetare – och nämner öl två gånger i sin “kostcirkel”.
Men hon landar i att vilja ge läsarna “både elitistiska trender och smärtsamt ohippa lokala företeelser.”
Hon är uppenbart kluven. Det är spännande. Dessutom kan hon verkligen skriva, vilket märks i hennes krönika om kvinnlig rädsla på nästa sida i tidningen (tyvärr finns ej heller den på nätupplagan). Hennes språk är rikt och sprudlande, och det är uppenbart att hon tänker djupt på vad hon säger.
Det märks i ännu högre grad på hennes blogg, som dessutom är fyndigt illustrerad.
Hon har även ett konto på Twitter, där hon också stundtals visar upp en viss ekvilibrism med språket.
Lilla Augustpriset
Hon kom fram i svenska media när hon år 2005 nominerades till Lilla Augustpriset för en artikel om sexismen i TV-kanalen MTV. Hon skriver själv om saken här.
Nöjesguidens ägare verkar sträva efter en tjejtidning som så mycket som möjligt ska likna Blondinbellas blogg. Där tror jag att Margret Atladottir är mitt i prick, men hur Isabelle Ståhl än må försöka kommer hon inte att passa in där – och väl är det.
Om hon får utrymme att sätta sin prägel på åtminstone Malmöupplagan kan den nog utvecklas till något spännande och tänkvärt – vilket förmodligen är rena blasfemin i ägarnas ögon, men en bättre strategi för tidningens överlevnad än den där bimbofördumningen som de annars så envetet satsar på.
Förresten, den mesta bimbon på Nöjesguiden är och förblir Carl Reinholdtzon Belfrage. Han gör den macho-manliga motsvarigheten, en snobbism och arrogans som inte känner några gränser för sin egen förträfflighet. Vilken krasch det kan bli om han och Isabelle Ståhl vågar ta en diskussion om vad som helst.
Läs även andra bloggares åsikter om Isabelle Ståhl, Margret Atladottir, Nöjesguiden.
Jag tror inte Isabelle försöker spela bimbo, jag tror hon bara är sig själv. Varför måste ett duktig och intelligent skribent passa in i standardmallen för en intellektuell?
SvaraRaderaSen är nog Isabelle väldigt medveten om roller och förväntingar och gillar att leka med dessa.
Anonym, jag tror att du i viss mån kan ha rätt om Isabelle - men jag tror också att tidningens ledning driver på mot det där Blondibellatänket. Min gissning är att Isabelle i så fall kommer att trivas allt sämre med situationen - om hon inte kan ändra den.
SvaraRaderaDet djupt kluvna med den här sortens styling av "tjejskribenter" är att å ena sidan ses det som fräckt och girlpower att vara Blondinbella, Aguilera eller liknande figurer - jobba hårt på att sälja sin kvinnligfhet och samtidigt låtsas att man alltid är in command - å andra sidan uppfattas det som olidligt präktigt att på minsta vis reflektera över vad man gör, att säga nej till dumsexistiska vinlingar eller ta ansvar för sina ord. Att skriva som en Paris Hilton på autropilot har blivit höjden av chic. Det är klart att detta någonstans pekar på en djup alienation, en rädlsa för at göra fel, men det får ingen säga högt - särskilt inte män...Suck.
SvaraRaderaMagnus, jag tror att det framför allt handlar om ett okritiskt bejakande av kommersens idealkvinna - en som förverkligar sig genom ytlighetens evangelium, där boken ska dömas efter omslaget.
SvaraRaderaEftersom även media ägs av kommersens operatörer tenderar de att landa i samma predikan. När affärsmännen får bestämma de ungdomliga idealen.
Det finns ett stort antal ungdomar som reagerar mot detta och har helt andra drivkrafter - men media är märkligt tystlåtna om dem.
Ett sätt att hitta hem kan vara att gå vilse. Idag var det nån brud - en av filmarna på porrfilmslistan förresten - som på Newsmill presenterade sig som kvinnlig blottare. Uridiotiskt, men samtidigt på sitt sätt logiskt. Att komma bort för att komma tillrätta, liksom.
SvaraRaderaKanske samma sak med bimbofeminismen. Eller feminismen överhuvudtaget (den som glömmer bort att könen har samma intresse och gör rätt i att samma mot samma mål).
Stefan: ja, man behöver ju bara läsa Charlotta Flinkenbergs (tidigare boss på Veckorevyn och diverse tv-shower) upphurtade bok om hur en mediatjej kan göra karriär för några år sen för att se att hennes evangelium - skit i de som påekar att du inte är kunnig, skit i vem du trampar på, bara kleta på mer fuskbränna och kör i 120 knutar - förutsätter att den kaxiga mediabruttan lyder sina äldre beskyddare, i regel manliga beskyddare. Eller äldre tjejer som har kommit in på samma opportunistiska attityd. Den viktigaste kunskapen är att veta vem man *inte' ska angripa, vilka frågor som inte ska ställas - det är en förutsättning för att dessa henchmen ska hålla dig kvar inne på plan när du gjort ett grovt misstag. Vilket de flesat mediakometer gör då¨och då, särskilt om de är okuniiga. Men det säger hon naturligtvis inte ett ord om i boken, eftersom det skulle skada bilden av en preppy supertjej som kör på egen kraft.
SvaraRaderaJag minns att jag mejlade Matilda Hanson, som har en betydligt mera realistisk syn på sexismen i media, och påpekade den där underkastelsen i Flinkenbergs efemära bok; hon höll fullständigt med. Men det är märkligt att hela mainstreamsektorn av media så fullständigt har svalt denna go-get-it-attityd. Så snart man ställer en obekväm fråga märker man hur kvavt det är.
Magnus: välskriven och tänkvärd kommentar det där. Ja, inom machismen vimlar det av den sortens oheliga allianser. Vissa kvinnor och vissa män vinner på den och hjälper varandra att trampa ner de andra. I båda fallen i kraft av sina könsroller, med betoning på roller.
SvaraRaderaSådant rollspel kommer mig att åter tänka på Vonnegut, som i förordet till en av sina romaner konstaterade: "Vi är vad vi låtsas vara, så vi måste vara försiktiga med vad vi låtsas vara."
SvaraRaderaBlir man riktigt högstämd kan man undra med Jesus: Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?
Jag ser då i genom tramset i att upphålla bimbos till skyarna. Att spela ut roller på dramaten är en sak, men att blogga personligt med falskhet. Där sedan varje människa lämnas ensam att tolka med en skärm och "datamanik", utan att vi sitter vid dramaten och delar scener och sorg och lycka med andra människor. Sedan istället traskar vi vidare ut i staden vi lever i, vi går ut ifrån våra rum och som att inget är orätt. Livet idag utspelas i skeva kontraster och att leva i andras värderingar.
SvaraRaderaJag önskar innerligt att människor kunde istället vakna till, och lägga sina unkna kulturblaskor, allt åt sidan.(med bajs och kiss, och falska psykotiska samanbrott, vad det nu är som räknas som kultur?) Och se vad vi måste göra för att stadga riktig grundlig självkänsla och trygghet i samhället. Inte är väl det att lossas vara bimbos. Det är ungefär som vi vuxna människor fortfarande leker med barbies. Eller är små pojkar som springer runt me svärd och leker riddare. Nej, vi har bländats vi av verklig sammanhållning i samhället och endast flyr vad vi en gång varit.
Kan du skilja på fjäderfä och fä?
Det finns igen manligmotsvarighet till Bimbos.
JohanS, nog tycker jag att det finns manliga motsvarigheter till Bimbos. De accentuerar stereotyper av sin könsroll fullständigt oreflekterat - och kallar det personlighet.
SvaraRaderaJag instämmer i att hon är en skicklig skribent, och tycker det är bra att hon vågar leka med förväntningarna kring roller som Bimbo och Kulturnörd.
SvaraRaderaDock är jag inte övertygad om att hon riktigt vet vilket ben hon skall stå på. Hennes "självständighet" är nog inte så självklar som den kan verka.
Läs denna krönika, artikeln som den avser, samt kommentarsutbytet:
http://isabellestahl.wordpress.com/2009/08/09/kvinnan-ar-den-nya-mannen/
I mina ögon är det svårt att inte se detta som att hon - trots allt - medvetet väljer en utgångspunkt ENBART med syfte att provocera och knipa billiga poäng, utan att egentligen vilja tillföra något av värde.
Provokation i sig kan vara ett utmärkt verktyg, men då måste det finnas en tanke bakom.
Visserligen ett något ovanligt snedsteg från den nivå hon brukar hålla, så kanske kan hon växa in i rollen...
Fredrik, jag skummade artikeln och tyckte att också den visar en stilistik förmåga utöver det vanliga - i synnerhet på Expressen.
SvaraRaderaÄmnet är i mina ögon ganska bagatellartat men hon gav det ändå lite gnista, vilket också har visat sig i diskussionerna hon fick igång.
Visst är det förenklat, men ändå förvånansvärt vittfamnande för att vara en så kort artikel.
När det gäller äldre kvinnor och yngre älskare tycker jag att det är hur naturligt som helst. Kul för dem.
Är det inte dessutom så att mannens sexuella topp är vid 15 och kvinnans vid 40?
Stefan: Artikeln som sådan var väl lite humoristiskt spetsig, vilket är all fine.
SvaraRaderaFöreteelsen som sådan är väl också en fullständig icke-diskussion - vuxna, samtyckande människor får ligga med precis vem de vill; jag är bara glad om de mår bra.
Det var bara det att när det antyddes att det är syntax error att fördöma "gubbsjuka" som äckligt, men samtidigt uppmuntra "gummsjuka", bemöttes den synpunkten med det gamla vanliga "Då är du en kvinnofientlig manschauvinist!". (Kolla kommentarerna)
Den typen av argumentation ser jag som undermålig, om man nu utger sig för att provocera i positivt syfte.
Därför blev jag besviken, då det känns som ogenomtänkt publikfrieri (riktat mot ett presumtivt feministiskt garde) av en skribent jag tror har högre kapacitet än så.
Det finns en ytligt feministisk jargong hos så gott som alla kulturskribenter. Den kan man sannerligen bli less på. Speciellt som den leder till mängder av diskriminering.
SvaraRaderaÖver huvud taget tycker jag det är oanständigt att välsituerade kvinnor gör sig till hjältar genom att låtsas utsatta för ett förtryck som på de flesta punkter har blivit historia - medan de blundar för klassamhällets fortsatta ruskigheter.
Jämställdhet har ersatt jämlikhet, och det är att sila mygg men svälja kameler.
Stenudd Nej och åter nej. Läser du vad jag skriver och värderar i samhället?
SvaraRaderaDu blandar ihop Bimbos med sterotyper. En manlig motsvarighet till Bimbos är en manligbimbo.
Din egen jämförelse är som Suddgummi och en penna.
""""När det gäller äldre kvinnor och yngre älskare tycker jag att det är hur naturligt som helst.
SvaraRaderaÄr det inte dessutom så att mannens sexuella topp är vid 15 och kvinnans vid 40?""""
Vem bryr sig Stenudd om äldre vad och yngre vad i sängen, är det inte bättre att mogna istället och försöka bli en förebild. Vad har ålder för betydelse om vårat eget liv slutat utvecklas, det gör det när vi glassar oss i andras liv.
Falafaf, det finns säkert massor som är bättre eller sämre än massor av annat, men det är inget skäl att fördöma relationer som bryter mallarna. Mallarna är ingen garanti heller.
SvaraRaderaI kärleken finns det helt enkelt inga garantier.
Ja, det var precis vad jag menade. Kom isället med egna åsikter, jag tror dem flesta vuxna redan vet att kärlekenn är gränslös.
SvaraRaderaOm det är 15/40 eller 40/15 spelar
väl mindre roll.
Ståhl må vara om sig och kring sig, men när kritan kommer krypande är hon likväl abnormt lundensisk i sitt tänkande (21 år ung som hon är), vilket jag inte håller för positivt efter att ha legat alldeles för länge i den byn. Det märks inte minst efter de inlägg jag tvingade mig själv att plita ner i dagens chatt. Jag tror det var Guillou som på ett förment klatschigt sätt nyligen sade att "i brist på innehåll tar man till formen", vilket givetvis ingalunda är någon nyhet. Styrkan ligger inte i att vara skriftligt elokvent, utan att kunna vara det men att välja att låta bli.
SvaraRaderaRickard, det tillkortakommandet delar hon med en lång rad skribenter. De tenderar att ta till sig en terminologi under universitetsåren, men sällan ett penetrerande tänkande.
SvaraRaderaHur många texter som helst i kulturdebatten och krönikor av alla de slag känns allra mest som enkla markörer - man säger vad man förväntas säga, för att verka vara det man vill verka vara.