DN:s bilagesatsning Boklördag, som jag skrev om här. Jag får citera visan: Det var ingenting särskilt med det.
Bilagan innehåller bland annat en stor intervju med Kerstin Ekman, en av författarkårens mest etablerade gestalter sedan decennier. Hon kommer med en bok baserad på Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas, vilket är ett trist sätt att hämta krut till den egna boken – dessutom nyligen genomfört av Bengt Ohlsson, skribent på DN.
Oförarglig pytt i panna
Tidningen har också korta intervjuer med några av debutanterna i årets bokflod, en DN-medarbetares lista på böcker i höstens kommande utgivning som hon rekommenderar (utan att ha läst dem), en artikel om NE, som kommer med en ny upplaga – med särskilt erbjudande till DN:s prenumeranter, en intetsägande text av DN:s kulturchef Maria Schottenius om olika sorters bokläsare och en uppmaning til läsarna att tipsa om hur de avsätter tid för bokläsning, det författarmanifest jag skrivit om tidigare, diverse bokrecensioner och notiser.
En oförarglig och väldigt konventionell pytt i panna om litteratur som vi är allra mest bekanta att få den serverad för oss. Inget nytt, inga idéer, inga krafttag. Standardarbete av en väldigt trött och självgod kulturredaktion på en tidning som fortfarande tycks tro att den är bäst bara för att den är mest uppblåst.
Uppstickare
Jag ser en tendens bland nämnda förlag. Förr brukade det vara Bonniers i sådär nio fall av tio. Dess böcker har fortfarande en rejäl andel av nämnda titlar och författarskap – men upp sticker lilla trendiga “finförlaget” Modernista, som uppmärksammas för ett oproportionerligt antal av sina titlar.
Inte för att det innebär någon som helst litterär förnyelse. Modernista följer troget finkulturens standardmall.
Annars är det som alltid Bonniers som dominerar, vilket är extra bestickande för DN, som har samma ägare. Exempelvis är fyra av de tio böcker som tidningens litteraturskribenter rekommenderar på Boklistan från Bonniers.
Överens med Bonniers
DN och Bonniers är rörande överens om vilken litteratur som är fin och viktig. Om tidningen vågade slänga dessa skygglappar skulle de kunna hitta de böcker som går mot strömmen och som kan släppa in frisk luft i de unkna litterära salongerna.
Odsen är små, för tidningens redaktörer är själva djupt involverade i denna stelbent reaktionära litteratur, på många sätt, och har inte i sig förmågan att se bortom den. Det är ett gytter av kotterier, där alla klappar varandra på ryggen och visar taggarna mot allt som inte stämmer helt överens med deras gemensamma syn, den förtorkade.
Litteraturen behöver bli mycket mer rock’n’roll.
Läs även andra bloggares åsikter om DN, Boklördag, litteratur, böcker.
Jag drömde ihop en hel Henning Mankellbok inatt, det var både tårtkalas med psykologiska implikationer (skulle den hårdkokte polisen/specialagenten från Irland servera andra än sig själv...?), trädklättring med medföljande machokonversation två hårda snutar emellan bland trädets översta grenar, brand i polisens privatvilla, ett hejdundrande åskväder i Eiffeltornet med en vaktmästare som riskerade livet för den Allmänna Upplysningen, möte med väldig Boaorm (som jag dräpte med en välriktat påkslag på skallen) å djungelstig samt ångestbefriat fall från skyskrapa.
SvaraRaderaAh, både den irländske snuten och den trenchcoatklädde wallanderkopian (jag själv i lassgårds skepnad?) togs av daga å det grymmaste av den irländska säkerhetstjänsten.
Blir jag rik om jag skriver ner den soppan tror du?
Mattias, jag vet inget om den pekuniära utdelningen, men det är underbart att ha dig med i mitt bloggäventyr.
SvaraRaderaPå tal om grå så är det något märkligt med Kerstin Ekman. Hon skriver som få och även om jag inte har läst henne på länge så bär jag med mig flera starka och vackra bilder från hennes romaner. Likväl orsakar hon, hos mig, ingen själens lyftning. Hon är ju så humorlös!
SvaraRaderaHar jag fel? Uppfattar andra henne annorlunda? Har det med könstillhörighet att göra?
Kerstin Ekman har humor, det har jag själv bevittnat, t.ex. när hon höll ett bejublat tal i samband med Författarförbundets 150-årsjubileum i Blå Hallen, med kungen och allt. Hon var skojig och retsam.
SvaraRaderaFörmodligen tar hon romanskrivandet på samma överdrivna allvar som finkulturens banérförare envisas med.
Jag vet att hon är blixtrande intelligent, och det brukar enligt min erfarenhet gå hand i hand med humor. Det kanske finns nyanser i hennes skrivande som jag, eller vi båda, missar.
SvaraRadera