Trött postryttare

På promenaden genom Malmöfestivalen träffade jag Sydsvenskans nuvarande chefredaktör Daniel Sandström och växlade några ord med honom. Ett ganska oinspirerat samtal, visade det sig. Jag menar att det berodde mer på honom än på mig.

Jag var deras hemliga krogrecensent Bong i tolv år och har sedan dess brytt mig allt mindre om tidningen, fast jag bor i Malmö. För något halvår sedan slutade jag få den i brevlådan och har inte saknat den ett ögonblick. Bara då och då kollar jag in deras hemsida, men inget särskilt där lockar mig tillbaka.

Deras nätupplaga har ett fånigt system med flikar som gör att dialogen med läsarna kommer av sig, eftersom kommentarer och blogglänkar döljs bakom dessa. Systemet är också ganska svårnavigerat (men det är kinkigt att hitta på vilken nättidning som helst, eftersom de är så omfattande).
Ledarredaktionen har tagit steget fullt ut och tillåter varken kommentarer eller blogglänkar ens på sin egen blogg.

Nya Bong imponerar inte alls på mig, vilket kanske är svårt med tanke på hur länge jag höll på. Kulturbevakningen, som jag hoppades mycket på när de ganska djärvt gav Rakel Chukri jobbet, ser ut som alla andra. Den provinsiella tonen över hela tidningen och i synnerhet dess skribenter är mestadels pinsam – och föråldrad.
Nej, det är inget särskilt med Sydsvenskan som lockar.

Nå, Daniel Sandström kan knappast hålla med mig, men det blev pinsamt när han i princip försökte sälja in tidningen till sin gamla medarbetare och kollega i journalistiken. Han tyckte att jag skulle pröva en månads gratisprenumeration och gav mig ett reklamkort om saken.

Och han pratade i övrigt förvånande ytligt och förutsägbart, liksom urskuldrande, om varför tidningen så att säga ändå var den bästa av världar. Lite som en telefonförsäljare.

Inga idéer, ingen fördjupad självkritik, inga perspektiv utanför publicistens traditionella – med en minimal och otillräcklig anpassning till vår helt revolutionerade mediavärld.

Dessutom bara monolog. Han hade ingen enda fråga till mig, utan varje ämne som dök upp, om så blott i förbifarten, blev endast ett avstamp för nytt försvar av Sydsvenskan och dess vägval.

Så, fast det borde vara spännande att prata med en av gammelmedias frontfigurer, blev jag rätt lättad när han tittade på klockan och konstaterade att han måste vidare. Kanske han också. Han avslutade med en halvhjärtad uppmaning om att jag skulle fortsätta med min kritik på bloggen, som om jag annars skulle upphöra med den, och ännu en uppmaning om att ta provprenumerationen och ge Sydsvenskan en ny chans.

Men jag har upptäckt hur befriande det är att inte dagligen få ett kvartskilo papper i brevlådan, där man bara därför läser mer än man egentligen är intresserad av. Gammelmedia blir bara äldre och tröttare. De behöver inte chefredaktörer som gräver ner sig i skyttegravar och bara ändrar småsaker i hörnen, utan vildhjärnor som vågar ta sprången.

Läs även andra bloggares åsikter om Daniel Sandström, Sydsvenskan, gammelmedia.