söndag 23 augusti 2009

Viktiga sanningar från Falkenberg


DN:s bilaga Kultursöndag har ett långt reportage om en ny film från Falkenberg. Jag blev gripen av Farväl Falkenberg, så jag är lika nyfiken som DN på ett fortsatt flöde därifrån.

Jag vet redan att det är något visst med Falkenberg. Jag har besökt staden flera gånger för att hålla aikidoläger i den lokala klubben, som med sin entusiasm och energi inspirerat mig minst lika mycket som jag hoppas ha inspirerat dem. En av klubbens markanta talanger, Johan Hellström, har en blogg med alltför sällsynta inlägg, som jag prenumererar på. Det är något med den där stan, och inte bara den helt anständiga öl de producerar där.

Farväl Falkenberg var något så ovanligt som en egensinnig film utanför normerna. Några grabbar som skildrade sorgen i att vuxenlivet obönhörligen skiljer oss från kamraterna och det vällustiga ungdomslivet vi då tog för givet. Ungdomens glöd och avskedets kalla död.

Nu kommer en ny film från samma ort, delvis gjord av samma gäng: Man tänker sitt. Reportaget om fenomenet Falkenberg och filmens kreatörer är mycket begåvat skrivet av Alexandra Sundqvist. Hon fångar en del underbara så kallade pratminus. Till exempel:
”Vi har använt Sebastian som ett medium. Han är elva år och på randen till puberteten. Då har man inte utvecklats till en sexuell varelse ännu, man har en ren blick. I barn i den åldern finns ett slags vilande geni.”

Att man inte blivit en sexuell varelse vid 11 är nonsens, blott ett uttryck för vår tids neurotiska förhållande till sexualiteten. Alla vetenskapliga erfarenheter säger i stället att människor har en sexualitet från mycket tidig ålder, även om den förstås måste lämnas ifred.

Men det vilande geniet i elvaåringen är så sant att man kan tala om en underdrift. Barn i den åldern befinner sig mitt i omnipotensen, där allt är möjligt. Det är sagolika personliga perspektiv som ännu inte har snöpts av ett förtryckande och nivellerande samhälle.

Jag har skildrat det i en av mina böcker, Om Om, som handlar just om en omnipotent elvaåring, som kröker universum och utmanar gud själv. Vid elva har vi hela världen öppen för oss. Tyvärr sluts den gradvis av passagen in till vuxenlivet.

Det andra spännande citatet är från Falkenbergs kommunalråd Mari-Louise Wernersson, som inviger filmvisningen och då kastar ur sig:
”Tänk vad lite långtråkighet kan göra för kreativiteten!”

Så sant så! Barn ska numera hållas sysselsatta och roade varje vaken timme, likaså vi vuxna, oavsett hur meningslös underhållningen är – men det är i trista, döda mellanrum som hjärnan har plats att vara riktigt kreativ. Då flödar det inifrån i stället för utifrån.

Vi hade fått ytterst få – om några – konstnärliga storverk i mänsklighetens historia, om det inte funnits stunder av tristess och sysslolöshet i tillvaron.

Här är filmen som DVD på CDON.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

10 kommentarer:

  1. På annat håll diskuterar jag Israel för fullt. Men nu ska det handla om Falkenberg!

    Det är nog alldeles sant det där, att det är nåt visst med den stan. Den har nåtslags tyst humor. Jag tror att sånt där beror på avstånd till större städer. Falkenberg får näring från stora Göteborg som ligger ganska nära, men är trots det fullkomligt bonnaland.

    Det är också en välsignelse för en inte alltför stor stad att ligga i mediaskugga. En liten stad som Växjö har en sanslös hybris (enligt undertecknad då), historiskt sett på grund av sin biskop kan man väl gissa, och numera på grund av SvT:s närvaro.

    Handsken är kastad; finns det nån smålänning som vill käfta emot?

    SvaraRadera
  2. Verkar inte finnas några Virdar (så heter värendsborna, ju) bland dina läsare Stefan. Eller också ligger de lågt för att de inser att jag har rätt.

    :-)

    SvaraRadera
  3. Mattias, jag hoppas att Hjärter Knekt ska komma med någon kunnig synpunkt.

    SvaraRadera
  4. Jag är på stridslystet humör märker jag. Verkar som att min holmgång med Jojo på hennes blogg bara gett mig mer energi.
    Hon påstår att vi gnatat, och så kan man kanske uppleva det. Men jag tycker det var rena aikidopasset.

    SvaraRadera
  5. Då ska du veta att Jojo är riktigt duktig på aikido.

    SvaraRadera
  6. Då var det väl hennes förtjänst att jag fick fart på livsandarna. Min diskussion med Charlotte Wiborg och Jonathan Leman ledde däremot till det motsatta. Projektioner och anklagelser utan ett uns av självkritik eller vilja till självreflektion. Med såna försvarare behöver staten Israel inga fiender.

    SvaraRadera
  7. Jag inser vid närmare betänkande att jag bara har snubblat över mitt eget högmod. Frågan angår mig i själva verket inte. Om Israel och dess försvarare vill urholka ordet antisemit på varje mening och se en fiende i varje vrå så står det dem fritt.
    Var och en skapar sitt eget helvete. Jag har skapat mitt - tillfälliga, får jag hoppas - genom att ge mig in i en debatt som jag borde låtit gå mig förbi. Mina meningsmotståndare kämpar med näbbar och klor för att få stanna kvar i sitt. Och det har de ju rätt till.

    SvaraRadera
  8. När en diskussion går i affekt är den så gott som omöjlig att föra framåt - i alla fall inte med mindre än att alla inblandade återfinner lugn och sans. Men en del frågor är så infekterade att det är mycket långt borta.

    SvaraRadera
  9. Tell me about it... Jag är själv debattens fånge nu, personligt involverad på grund av påhopp som jag har fått ta emot. Och visst är det svårt att bryta spiralen.

    SvaraRadera
  10. Där fick jag för min stridslystnad förresten... Duns i mattan bara!

    Där ligger jag nog kvar ett tag. WO till alla växjöbor eller vem det vara månde...

    :-)

    SvaraRadera