Kultur säljer, det är en sanning som våra dagstidningar motvilligt tagit till sig under de senaste decennierna. Alla vet att nöje – termen för populärkultur – lockar läsare, men finkulturen betraktas envist av alla självutnämnda experter som marginellt intressant för läsarna.
Men det beror på hur den presenteras. Finkultur brukar behandlas svårtillgängligt och elitistiskt, som själva samlingsbegreppet antyder: en mycket finare kultur än allt annat, för en exklusiv skara nogräknade. Allt annat behandlas som om det vore fulkultur.
Finkultur är en skyddad verkstad
Det är en löjlig uppdelning. Finkultur kan sannerligen vara banal och talanglös, liksom populärkultur kan vara briljant och nyskapande. Faktiskt är det vanligare än motsatsen.
Det beror på att finkulturen lever i ett slags skyddad verkstad, i överhetens bakficka och på generösa statsbidrag. Populärkultur hanteras i stället styvmoderligt, ibland pennalistiskt.
När nu DN satsar på kultur är det tydligt vilken kultur de har i sinnet. Lördagarnas bokbilaga kommer att fyllas av ännu mer ordrika betraktelser över diktsamlingar och kryptiska romaner, nästan allihop från Bonniers förlag. Varför poesi automatiskt ska anses viktigare än prosa, fast den har så få läsare, förblir ett av överhetens mysterier. Sammalunda med den diffusa gränsdragningen mellan fina och andra romaner.
Jag skulle bli överraskad – och förtjust – om DN dristade sig att tänja på dessa gamla konventioner i stället för att förstärka dem.
De kunde i alla fall börja med att vidga bokintresset förbi blott Bonniers och några andra stora förlags utgivning.
Inget nytt
Samtidigt som jag i alla fall tycker om satsningen på kultur, tvivlar jag på att det blir något nytt som kan locka tillbaka läsarna till papperstidningen. Just DN:s särdeles konservativa syn på fin och annan kultur gör det omöjligt.
Världen är inte längre så enkel (om den någonsin var det) och behöver inte längre följa DN:s och andra gammelmedias snäva urval. Därför blir DN och dess likar alltmer perifera för den kulturintresserade allmänheten – och det är egentligen så gott som hela allmänheten, när inte begreppet blott innefattar den sekteristiska del som missvisande brukar kallas fin.
Läs även andra bloggares åsikter om DN, kultur, litteratur, finkultur.
Hm, jag upphör aldrig att förvånas över spänsten i denna blog! Det verkar komma 2-3 nya artiklar varje dag, som täcker de mest skilda ämnesområden. Man får det inte trist om man tittar förbi Stefan Stenudds blog!
SvaraRaderaNå, håller med om det som sägs om finkultur kontra fulkultur (eller populärkultur). Jag är inte ens säker på att de som säger sig förespråka "finkultur" gillar det på allvar! Ingmar Bergman sägs ha älskat Dallas! Paret Ahndoril älskar amerikanska thrillers (och nådde sin största framgång som "Lars Kepler"). Kan det vara så att "finkultur" är mer en pose, något man säger sig gilla för att kunna framstå som sofistikerad och märkvärdig? Men om man måste välja, tar man hellre en blodig deckare!
Kultur måste engagera, och den engagerar bäst om den underhåller och kan intressera breda folklager. Det är den kultur som överlever på sikt. Jag såg en undersökning som - om jag nu minns rätt - sade att majoritetet av 1900-talets nobelpristagare i litteratur inte finns i svenskt tryck längre. Många av dessa finkulturens galjonsfigurer läses litet extra efter nobelpriset, men sedan tvärdör intresset. (Som om en hel del läsare tvingar sig till att läsa dem, enligt devisen: Har de gett pris till honom/henne måste jag väl ändå *försöka* läsa det...)
Nog babblat.
--Ahrvid
Jag gillar inte heller uppdelningen i finkultur och populärkultur och är övertygad om att kulturen i stort har mycket att förlora på en sådan indelning. Den gynnar bara dem som argumenterar mot kulturen. Dock tycker jag det är kul och viktigt att DN satsar - förhoppningsvis förstår tidningen vikten av att hålla en bredd som omfattar stort som smått. Låt oss alltså ge DN en chans innan vi dissar de nya bilagorna!
SvaraRaderaHälsningar från en förhoppningsfull kulturtant
Min lördag var så proppad at tjag missade att skaffa DN. Någon som sett deras bokbilaga och har en åsikt därom?
SvaraRaderaNär det gäller fin- kontra populärkultur är det ytterligare pikant att flera stora konstnärer i historien ansågs vulgära av sin samtid eller de närmast efterkommande. Det gällde t.ex. Shakespeare, som i några hundra år hade ganska många kritiker som menade att han var alltför folklig och oputsad.