Förr i tiden ansågs det till och med att djur inte kunde känna smärta. Det må ha varit bekvämt med tanke på den ofta råa behandlingen av dem, men inte ett dugg sant. Självklart har djur alla möjliga känslor – forskarna bekräftar sådant som eufori, oro, vänskap och så vidare.
Det gäller kossor, får och grisar, lika väl som hundar och katter. Det borde inte vara någon överraskning. Att det dröjt så länge för vetenskapen att upptäcka saken beror snarast på att boskap ansetts vara blott boskap, så komplicerade känsloliv har inte varit av intresse för vår användning av dem.
Därmed har mänskligheten även i modern tid tillåtit sig att behandla djuren nonchalant, ibland fasansfullt illa.
Jag tror att vetenskapen till slut får ett omvänt problem: svårigheten att hitta några väsentliga och tydliga skillnader mellan oss och djuren. De är levande väsen, precis som vi, med allt vad det innebär.
Tidningarna frågar sina läsare om de med denna nya kunskap avstår från att äta boskapsdjur. Det tvivlar jag på och vet inte ens om det är viktigast. Däremot är det uppenbart att vi är skyldiga djuren vi använder oss av att behandla dem väl. Annars är frågan om vi saknar den kanske viktigaste av alla känslor: medkänslan.
Svenskan skriver här och här, Aftonbladet här och Expressen här om de intelligenta djuren.
Läs även andra bloggares åsikter om djur, boskap, intelligens, känslor.
Hemskt ledsen, men det finns inget som tyder på att djur kan *känna* t ex smärta. (Vi får hålla frågan öppen för högre primater, elefanter, delfiner som har högre hjärnkapacitet.)
SvaraRaderaAtt kunna *känna* något måste innebära att det finns ett jag som kan utföra kännandet. Men djur har inget jagmedvetande. Djur har små hjärnor och ännu mindre frontallober (där jaget finns hos människan). Vid otaliga beteendeförsök osv har man aldrig funnit något "jag" hos ett djur. Djur klarar inte vitaprick-testen, t ex. Man har kunnat konstatera att djur har arbetsminnen som bara sträcker sig några sekunder (saker kan inpräntas i de instinktiva långtidsminnena via många upprepningar, men det är en annan sak). Djur kan inte dra slutsatser, planera för framtiden, kontemplera över sin egen situation, osv.
Kort sagt: det finns ingen hemma. Och i det läget är nervsignaler bara nervsignaler som går till ett automatiskt reaktionssystem.
Djur är inte så dumma som vi tror.
De är dummare. (Många tror att djur är smarta, men de är som sagt dummare. Att tillskriva djur mänskliga egenskaper är en sorts projicering som många tillåter sig.)
--Ahrvid
Mycket bra skrivet, Stefan!
SvaraRaderaIbland tar det lite tid för forskarna att upptäcka verkligheten, men det kanske beror på att de inte är så smarta som vi trott;-)
Nej, jag ska inte vara elak. Vi som arbetar eller har arbetat nära djur vet att de inte är dumma och att de faktiskt har förmågor utanför det som står i böckerna.
Det med smärta är en sak för sig. När min son var någon dag gammal tog en läkare på BB en kateter och körde upp i näshålorna på honom för att vidga kanalerna. Pojken skrek som en stucken gris medan jag blev försäkrad om att nyfödda inte har någon känsel.
Det var det där med vetenskap...
Som jag sa, mycket bra skrivet - än en gång:-)
Kram från Pennelina!
Ahrvid: Jag har lärt mig att läsa det andra säger och skriver om andra som en självkaraktäristik. Och ju bergsäkrare man uttalar sig, desto mer övertygad blir jag om att det är en själv vederbörande talar om. Jag är rädd att det är du själv som är dummare än du tror, Ahrvid... Du uttalar dig som om de vetenskapliga rön du tagit del av vore sista ordet - men det har sannerligen inte blivit sagt i särskilt många frågor. Dessutom blandar du ihop sakerna: hjärnans intelligens är en sak och att ha eller inte ha en själ, och en därmed sammanhängande intuitiv intelligens, är en annan.
SvaraRaderaPersonligen lutar jag åt att ALLT har ett slags själsliv, även de så kallade döda tingen.
Jag passar på att vinka till Pennalina; vi verkar vara överens i den här frågan också.
Pennelina, tack för de värmande orden. Jag känner tyvärr igen ditt hemska exempel på vetenskaplig enfald. Jag själv och hur många andra som helst har mött den attityden redan som barn.
SvaraRaderaFör bara några decennier sedan ansågs barn vara föga mer än köttklumpar före två års ålder. John Lind på Karolinska var en av de första att ändra på den inställningen. Jag har skrivit om honom i ett annat inlägg.
Man har inte rätt att förutsätta känslolöshet hos levande varelser innan motsatsen har bevisats. Vi måste självklart börja med att ta för givet att alla känslor finns där och bör respekteras - tills eventuellt motsatsen har bevisats.
Men det finns inga vetenskapliga bevis för att djur inte känner smärta - oavsett deras art och ålder - men talrika indikationer på motsatsen.
Smärta är i grunden nervsignaler till hjärnan om att något tokigt håller på att ske i en kroppsdel. Tanken att andra kroppar än de mänskliga inte skulle ha dylika nervsignaler är grotesk.
Och alla med husdjur vet hur hundar kan känna sig ensamma och övergivna, katter kan känna sin stolthet sårad, och så vidare. det är i dessa sammanhang vetenskapens skyldighet att bevisa motsatsen, inte djurens sak att gå till mikroskopen.
... och på 1300-talet, om jag minns rätt, resonerade man på fullt allvar på ett kyrkomöte huruvida kvinnan var utrustad med själ eller inte...
SvaraRaderaIngen är blindare än den som inte vill se.
Du har så rätt Stefan.
SvaraRaderaAhrvid det finns kanske anledning att antingen uppdatera eller nyansera ditt resonemang. Vår förståelse av jaget bygger till stor del på vår förmåga att kommunicera med olika jag runt omkring oss. Vissa varelser kommunicerar annorlunda och förmodligen i olika avancerad grad. Att för den sakens skull förneka att andra varelser kan lida är rätt fånigt. Under min skolgång på sjuttiotalet fick vi till livs den sortens "kunskap" såsom exempelvis att min hund och mina katters reaktioner enbart var inlärda beteenden - som normalbegåvad sjuåring både intellektuellt och emotionellt var det dock relativt enkelt att se igenom ett sådant resonemang. Skinner må likom Freud haft sina poänger - Livet är dock lyckligtvis så oändligt mycket mer varierat och skönt
Till diverse.
SvaraRaderaLåt mig först säga att jag inte tror på "själen". "Själ" är ett religiöst begrepp utan mätbart innehåll.
Vi har ingen (i djupare mening) förståelse av jaget. Vi är bara i början på att utforska vad hjärnan sysslar med. Däremot kan vi *definiera* vad jagmedvetandet är. Det handlar om att det finns en entitet (ett jag) som är skilt från omvärlden, ett jag som kan reflektera över sin egen situation, planera, dra slutsatser, osv.
Och man kan testa om djur beter sig som om de skulle bära på sådana egenskaper. Och hur man än testar har man inte funnit att djur beter sig som de skulle göra om de bar på jagmedvetande. Det är inte bara en kommunikationsfråga. Det handlar inte om att djur på något magiskt sätt går omkring och lurar oss och kommunicerar innehav av jagmedvetande på något så intrikat sätt att vi inte begriper det. (Människan är väldigt, väldigt bra på att begripa saker. Vi kan t o m tränga in i materiens innersta strukturer i vårt begripande. Att vi begriper strängteori men inte djur är osannolikt, minst sagt.)
Djur har inte jagmedvetande, inte enligt definitionen och inte enligt de ofantligt många tester som gjorts på alla möjliga sätt, och i otaliga varianter.
Här är litet food for thought:
Människan är den enda varelse som kan följa visuell spår på marken, exempelvis vid jakt. För ett lejon är spåren av en antilop bara meningslösa mönster, och detta trots att det för rovdjuret lejon vore en oerhörd evolutionär fördel att kunna följa antilopspår. Lejonet är helt enkelt för dumt, har alldeles för liten kognitiv kapacitet, för att ha någon uppfattning om omvärlden som inkluderar att något så centralt för dess överlevnad skulle ha någon betydelse.
Men människan kan.
--Ahrvid
Ahrvid: Du resonerar som du har förstånd till. Du gör stor sak av jagmedvetandet, som om förmågan att känna och lida skulle ha något med det att göra. Det är något du helt ovetenskapligt förutsätter, och fotar sedan ditt resonemang på detta. Men din syn på vad medvetande och inlärning är sedan länge överspelat, som Magnus så riktigt påpekar, och tror du honom inte kan du höra etologiprofessorn Sverker Sjölander utreda saken i gårdagens sommarprogram. Du har helt enkelt ingen vetenskaplig grund för dina antaganden.
SvaraRaderaVad gäller själen så är det i grunden ett andligt begrepp. Religion är en sekundär påbyggnad på de andliga erfarenheterna, som snarare försvårar än underlättar en djupare förståelse av världen via mystikens väg - det tror åtminstone jag.
Vi saknar förståelse av jaget, säger du. Det håller jag inte med om. Att vetenskapen saknar förståelse hindrar inte att många via andra kunskapsvägar har djupa kunskaper om såväl jaget som själen. Ovetenskapligt finner jag ditt sätt att stänga dörren om denna möjlighet utan att vara närmare bekant med den.
För övrigt tror jag att det är precis tvärtom mot vad du säger: det är istället jaget som står ivägen för den mycket djupare förståelse av oss själva och världsalltet som de jaglösa varelserna - inklusive de yngsta barnen - har. Det är bland annat Eckhardt Tolles syn på medvetandet, och före honom givetvis många visa kvinnors och mäns.
Ödmjukhet inför det ännu ej bevisade är en del av en sant vetenskaplig hållning, Ahrvid. Låt dörren till det oförklarade stå på glänt, arbeta med mer än en hypotes, och du kommer sanningen närmare.
Ahrvid, det är redan sagt av Mattias men tål att upprepas: man behöver inte ha det du kallar jagmedvetande för att känna smärta. Djur känner smärta, vilket du snabbt blir varse om du trampar på det där lejonets svans.
SvaraRaderaDin bild av jagmevetande utgår från det mänskliga, som om man måste vara mänsklig för att ha jagmedvetande. Visst vet djur att de finns och att de inte är identiska med andra djur, ens inom den egna arten. Det behöver de inte vara Einstein för att konstatera.
Beträffande det där med att spåra visuellt, så är just människan väldigt dominerad av synen, vilket inte gäller för många andra djur. Lejonet föredrar luktsinnet, som dessutom gäller i nuet. Lejon är inte särskilt intresserade av det förflutna, eftersom man inte äter sig mätt på det.
Om djurs kapacitet ska prövas borde det ske uifrån deras behov, inte med människan som mått.
Till Stefan:
SvaraRaderaJag menar att man måste ha jagmedvetande för att kunna *känna*. Att känna är en upplevelse, men finns ingen hemma, står hissen på en tom tionde våning, är ljuset släckt, finns ingen som kan utföra detta upplevande.
I så fall handlar det bara om en blank registrering av vissa nervsignaler, som utlöser vissa automatiska reaktioner. Djur registrera smärta, men de känner inte smärta.
Lejon har ganska dåligt luktsinne, såvitt jag vet (iofs bättre än människans). Men det är inte poängen. Poängen är att det krävs en någorlunda avancerad upplevelse av omvärlden för att spår i marken skall kunna bli något meningsfullt. Och varken lejon, hundar, tigrar, eller något rovdjur, eller annat djur ö h t, kan följa visuella spår i marken.
Det är *bara* människan som kan det.
Detta säger något om att det finns avgörande nivåskillnader mellan djur och människor.
--Ahrvid
Ps. Jag skulle kunna svara Mattias, men tycker mest att det han säger är lösligt flum som vandrar fram och tillbaka. Så hellre än långrandiga svar, avstår jag.
Ahrvid, det är intressant att djur inte kan följa visuella spår. Det kan ha att göra med en begränsad tidsuppfattning - sådana spår är imperfekt, medan doftspår torde vara mer presens. Gissar jag...
SvaraRaderaNär det gäller smärta tror jag att du resonerar förhastat. Nervsystemets impulser tolkar hjärnan som lust eller olust, som djur upplever utan att ha diskuterat med Descartes om vem som är.
Självklart försöker djur undkomma smärta och uppsöka njutning, såsom människan. Det är därför vår skyldighet att inte i onödan utsätta dem för det förstnämnda.
Resten är en fråga om definitioner.
Ahrvid: det du skriver stämmer inte med vetenskapens (etologins och medvetandefilosofins) dominerande ståndpunkt. Gör sökningar på cognitive ethology så hittar du referenser.
SvaraRaderaStefan skrev: "Tidningarna frågar sina läsare om de med denna nya kunskap avstår från att äta boskapsdjur. Det tvivlar jag på och vet inte ens om det är viktigast. Däremot är det uppenbart att vi är skyldiga djuren vi använder oss av att behandla dem väl. Annars är frågan om vi saknar den kanske viktigaste av alla känslor: medkänslan."
Den här dubbelstandarden är väldigt vanlig. Men hur skulle den kunna försvaras? Om någon var på väg att döda mig så skulle jag inte tycka att det var ok bara för att angriparen lovade att "behandla mig väl" innan. Varför skulle det vara annorlunda med en ko? Vad skulle göra det rätt att rycka ifrån den det värdefulla liv kon har framför sig bara för att en del människor vill döda kon och förtära dess kroppsdelar?
Anonym, hela naturen är uppbyggd på detta att somliga djur äter andra djur. Jag anser inte att det är moraliskt fel - dock är vi som människor skyldiga att hantera även våra slaktdjur så skonsamt som är rimligt möjligt.
SvaraRaderaJag är överens med Stefan i fråga om köttätande. Det kan finnas andra anledningar att avstå, men hjärnkapacitet är inte en av dem. Skulle det vara etiskt bättre att odla fram ätbara kroppsdelar i en fabrik?
SvaraRaderaVisst gör det skillnad om man förhåller sig ödmjukt och med tacksamhet till den varelse man står i begrepp att förtära i stälet för att behandla den som en industriprodukt.
Ahrvid: Jag respekterar en vetenskaplig hållning, men din är kvasivetenskaplig. Du resonerar med vetenspliga anspråk på helt godtyckliga grunder.
SvaraRaderaAnonym: Din retoriska fråga om värdet att bli väl behandlad innan man blir ihjälslagen är inte så verklighetsfrämmande som du kanske tror. Samurajerna hade inga problem med att bli ihjälhuggna, det var i själva verket en väsentlig del av deras andliga strävan att vänja sig vid tanken på döden och den kroppsliga förgängelsen. De bjöd in döden. Men att åtnjuta motståndarens respekt var A och O. (Rätta mig om jag har fel Stefan, det här är ju ditt specialområde.) Att bli dödad i ärlig strid är något helt annat än bli behandlad som ett icke-subjekt. En värre död än döden är den sociala döden - att icke bli räknad med som subjekt.
SvaraRaderaRespekt är ordet. Det handlar inte nödvändigtvis om daltande. Det handlar - sådär ungefär - om modet att möta den andres blick.
Jag hade en gång turen att få assistera vid en renslakt på en fjällsluttning. Jag minns det som en blodig och vacker upplevelse. Djuren dog mitt i livet och i sit rätta element. Jag önskar att våra (övriga) tamdjur fick leva och dö på det viset.
Stefan: det framgick från början att du anser att det är tillåtet att döda andra för egen vinning bara för att de tillhör "fel" art. Många tycker så. Men jag frågade hur du skulle kunna försvara det. Att någon bara tycker att det är rätt att döda är ju inget argument. Att hänvisa till hur naturen är "uppbyggd" håller inte. Naturen är ingen moralisk måttstock.
SvaraRaderaMattias: om någon som står i akt att döda mig gör det industriellt, "ödmjukt" industriellt eller bara "ödmjukt" så skulle jag i samtliga fall anse att det var fruktansvärt fel. Någon rycker ifrån mig mitt liv, min framtid för sin vinnings skull. Varför skulle det vara annorlunda med kon?
Den enda möjligen acceptabla formen av "ärlig strid" strid måste vara en där båda parter är med på saken - någon form av duell. Det är omöjligt med en ko, en gris eller en höna. Då bör du väl helt sluta äta alla "djurprodukter" som tas genom att döda de djuren.
Jag kan inte se någon som helst rimlig etisk motivering till varför det skulle vara fel att äta djur. Djur saknar jagmedvetande. De lider inte i mänsklig och etisk mening. "Lidande" är en upplevelse, och utan jagmedvetande kan man inte ha upplevelser.
SvaraRaderaSåvitt jag kan se är de (krampaktiga) försöken att tillskriva djur mänskliga egenskaper baserade på två saker:
1) Det gamla välkända fenomenet projicering, dvs att man tillskriver andra sådana egenskaper man själv har. I exempelvis tecknade filmer och fabler framställs djur gärna som en sorts människor.
2) Ett försök att gå veganrörelsens ärenden. Lyckas man tuta i folk att djur skulle ha mänskliga egenskaper, är det att indirekt stärka veganernas (förfelade) argument.
Jag ser det som ytterligt etiskt betänkligt att försöka tillskriva djur mänskliga egenskaper. Det riskerar att öka lidandet i världen. Människor riskerar felnäring utan det viktiga animaliska proteinet (och den mängd mineraler och fettlösliga vitaminer kött innehåller). Utan möjlighet till djurförsök i medicinskt syfte, kan många drabbas av lidande som annars kunde undvikas.
Det är inte etiskt försvarligt att offra människans välfärd till förmån för djur.
--Ahrvid
Ellefanterna är hedersamma djur med sin långa nesa de har de ha gett oss den 29 bokstaven @. i vårt alfabete. Dessutom har elefanten kneleder på bakbenen. med andra ord den kan också sitta som vi människor.
SvaraRaderaHar jag möjligen hört detta från TV.n med Mangnus och Brasse!
Oskar Bloom
MU!Smärtförnimmelser är reflexer som i sin tur utlöser ett beteende att stoppa det som utlöser smärtan - det kan vara att fly eller att slåss tillbaka. Om man inte får möjlighet till försvar (t ex om man är infösad i ett trångt utrymme) blir man galen av stress... säger en människa med posttraumatisk stress syndrom och VET, Mattias, att det inte alls har med mitt jagmedvetande att göra eftersom adrenalinutsöndringen sker reflexivt... precis som för djur...
SvaraRaderaDET kan du inte förklara bort.
Fridens,
/Moder Jords Dotter
PS. Jag menar ARVID! Sorry, Mattias, jag tror ju som du.
SvaraRaderaMattias, jag kommer att tänka på Havamal, vikingarnas ordspråksbok:
SvaraRadera"Fäder dör, fränder dör, en dag dör ock du. Men ett vet jag som aldrig dör: dom över död man."
Ett mycket snarlikt konstaterande finns i Tao te ching.
Samurajernas kodex var förvisso att gå in i döden utan betänklighet, men där menade Musashi något annat: soldatens uppgift är att segra och överleva, inte att stryka med för något slags nobel princip.
Anonym 18:54, vi är nog ofrånkomligen av olika åsikt i fråga om slakt. Jag hävdar bestämt att det inte går att finna någon absolut etisk princip mot den, eftersom äta och ätas helt enkelt är naturens basala ordning.
SvaraRaderaVi människor kan förstås välja vårt eget moraliska förhållande till detta. Mitt är att vi kan äta andra djur men att vi bör sköta den saken med minimerat lidande för dem - andra konstaterar att all slakt är fel, men de kan inte hävda att naturen eller något i kosmos ger dem rätt.
Möjligen finns det ett annat rättesnöre att ta hänsyn till i den här diskussionen, och det är behovet. Få krafter är så läkande som känslan av mening och sammanhang. Är det meningsfullt att jag måste lämna mitt jobb, ja då är det lättare att acceptera. På samma sätt är köttätande lätt att motivera när det krävs för överlevnaden. Naturfolksjägaren tittar på sitt byte och talar om: "förlåt mig, kära björn, men jag måste döda dig". På motsvarande sätt är okynnesdödande något som de flesta spontant vänder sig mot. Frågan är hur den moderna människans behov av hamburgare ska mätas på den skalan. Behöver vi kött? Kanske.
SvaraRaderaNågon - till exempel Ahrvid ;-) - kan invända att det djuret detsamma om det dödas av den ena eller den andra anledningen, men personligen tror jag inte att det är så. Jag tror att den inställning med vilken vi utgör en handling är avgörande, till och med mer än handlingen i sig, och jag tror att djur uppfattar sådant mycket tydligare än de flesta människor.
Det är inte bara hjärnan vi människor har att tänka med. Hela vår kropp har ett "tärmiskt" minne och medvetande.
SvaraRaderaVi människor har uttväcklat ett invidualt medvetande i evulutionen. Djuren har däremot gruppsjäls medvetande, storleken på dessa gupper är beroende på grad av utväckling.
Våra närstående husdjur har kommit långt i evulutionen. Men många av vår hundar lider av den extrema och aveln.
OSKAR BLOOM
Oskar, det är inte riktigt rätt att tala om att komma olika långt i evolutionen. Det är en ständigt pågående process hos alla arter - blott med olika resultat.
SvaraRaderaFör oss människor är ofrånkomligen människan alltings mått, vilket innebär att vi även i vetenskaperna i hög grad beraktar djuren utifrån hur de liknar eller skiljer sig från oss.
Men djuren har sin egen utveckling och förfining, som vi dock har svårt att se eftersom vi forfarande kan dem rätt dåligt - i synnerhet i ett historiskt perspektiv.
Stefan, berättelsen om när budda dödade en insekt och då han lärde sig något vicktigt. Kan du närmare förklara detta.
SvaraRaderaM. v. h. f. Rålle.
Rålle, jag måste medge att jag inte är någon expert på budhdismen, så det finns säkert andra som kan ge bättre svar än jag - dessutom är jag inte bekant med just den händelse du nämner.
SvaraRaderaSom jag förstår det är Buddhas främsta invändning mot dödande av andra djur att de också är inkarnationer, och därför kan vara vem som helst - även en släkting. Dessutom, att döda andra djur är att fläcka sitt karma, vilket leder till att man måste "börja om" i återfödelsens kretslopp.
Men jag spekulerar, så andra kan mycket väl rätta mig.
Stefan: Vad säger du om min tanke ovan att etik inte bara handlar om VAD man gör, utan lika mycket eller till och med mer, kanske, om HUR man gör det?
SvaraRaderaEtt exempel: Att råka slå till en person är aldrig helt oskyldigt, eftersom man hur man än vänder sig är ansvarig för sina handlingar. Men det är avgjort mindre oetiskt än att ha ihjäl någon för låt säga pengar.
Och då menar jag att det är själva energiimpulsen i den ena eller andra handlingen som påverkar universum och den egna karman på ett visst vis.
Min fråga är vad taoismen och de japanske vise säger om detta, om de säger nåt alls.
Mattias, jag håller helt med dig om att VAD behöver såväl HUR som VARFÖR för att kunna bedömas etiskt. Ingen lätt bedömning at göra, i och för sig - vilket förmodligen är varför det står i Bibeln: "Hämnden är min, säger Herren." Få människor förmår göra en korrekt etisk bedömning av andra människors handlingar.
SvaraRaderaDet är till och med så att eftersom vi har en väldig förmåga att dupera oss själva, kan vi knappt avgöra om våra egna handlingar är etiska.
Kanske ska man därför inte alls försöka bygga ett rättvisesystem på etisk bedömning, utan på konsekvenserna av individers handlingar - alltså vad de må ställa till för andra.
Svåra frågor utan självklara svar.
Tao te ching är tydlig om etikens brister. Den säger att när vägen går förlorad kommer dygden, när dygden går förlorad kommer rättrådigheten, när den går förlorad kommer ritualerna.
Den som känner vägen, alltså universums inre natur, gör ofelbart rätt. Ofta innebär det att göra så lite som möjligt...
Tao te ching invänder också mot avrättningar. Det finns en oöverträffad bödel, säger Tao te ching, och det är naturen själv. Det är bara fånigt av människor att försöka mäta sig med den, eller att alls tafsa på dess revir.
SvaraRaderaJag blev bara stillsamt glad av att läsa de två kommentarerna. I min evigt pågående konflikt som jag antytt lite om står jag inför valet att agera och därmed ändra förutsättningarna en smula. Men nej, jag bör nog sitta kvar på min sten ännu en tid. Det känns som att Tao teh chings just gav mig ett råd via dina kommentarer.
SvaraRaderaDet påminner mig om ett möte nyligen, med en djupt grubblande man, för tillfället reformert kristen efter att tidigare ha varit vänsteraktivist och jag vet inte vad. Han berättade hur han imponerats av visdomen hos en enkel man på landet som han just då strosade vid sidan om. Själv var han i beråd. "Jag vet inte vad jag ska göra!" utbrast han. "Gör då ingenting" var det kolugna svaret.
Tao teh chings råd, formulerat av en chilensk lantarbetare.
Enkelt folk, säger man, och det är inte illa det.
SvaraRaderaBudismen är en utväcling innom den Indiska folktron. Och Budismen är ett medvetande- stadium. Vad Budda blev medveten om när han dödade en insekt är svårt att tolka.
SvaraRaderaMen en teori kring detta är att han blev vasse om de Gudomliga enhetspunkterna i miro och makto kosmoss på det "fysikaliska planet"!
De kvinliga Buddorna lär vara duktigare en de mannliga.
rålle
I Älkarleby ligger DRAGON GATE denna så omtalade kinesiska turistatraktion!
SvaraRaderaUtanför denna "kinesiska by" Är en 9.o meter
hög kvinnlig Budda plaserad.
Alltsammans är nystartat och inte helt utbyckt. Den kinesiske mannen som tagit inisiativ till detta bygge har stor planer inför frammtiden.
Med Dragon Land kommer mindere enheter i bl.a. Uppland att uppföras.
Inte uttan att Evert Taubs visa, hela Uppland står i lågor klinngar i mitt bakhuvud.
rålle
Innom de Tibitanska munkarna finns en fallang som kan levertera. Munkarna sitter i lotusställnin (skräddarst.) tillsamm på ett rakt led.
SvaraRaderaLeverteringen gåru att de under meditativ kosentration på mental väg frigör sig från gravidationskraften.
Dessa Tibitanska munkar är värkligen något för DRAGON GATE att bjuda in!
Munkarna tävlar i denna kosform om vem som för dagen kan svävaiväg längst.
Hade Jesus kunskap om denna teckni när han gick på vatten? Om detta tvivlar de lärde.
Detta är något för utbildningsministern att lansera innom de Svenska grudskolan!
Dagens ungdomar behöver skysta utmaningar.
En fråga förövrigt till initsierade forskare, är gravitationskraften dragande eller tryckande?
rålle
Ahrvid: självklart har djur känslor, SJÄLVKLRT är de interrigenta. Även om de inte kan räkna matte eller spela gitarr, anses vi människor mindre intelligenta för at vi inte kan flyga som fåglar eller klänga i träd som apor?? Ett bokråd till dig är: "prata med djur" av penelope smith. nån som håller med mig?
SvaraRadera