Deras manifest är framför allt en skarp kritik av hur den svenska litterära scenen ser ut idag, med konventionella deckare, spekulativa historiska romaner, snustorra formexperiment, skvallriga nyckelromaner och så vidare.
Svensk skönlitteratur både säljer och blir läst i glädjande omfattning, men detta till priset av att i hög grad ha blivit banaliserad och topplisteinriktad. Själv är jag innerligt trött på alla dessa deckare, som skrivs med fattigt språk, förfuskade intriger och dessutom har mage att låtsas vara riktiga återgivningar av verkligheten.
Jag har också i sådär 25 år varit less på formexperimenterande prosa, som gör sig svår och likställer det med fin. Lika less är jag på historiska monografier i romanens form, som inte är ett dugg bättre än den kolorerade veckopressens kändishistorier och skulle ignoreras fullständigt om inte de valda historiska gestalterna vore kändisar från förr.
Ja, det är mycket som lämnar mig fullständigt likgiltig i den svenska prosan. Numera läser jag mest klassiker – och facklitteratur.
Sju författare i trettioåren
De sju författarna som skrivit på manifestet är Susanne Axmacher, Jesper Högström, Sven Olov Karlsson, Jens Liljestrand, Anne Swärd, Jerker Virdborg och Pauline Wolff. De flesta av dessa namn är fullständigt okända för mig, men jag är dålig på namn.
De är allihop i trettioåren, med ringa utgivning bakom sig. När jag gör ett googlat svep genom gruppen ser jag egentligen inte så mycket som avviker från den gängse uppfattningen om författarskap och litteratur. Där skymtar varken vildhjärnor eller levnadskonstnärer, inte heller anar jag någon gemensam röd tråd i deras författarskap.
Det är nog framför allt en grupp relativt unga författare som själva vill bli herre på täppan.
De har rätt ändå om det åsidosatta berättandet i dagens romaner (vilket det i och för sig har klagats på sedan 1960-talet och progglitteraturens entré). Men när de i sitt manifest lovar så mycket om vad de alltid eller aldrig ska skriva, undrar jag om de i längden kommer att hålla sina ord.
Frestelser
När feta förskott, bestsellerlistor och TV-soffor hägrar, eller för den delen redaktörsposter på morgontidningarnas kultursidor – då är det nog flera av dem som hittar ursäkter för att tänja på principerna.
Det är stor risk att de blir som alla andra, om det inte redan är sant.
De riktiga revolutionerna – i såväl kulturen som samhället i stort – kommer underifrån. Och de brinner från början.
Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, böcker, Susanne Axmacher, Jesper Högström, Sven Olov Karlsson, Jens Liljestrand, Anne Swärd, Jerker Virdborg, Pauline Wolff.
Den här kommentaren lämnade jag i DN:s kommentarsfält till manifestet:
SvaraRaderaAtt racka ned på "genrelitteratur" (som första punkt t o m!) ger en smak av rönnbär. Tag science fiction, som utgör en dynamisk och intellektuellt utmanande experimentlåda, som inte fås någon annan stans. Eller deckaren, som städes drar lansen för *intrigen*, att en berättelse måste ha en handlingsutveckling - något mycket modern litteratur glömt.
Och manifestet spretar åt alla håll, men lyckas inte spreta åt det håll som påtalar att dagens litteratur är ofantligt pratig. Förlagsredaktörer (eller författarna själva) kan inte längre skära i texter, och med ordbehandlarens turbo-hjälp blir romaner numera 5-600 sidor, istället för 200. Och *novellen* nämns inte ens en gång!
--Ahrvid
broder stefan, gott att du finns av så många, men bättre djupdykande skäl!!!!!!!!!
SvaraRaderaVi hade det häftigt på Söderbloms
Peller och Malin, så vackra!!!!
Vi saknade dig och kanske ett djupdykande tal?????
/ thomas
"Skryt när du rider hem, det sa alltid mor min."
SvaraRaderaSa Skalle-Per, sprungen ur en penna som mig veterligt aldrig lovat något, men hållit desto mer.
Ahrvid, du har alldeles rätt. Jag funderade på att avsluta blogginlägget med några ord om de i finrummen mobbade litterära genrerna sci-fi och fantasy, fast de innehåller frodigt berättande och läses av stora romanglada skaror. Men jag kom snabbt på att det förtjänade ett eget blogginlägg, som kommer rätt vad det är.
SvaraRaderaThomas, jag sörjer fortfarande att jag missade vigseln. Hade blivit ett kul blogginlägg, dessutom.
SvaraRaderaSkål för brudparet!
Mattias, sannerligen var det där manifestet mest skryt. Som om de med några enkla uteslutningar vore garanterade att skriva stora romaner.
SvaraRaderaStefan: Om vi ska tänka positivt så var det kanske ett sätt att sätta press på sig själva så att de verkligen får något gjort... Men jag tror dem om det först när jag ser det.
SvaraRaderaDet har länge kliat i fingrarna på mig att få skriva något om Anna-Karin Palms roman Herrgården som ansågs besitta stora filosofiska kvaliteer, eller nåt i den stilen, av kritikerna. Värre smörja har jag sällan läst. Varför jag nu skulle berätta det; det får jag kanske ta mig en funderare över.
Mattias, jag har inte några högt uppskruvade förväntningar med anledning av manifestet, speciellt inte efter att ha skummat lite på Google om författarna. De vill bara vara med och leka på parnassen.
SvaraRaderaDu bör absolut skriva något om Herrgården! Om inte annat så är du här alltid välkommen med dina synpunkter, oavsett hur ordrika de må bli.
Som jag ser det är det väldigt viktigt att läsares förnuft får plats att kontrastera kritikers konformistiska enfald. Dialektik är grejen, men inte i Platons falska mening att alla skulle förstå Sokrates klokhet, utan just för att vi genom öppna resonemang allihop blir klokare.
Stefan: Jag litar lite för mycket på dig ibland. Som så många gånger uttalade jag mig utan att först göra mig omaket att ta del av källan. Vilket jag nu gjort.
SvaraRaderaNå, du inledde ju själv med att skriva att manifestet var retsamt och angeläget. Det var rätt kul, tycker jag. Sådär totalt jätteallvarligt var det nog inte meningen att det skulle uppfattas.
Om bara nån av dem lyckas ta med sig det leklynnet in i sina romaner kanske det kan komma något läsvärt ur det hela. Inte fel at slå en bro över ett par årtiondens mestadels intetsägande romanskriveri till tidigare, betydligt mer angelägna mästare.
Står inte Östergrens Gentlemen lite som upptakt till de senaste årtiondenas författeri? Tänk att den så hyllade boken kom jag aldrig in i. Handlar den om nåt annat än att glida runt och vara läcker (som motvikt till tidigare krav på politiskt engagemang då)???
Mattias, jag tyckte också att manifestet hade lite glimten i ögat, vilket jag hoppas framgick av mitt inlägg. Vad jag tvivlar på är att de förmår leva upp till det.
SvaraRaderaGentlemen läste jag på den tid det begav sig och minns den knappt alls nu. Den gjorde inget djupare intryck, men handlade väl i viss mån om den civiliserade mannens tomma liv. Jag minns att jag tyckte den följde ganska lydigt i en tradition av likartade ynglingastories. Unge Werther och framåt.
Jodå, det framgick, fast jag tappade bort den aspekten när jag svarade på det.
SvaraRaderaJag gör bot å manifestets vägnar och citerar en gammal mästare, om än ej epiker: "Skönare lyss till sträng som brast än aldrig våga spänna en båge."
Hoppas att åtminstone någon av dem lyckas i sitt uppsåt.
Då får jag citera en romanförfattare: "Vi är vad vi låtsas vara, så vi måste vara försiktiga med vad vi låtsas vara."
SvaraRaderaJag var inne på både Dagerman och Söderberg när jag försökte härleda det citatet. Men fick ge mig och ta till Google. Vonnegut. Jag har bara läst Slakthus 5 av honom tror jag, men den har jag å andra sidan läst några gånger... Illustrerar fint din tes i annat inlägg om populärkultur och djuplodande texter som väl låter sig förenas.
SvaraRaderaVonnegut är en pärla. Jag slukade hans böcker i början på 70-talet. Allt fram till och med Breakfast of Champions är strålande. Han bör läsas på engelska. Svenska översättningar blev lite styltiga.
SvaraRaderaJag mötte honom i New York 1980, i ett nattöppet fik där jag tog en BLT. Lång, dyster karl - påminde om Döden i stumfilmer. Särskilt pratglad var han inte heller.
:-)
SvaraRaderaEn av de inte särskilt många som lyckats bli respekterad som seriös författare fast han är skitrolig (utom på nattöppet fik då...) och skriver rena kioskSF:n... låt vara att det senare är smått parodiskt. Men ändå.
Jag tror att författarna kommer att bryta mot manifestet så kvickt de bara kan.
SvaraRadera...för då får de ju ytterligare några minuter i rampljuset av den anledningen.