Tidningarnas nätupplagor är ganska snåla med bilder och håller dem alltid inom textspaltens mått. Annorlunda är det i papperstidningar, där bilder kan vara mindre än en halv spalt i bredd, eller vräkas ut över ett helt uppslag.
Fotografer föredrar att deras bilder slås upp stort, men det kräver att bildernas utformning och innehåll förtjänar det. Annars känns det lika slösaktigt och överdrivet som feta rubriker om småsaker.
Texten är viktigast
En tidning är framför allt textbaserad. Det gäller såväl pappers- som nätupplagor. Det är i huvudsak med text som innehållet förmedlas. Bilder kan förstärka och förtydliga, givetvis också fungera rent dekorativt – men för att de ska få dominera tidningssidor behöver de egentligen vara lika välmotiverade som långa texter. De måste tillföra något som motiverar formatet.
Sydsvenskan har de senaste åren givit bilderna ett allt större utrymme, utan att de för den skull har blivit mer motiverade – genom deras innehåll eller på annat sätt. Det är nog blott ett resultat av att Sydsvenskan skaffat så många fotografer.
Gårdagens Sydsvenskan
Jag bläddrar sällan i Sydsvenskan numera – vare sig pappers- eller nätupplagan. Gårdagens papperstidning (fredagen den 14 augusti) fick jag med mig från Sydsvenskans tält på Malmöfestivalen, på uppmaning av Daniel Sandström. Den dräller av stora bilder som varken är särskilt tjusiga eller talande.
Så gott som alla är i färg och många mäter sig i utrymme med texternas utbredning – men utan att vara tillnärmelsevis lika innehållsrika. Flera är ansträngt “konstnärliga” med udda vinklar och andra effektsökerier, men de flesta är egentligen blott ganska tråkiga och intetsägande foton.
Skräckexemplet är i C-delen, vars förstasida så gott som täcks av en menlös bild på två intervjuade män. En nästan identisk bild på dem finns på sidan för reportaget – och lika stor. Det måste vara rekord i slappt bildarbete.
Allt ser ut som annonser
Dessa många omotiverat stora bilder gör helhetsintrycket sladdrigt och billigt, stundtals rent amatörmässigt. Det gör också att det redaktionella utrymmet i tidningen blir ganska likt annonserna. Samma spretiga layout, färgrus och platta bilder.
Sydsvenskan borde strama åt. Ner med bildernas antal och format, högre krav vid urvalet av dem. Bilder som inte tillför något särskilt ska lika lite som dito texter beredas utrymme i tidningen.
Jag tror helt enkelt att Sydsvenskan har skaffat sig för många fotografer.
Bilder till bloggen
Det där med illustration är lika intressant som svårt, även i en blogg. Jag brukar ha en bild i topp på varje blogginlägg, direkt under rubriken. De är oftast foton på något jag skriver om – hittade på nätet eller fotograferade av mig själv. Sistnämnda är förstås roligast både för mig och besökaren, så långt det är möjligt.
En blogg består av friare texter än tidningarnas nyheter, snarare att jämföra med krönikor, kåserier eller ledare. Därför kan också bildvalen vara lite mer udda. Jag roar mig med att då och då sätta in bilder som bara indirekt, rentav fördolt, anknyter till textinnehållet. Något för besökaren att klura ut. Några sådana bildval är jag mäkta nöjd med, andra har blivit lite väl sökta.
Just det här blogginlägget har jag förstås valt att illustrera så minimalt som möjligt.
Jag diskuterar sällan bilderna specifikt i mina texter, men en stor del av glädjen med att blogga är just arbetet med illustrationerna. Ibland blir det slentrianmässigt, ibland riktigt lyckat. Man lär sig med tiden.
Trots mina begränsade resurser vågar jag ändå berömma mig om att lyckas bättre – för sammanhanget – än vad Sydsvenskan gör. De håller säkert inte med, men vad vet de?
Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan, foto, bild, journalistik, bloggar.
Även om jag håller med dig i sak, så tror jag att bildern är här för att stanna och ta ännu större utrymme. Det som skrivs ska vara snyggt, då är det fler i massan som läser det. Precis som andra tidningar som bara fokuserar på snygga bilder, bla inrednings- och modeupplagor. Har faktiskt för mig att Platon (eller någon liknande) beklagade sig över att matlagning hade fått status av att vara en färdighet, då det i essens bara handlade om att få något som redan fyllde sitt syfte att smaka/se bättre ut. Detta var enligt honom tvivelaktigt, men uppenbarligen enligt massorna, populärt. Displayerna på mobilerna och kamerorna blir större och större - eriksson som hade satsat på effektiva och nyttiga funktioner fick ju släppa detta och istället satsa mer på designen, liksom nokia osv. Det handlar om enkelhet, att enkelt få motiverat för användaren att stanna kvar vid. Många tycker inte det är så roligt att prata politik tex - det är för tungt att sätta sig in i.
SvaraRaderaPlocka tex upp en katalog om kursutbudet för utbildningar till malmö högskola - sist jag läste en sån för kanske ett halvår sen var det slående vad mycket bilder och personligt det var om vanliga människor. Det var faktiskt härligt. Även om inte direkt relevant alls, informationsmässigt.
Och på tal om att det kan se amatörmässigt ut - sök på youtube efter president Bush's talskrivare, som letade efter grejer som presidenten kunde säga fel på utan att låta konstlad. Detta tekniskt för att folket skulle kunna relatera bättre till honom.. Och jag gissar att varken presidenten eller talskrivaren i essens var några idioter. Få det att verka lätt på uppvisningen, liksom ;)
SvaraRaderaMathias, jag misstänkte att Bush var beräknande populistisk med sina ideliga språkgrodor. Han ville ge sken av att vara en folkets man, fast han i själva verket kom från stenrik familj och gick på Harvard.
SvaraRaderaBildens välsignelse är oomtvistlig, men med balans. Famför allt bör tidingarna välja sina bilder med kritiskt öga.