Uniforma författare

I DN konstaterar Åsa Beckman muntert att sjal är väldigt inne bland svenska författare i år. Det är dock långt ifrån den enda likriktningen bland författarna, vilket inte är lika roligt.

Den svenska författarkåren genomsyras av en borgerlig präktighet, som ofrånkomligt är konservativ och elitistisk till sin natur. De svänger sig gärna med radikala åsikter, men radikaliteten är i själva verket bara PK. Man måste tycka precis så, och sedan uttrycka det med idealistens emfas och lomhördhet.

”Rätt” och “fel”
Viktigast av allt för majoriteten av den svenska författarkåren är att “rätt” människor kommer till tals. Vilka som är “rätt” är diffust. Det rör sig i det outtalade, genom skvaller, fördomar och nepotism. De som är “fel”, vilket avgörs på samma grumliga sätt, ska avfärdas och tystas, vad de än säger.

Författare sägs vara förkämpar för det fria ordet, men det är märkligt ofritt just inom denna kår. Med åsiktsfrihet menar de åter blott att “rätt” åsikter ska framföras av “rätt” personer, igen och igen, medan alla andra röster på något odefinierat sätt anses vara fiender till det fria ordet och därför ovärdiga yttrandefriheten.

Ja, det är en kuslig mentalitet, som upprätthålls av dessa självutnämnt rättrådiga. Ofta yttrar det sig så flagrant att man har svårt att förstå hur tänkande människor kan göra sig själva blinda för det. Det kan inte bero på annat än deras angelägenhet om att fortsätta vara “rätt” och aldrig råka bli “fel”.

Likriktningens nätverk
Det är ett likriktningens nätverk. Samma författare sitter på diverse positioner där de kan verka för varandra och mot alla andra – som redaktörer på radio, TV, tidningar och förlag, som ledamöter i stipendienämnder och statliga stödorgan, som recensenter, som styrelseledamöter i författarorganisationer och så vidare. Ett underförstått kamratskap inte olikt gamla ordenssällskap.

I denna trånga värld gör de allt de kan för att bevara kontrollen över den parodi de själva kallar yttrandefriheten, hela kulturens arena. Internet är det första mediet i vår kultur där röster kan komma till tals utan att först filtreras och godkännas av denna “kulturelit” av fördolt sammansvurna.

Det är därför inte konstigt att de hatar internet och skriker på kontroll och censur av det. De vill förstås ha samma kontroll över internet som de hittills har haft över alla andra media.
Internets många vitt spretande olikheter är bevis på att de ännu inte har lyckats.

Läs även andra bloggares åsikter om författare, litteratur, kultureliten, PK.