De kallar sitt manifest ett för “olovlig” litteratur, där de försäkrar att de ska välkomna just de sorters böcker som det förra manifestet tog avstånd ifrån. De menar helt enkelt att man inte ska ställa upp några formella kriterier på vad som är bra eller dåliga romaner.
Det kan de ha rätt i, men de är väldigt yviga när de framför detta. Som om de stod på barrikaderna och kämpade för friheten. Ingen hindrar dem, ingen blir upprörd.
Alltihop är en lek i sandlådan. En grupp författare slår ett slag för berättandet i romankonsten, som om det vore tabu i vår tid – nästa grupp slår ett slag för alla andra former av romankonst, som om dessa plötsligt hade blivit tabu blott genom det föregående manifestet.
Ingen analys, bara floskler och grova förenklingar från båda håll – som om författarkåren hade ont om hjärnceller. Jag kommer osökt att tänka på en litterär gestalt: riddaren av den sorgliga skepnaden, med lansen riktad mot väderkvarnar. Bara luft.
Det finns riktiga drakar i litteraturens värld, det finns tabuer och kvävande ordningar, makter som förtrycker och likriktar det fria ordet – men inte där dessa manifest siktar in sig. De båda författargrupperna bedriver skenstrider mot låtsade motståndare, vilket knappast kan vara av något annat skäl än att de medvetet aktar sig för att utmana skönlitteraturens verkliga fiender.
Dem vill de i stället hålla sig väl med.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, manifest, litteratur, romaner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar