Det amerikanska psykologförbundet (som förkortas APA, vilket får en svensk att dra på munnen och ana samband) har i och för sig redan 1975 fastställt att homosexualitet inte är någon mental störning – svenska socialstyrelsen gjorde detsamma 1979.
Ändå har en del psykologer behandlat patienter (kostsamt, no doubt) som velat komma över sin homosexualitet och hävdat att det är möjligt. Men APA slår nu fast att det inte finns minsta belägg för att det går. Snarare riskerar det att skapa depression och andra allvarliga våndor.
De rekommenderar i stället sina medlemmar att lära patienterna acceptera och komma tillfreds med sin läggning.
APA uttrycker också tvivel på att det terapeutiskt går att lära patienter avstå från att utöva sin homosexualitet. Även där kan följderna bli mycket allvarliga för patienternas själsliga hälsa.
Religionen spökar
Det är mest religiösa patienter som har långvariga och svåra problem att förlika sig med sin homosexualitet. De uppfattar att deras religion inte accepterar det, vilket tyvärr är alltför sant – med många religioner och hur de tolkas av sina företrädare.
Även för dessa anser APA att terapin snarare ska gå ut på att “hitta livsvägar som tar hänsyn till realiteten i den sexuella läggningen och samtidigt visar respekt för den religiösa övertygelsen” – hur nu detta ska gå ihop. En gordisk knut med en enda lösning, vad jag kan se: byt religion, eller i alla fall tolkning av den.
Sjukdom i stället för brott
Man kan fråga sig hur det kan ha dröjt så länge som till 2009 innan psykologin kom till dessa slutsatser, men det finns en delvis förklarande historik.
Självklart har starka samhällskrafter fortsatt att vägra acceptera homosexualitet som något naturligt och hälsosamt (åter framför allt från religiöst håll). De ger sig inte än på ett tag, får man förmoda. Se bara de svenska kristdemokraternas slingranden när det kommer till liberalisering av regler för äktenskap, adoption och så vidare. Inget annat än fördomar mot homosexualitet döljer sig däri.
Dessa krafter har hållit tillbaka utvecklingen inom psykologin, speciellt i USA, där sanning i allra högsta grad definieras av de rika och mäktiga.
Dessutom var under 1900-talet förklaringar av homosexualitet som en medfödd “defekt” ett sätt att slippa döma och straffa homosexuella som kriminella. Homosexuella handlingar har varit olagliga i de flesta länder i mängder av århundraden. När man under 1900-talets första hälft började se homosexualitet som ett slags sjukdom kunde sådana lagar upphävas utan större motstånd.
Det fungerade som första steget i en flerstegsraket mot liberalisering.
Men fördomarna har levt kvar i hög grad, så den fortsatta utvecklingen har gått långsamt. Motståndet är utbrett och samtidigt fördolt, så beslutsfattare har undvikit kontroverser och forskare har känt olust inför ämnet.
Sex är inte en moralfråga
Jag tror att vad vi framför allt behöver är en förändrad grundsyn på kärlek och sexualitet, som inte moraliserar. Det betyder att vi behöver bearbeta såväl religionerna som de föreställningsvärldar de både underhåller och underhålls av.
Fördomar ligger och spökar i folks under- och omedvetna, rentav i vad Freud kallade det övermedvetna. Med andra ord – de är hjärnspöken. Inte verkliga. Så vi behöver se förbi vår egen skrock.
Särskilt den kristna världen har odlat en föreställning om kroppen kontra själen, som om de vore två motsatser i ständig kamp. Det är i grunden livsfientligt och leder till att vi ställer omänskliga krav på oss själva och vårt leverne. Vi behöver lära oss att vara mer naturliga och var tillfreds med det.
Här skriver Svenskan om APA:s sällningstagande.
Läs även andra bloggares åsikter om homosexualitet, sex, psykologi.
-" Se bara de svenska kristdemokraternas slingranden när det kommer till liberalisering av regler för äktenskap, adoption och så vidare"-
SvaraRaderaVarken äktenskap eller frågan om adoption har väl för höge farao med om att man skulle betrakta homosexualtitet som en sjukdom, här trampar du i klaverat rejält.
Jag anser inte att homosexualitet är en sjukdom, men jag är extremt emot adoptioner för homosexuella, för barnens skull. Här kommer faktiskt barnens bästa i första rummet, det borde den gjort när riksdagen röstade om frågan också, det är en stor skamfläck att riksdagen för första gången röstade emot sina egna utredare som avrådde från adoptioner för homosexuella. varför tror du utredarna avrådde från adoptioner för homosexuella, för att de var homofober? Knappast, för barnens bästa. Riksdagen tyckte det var viktigare att vara politiskt korrekt än värna barn, en stor SKAM!
Inte bara riksdagens egna utredare avrådde från sådana adoptioner, även de adopterades egna organisationer avrådde starkt från dessa typer av adoptioner, men det sket man också i, det viktiga var ju att vara politiskt korrekt, tillmötesgå homolobbyn och inte kunna anklagas för att vara homofob.
1900-talet var ju barnens århundrade, nu är det över, vi är på 2000talet. Men skulle man inte i rimlighetens namn fösrt fråga de som skall bli adopterade, vill du ha två mammor eller en mamma och en pappa? Hur många tror du skulle välja två mammor?
Robsten, vad jag menar om kristdemokraterna är att de döljer sitt fördömande av homosexualitet bakom andra argument.
SvaraRaderaNär det gäller homosexuella pars adoption har utredningar snarare visat att det funkar hur bra som helst - invändningarna hänvisar blott till andras fördomar, exempelvis de negativa attityderna i andra länder.
Barn som adopterats till homosexuella familjer tar inte särskild skada av det, därom råder samstämmiga uppgifter.
Nej, när fienderna till homosexuellas adoption säger att de bara tänker på barnen är detta ofta hyckleri - det är bara de gamla födomarna mot homosexualitet som ligger bakom, men kläs i politiskt korrekta termer. Så gör t.ex. kristdemokraterna envist.
-""Barn som adopterats till homosexuella familjer tar inte särskild skada av det, därom råder samstämmiga uppgifter.""
SvaraRaderaFrån vilket håll då?? De experter jag hört om har avrått från det. Regeringens egna utredare avrådde från det, de adopterades egna organisationer avrådde från det, det är glasklara fakta.
Vi hade denna diskussion på min blogg. Då ombads jag förklara mina skäl.klistar in därifrån.
"Det ÄR en belastning att vara adopterad, antingen vi vill se det eller ej. Skulle jag vara adopterad skulle jag förmodligen livet igenom fundera varför min mamma lämnade bort mig. Att sedan dessutom bli "bortslumpad" till ett homosexpar skulle förvärra traumat mångdubbelt. Känslan finns nog att vi skulle adoptera barn från fattigare länder för att tillfredsställa våra egna homosexuella par. (Denna känsla behöver man inte ens själv vara adopterad för att känna).
Sedan kommer barnen själva då, vem frågar dem om de vill bli adopterade av ett homosexuellt par? Skulle de bli tillfrågade, vill du bli adopterad av en mamma och pappa eller av två mammor? Skulle inte tro det. Precis ALLA skulle välja en mamma och en pappa. Vi talar ju vitt och brett om barnens rättigheter, i den kanske viktiga frågan för barnen själva skulle vi fullständigt strunta i dem och begå ett våldsamt övergrepp. Vi kan hädanefter lägga ned allt tal om barnens rättigheter."
Hur har du tänkt dig att fråga om barnens egen vilja Stefan? Skall de adopteras till ett homosexuellt par utan att tillfrågas, eller skall d tillfrågas först, jag vill gärna att du svarar just på denna fråga, för att undvika all politisk korrekthet.
Här är fler argument som jag använde under diskussionen på min blogg.
SvaraRadera"Nä, mina åsikter och de adopterades går ihop här. Jag har träffat adopterade barn som haft det mycket svårt med deras identitet. Det har varit ett svårt trauma för dem att bli adopterade. Var kommer jag ifrån? varför finns jag i detta land? Varför lämnade min mor bort mig? Är frågor som finns KONSTANT i deras huvuden. Vore jag adopterad skulle jag definitivt känna likadant. En del av de jag träffat, speciellt killar, har haft oerhörda problem med identiteten av all denna problematik. Hur skulle det då vara att ha två pappor, ovanpå allt det andra? Jag tror att de flesta här kan gissa sig till det svaret.
En pojke som jag träffade och lärde känna var från Brasilien. Han hade svåra problem med sin identitet. Jag är helt säker på att han skulle gått under om han blivit adopterad av ett homopar, skulle han blivit adoperad av två kvinnor skulle man lika gärna kunnat skjuta honom i huvudet med en grovkalibrig pistol, samma sak. Exakt DET är vad de svenska riksdagsmännen ställt till med.
En annan flicka jag kände var från Korea. Hon sjöng Bellmanvisor som ingen annan och spelade gitarr. Inte nog med det, hon var en tuff tjej i lyxförpackning, hon körde en mororcykel på 1200 kubik Hon välte på Kungsgatan med den och fick be allmänheten om hjälp att lyfta den, flickor från Korea är inte storväxta oftast.
Tyvärr hade även hon identitetsproblem, hon tog droger ibland för att döva alla frågor om sin identitet. En dag orkade hon inte med alla frågor och hon tog sitt liv. Adopterad av ett homopar??
FAN TA dessa egoistiska politiskt korekta riksdagsmän, de har inte en aning om vad de beslutar, bara det blir politik korrekt. Jag är INTE splittrad i denna fråga.""
Detta är PERSONLIGA erfarenheter, och har således inget med politisk korerrekthet att göra.
Jag skulle snarare vilja betona adoptionens avigsidor. Det torde vara ogörligt att den i viss mån får karaktär av människohandel, ja, utom i de fall där släktingar adopterar barn på grund av dödsfall och liknande.
SvaraRaderaNågon rätt att bli förälder har man inte. Däremot har barnen rätt till sina föräldrar.
Detta säger jag utifrån personliga erfarenheter, där den distinktionen var nödvändig för att hamna rätt i kampen för gemensam vårdnad för min dotter. Kämpa för min rätt som förälder? Vilken rätt? Nej, men min dotter har rätt till sina båda föräldrar.
Därför är jag snarare emot adoptionsindustrin som sådan, eller åtminstone avgjort skeptisk. Föräldrarnas sexuella läggning tycker jag är irrelevant. Det finns ingen anledning till varför samhället ska underblåsa homofobin av den anledningen att det finns homofober.
Däremot borde samhället kanske ställa krav på att adoptionsföräldrarna respekterar sitt barns etnicitet. Ett barn från ett muslimskt land borde bibringas muslimsk kultur, och så vidare. Ett barn har rätt till sin kultur, sitt språk, sina rötter och sin familj, det senare kan vara svårt att leva upp till om familjen är okänd, men det övriga går i varierande grad att ordna.
Robsten, eftersom du var den förste att hänvisa till utredningar får du börja: vad har du för källor till utredningarna du åberopar? Och om de var emot adoption: vilka skäl hade de?
SvaraRaderaDet enda jag har hört är att en del remissinstanser oroat sig för att länder från vilka man hämtar adoptivbarn skulle vända sig emot det. Just det har också skett.
Ett annat skäl som också har anförts, men inte precis av sakkunniga, är att adopterade barn hos homosexuella skulle lida av detta på grund av omgivningens fördomar.
Men sådana argument är i praktiken att understödja fördomarna - och de framförs oftast och ivrigast av människor och grupper som själva odlar dessa fördomar.
Mig veterligt finns det inga undersökningar som visar att adopterade barn mår sämre hos homosexuella än hos heterosexuella. Däremot finns det nog åtskilliga indikationer på att adopterade barn har svårigheter just för att de är adopterade, oavsett av vilka.
Bäst för barnen är nog att växa upp med sina biologiska föräldrar, om det är under drägliga omständigheter.
Mattias, jag håller helt med dig om att det finns betänkliga inslag i vad som har blivit något av en adoptionsindustri. Folk i rika länder köper barn från fattiga länder. Det är inget idealt tillstånd.
Vad gäller rädslan för homosexualitet så är det för mig uppenbart att den har att göra med vår rädsla att bli bekanta med oss själva. Med det menar jag inte att alla eller ens de flesta skulle vara homo/bisexuella, utan att de flesta söker sig till trygga roller för att slippa höra den inre röstens maningar att ta det där skrämmande och svåra steget, vad det nu än gäller; att säga upp sig från jobbet eller att lämna tillbaka pengarna man lurade av sin granne, att våga säga nej till mamma när hon tjatar på oss att komma på söndagsmiddag eller att träda ur Jehovas Vittnen... De homosexuella och queermänniskorna hotar det rollspel som ger oss trygga förklädnader.
SvaraRadera"Robsten, eftersom du var den förste att hänvisa till utredningar får du börja: vad har du för källor till utredningarna du åberopar? "
SvaraRaderaJag kommer faktiskt ihåg när omröstningen förekom i riksdagen. De sade på SVT flera gånger att regeringens egna utredare avrått från homoadoption. Det är enda gången i svensk riksdagshistoria som riksdagen gått emot experterna och deras egen utredning på detta sätt. Svårt att googla men jag skall försöka i morgon. Jag vet helt enkelt att det var så det var, frågan intresserar mig nämligen, av personliga skäl ovan som jag skrev, läste du vad jag skrev?
Jag har försökt gooogla förut men misslyckats, men det är riktigt, jag bör lämna en länk på detta.
"Men sådana argument är i praktiken att understödja fördomarna - och de framförs oftast och ivrigast av människor och grupper som själva odlar dessa fördomar."
Men om det nu är sant då? Alltså återigen, de som är adopterade befinner sig i en oerhört svår situation ändå som jag skrev, men uppriktigt sagt, det skiter ni i, det är viktigare att vara fördomsfri och modern, än dessa barns väl och ve. Det är faktiskt första gången jag är riktigt irriterad på denna blogg. Ni vet inte vilka värden ni spelar med.
"Bäst för barnen är nog att växa upp med sina biologiska föräldrar, om det är under drägliga omständigheter."
Vilket vågat uttalande Stefan, läs ditt eget uttalande igen och säg att du är modig.
Jag skiter faktist i vad som är politiskt korrekt här, barnens väl och ve väger tyngre. Undersökningar som visar att barnen mår sämre med homoföräldrar? Men snälla nån, det förekommer ju överhuvudtaget inte (utom inom släkten) HUR skall det då finnas undersökningar på det? Om det kommer sådana fall i framtiden, och resultaten av undersökningarna visar sig i en överväldigande självmordsstatistik, hur skall du då ta ansvar för dina åsikter? Fel på undersökningarna? Omvärldens oförstående attityd, det är de som bär skulden? Jag kan faktiskt redan se förklaringarna framför mig redan nu, barnen lär var lika döda i alla fall.
@Stefan
SvaraRadera"utan att de flesta söker sig till trygga roller för att slippa höra den inre röstens maningar att ta det där skrämmande och svåra steget, vad det nu än gäller; att säga upp sig från jobbet eller att lämna tillbaka pengarna man lurade av sin granne, att våga säga nej till mamma när hon tjatar på oss att komma på söndagsmiddag eller att träda ur Jehovas Vittnen"
Att våga säga nej till mamma? Att våga träda ur Jehovas vittnen? Att vara EMOT homoadoptioner är att säga nej till mammam i dag, att träda ur Jehovas vittnen.
Vilka dagstidningar i dag kan sägas vara mot homoadoptioner? INGEN! (och jag nagelfar dessa jävligt noga). Vilka politiska partier är emot homoadoptioner? Inte ett jävla parti i riksdagen! Vilken politiker är emot homoadoptioner i dag? Någon enstaka KDpolitiker som blir vederbörligen hängd i alla medier som homofoba. Vad riskerar den som är emot homoadoptioner? Att bli stämplad som reaktionär, homofob, bakåtsträvare, hjärnbefriad, nazist, rasist och fan vet allt. Vad riskerar den som är FÖR homoadoptioner? Ge för fan ett ärligt svar på det, gör det, vad riskerar den som är FÖR homoadoptioner?
Vem fan är det som inte vågar lämna Jehovas vittnen?
Det jag skrev om mina personliga erfarenheter av adopterade barn lämnade så klart inga avtryck, det kan ju bli komplicerat då, eller hur? Man kan ju hamna, i förlängningen i den pennibla situationen att bli kallad homofob, eller hur? Och vilken sund människa väljer helt frivilligt att ställa sig i det båset, den måste ju vara dum i huvudet.
Robsten: Lugna ner dig. Mina ord handlade inte om homoadoptioner utan om homofobi. Ja, det var mig du citerade, inte Stefan.
SvaraRaderaMin kommentar gällde alltså Stefans inlägg, där homoadoptioner bara nämns i en bisats.
SvaraRadera@Robsten
SvaraRaderaTror du att homopar per automatik utgör sämre föräldrar än heterosexuella?
Robsten, jag håller med om att i den mediala debatten praktiskt taget måste man vara för homoadoption, annars blir man omedelbart anklagad för att vara homofob. Det är väldigt illa.
SvaraRaderaDen offentliga debatten är sådan när det gäller så gott som varje ämne: PK dirigerar att det är något man måste tycka, annat är så gott som tabu. Denna likriktning är förödande för det offentliga samtalet.
Jag kan se att du uppfattar mig som delaktig i det när jag hävdar att bakom kristdemokraternas invändningar ligger något annat än de argument de yttrar offentligt, vilket förstås är svårt för mig att bevisa. Men jag menar inte att de är homofoba, utan att de har en religiös övertygelse om att homosexualitet är fel och synd. De borde vara ärliga med att detta är deras ståndpunkts grund.
Barn far illa, vare sig de är adopterade eller ej. Jag misstänker (men vet inga siffror på saken) att adopterade barn i något högre grad far illa, för att det är en ytterligare komplikation att vara adopterad i stället för att växa upp med sina biologiska föräldar - förmodligen framför allt för att det är sällsynt, och vi människor förhåller oss hela tiden så besynnerligt till det som är annorlunda.
Oki.
SvaraRaderajag har googlat och man läser lite överallt att riksdagens remissinstanser sade nej till homoadoptioner, dock är det ingen som presenterar länkar, kan bero på att allt inte sparas på internet, speciellt inte från den tiden 2001-2003.
I alla fall skall enligt säkra uppgifter dessa instanser sagt ja
"Ja till regeringens förslag säger: Riksförsäkringsverket, Folkhälsoinstitutet, ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning
(HomO), Statens medicinsk-etiska råd, Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), Föreningen Homosexuella Läkare, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL), Riksförbundet Ekumeniska grupperna för kristna homo- och bisexuella, Ungdomsstyrelsen, Institutionen för socialt arbete - socialhögskolan vid Stockholms universitet, Stockholms kommun och Göteborgs kommun. "
Dessa lite tyngre (enligt mig) instanser sade nej.
"Riksförbundet Barnens rätt i samhället (Bris), Rädda Barnen, barnombudsmannen, Barnen framför allt
- adoptioner, Adopterade koreaners förening, Forum för adopterade, Adoptionscentrum, Familjeföreningen för internationell adoption, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, Socialstyrelsen, Sveriges Psykologförbund, Svenska kyrkan, Svenska Läkaresällskapet, kammarrätten i Göteborg, Huddinge tingsrätt, Umeå tingsrätt, länsrätten i Stockholms län, Riksskatteverket, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, länsstyrelsen Västra Götaland, länsstyrelsen i Norrbottens län, Sahlgrenska universitetssjukhuset Östra, Familjerättssocionomernas Riksförening och Föreningen Sveriges kommunala familjerådgivare. "
Bedöm själva, mengör det ärligt, nu skall jag ut i solan ;-)
Jag har inga djupare kunskaper i fråga om homoadoptioner (vilket ord...), men om jag minns rätt så talades det i debatten om rätten att vara förälder. En sådan ståndpunkt är felaktig, oavsett vilken sexuell läggning man har. Rätten är helt och hållet barnets, och man kan inte vända på den steken utan att objektifierar barnet, det vill säga kränka dess individualitet.
SvaraRaderaIngen föräldrarätt finns, bara föräldraskyldigheter.
Robsten, det viktigaste är inte om remissinstanserna sa ja eller nej, utan varför de gjorde det. Mitt intryck (från tiden då debatten fördes, jag har inte Googlat om saken) är att invändningarna var två, och dem har jag berört ovan:
SvaraRadera1 Länder från vilka de flesta barn adopteras kan vägra adoption till ett land som tillåter homosexuella att adoptera, för att dessa länders styrande är bestämt däremot.
2 Barn till homosexuella adoptivföräldrar kan bli mobbade för detta, vilket har framförts ganska spekulativt, inte med särskild forskning som visar på detta (men det är förstås svårt att åstadkomma, eftersom underlaget är så litet).
Jag kan inte minnas några andra argument.
Jag underkänner båda de ovanstående argumenten, eftersom de i praktiken är att ge upp inför och acceptera, rentav underhålla, fördomar som vi bör bekämpa.
Dock, om det visar sig finnas substans i det andra argumentet - att barnen blir lidande - då måste vi förstås skyndsamt ta saken under omprövning.
Jag menar att ett samhälle måste våga vara konsekvent med sina egna konstateranden. Om vi har funnit att homosexualitet inte är något skäl till diskriminering, så ska det gälla rakt av. Därför också vid adoption.
Låt mig ta ett annat exempel. En del invandrarkulturer vill inte att deras döttrar ska få sexualundervisning. Jag menar att detta inte ska accepteras i Sverige.
I vårt land har vi kommit underfund om att alla barn gynnas av en vederhäftig sexualundervisning. Då ska också alla barn få det - oavsett deras kulturella eller religiösa bakgrund.
Mattias, jag håller med dig om att det inte är föräldrarnas "rätt" som ska prioriteras. Jag är t.ex. väldigt tveksam (egentligen direkt fientlig) till att barn som föds via artificiell insemination inte ska få veta vem fadern är. För mig är det ett kusligt prioriterande av föräldrarnas bekvämlighet gentemot barnens intresse.
SvaraRadera@Stefan
SvaraRadera"Om vi har funnit att homosexualitet inte är något skäl till diskriminering, så ska det gälla rakt av. Därför också vid adoption."
Men det är inte fråga om diskriminering av homosexuella, utan enbart omtanke om barnen. Det är typiskt att vi tänker på de presumtiva föräldrarna som om de har "rätt" att skaffa barn genom adoption, det finns ingen sådan "rätt". Om ingen sådan rätt finnes så är det knappast fråga om diskriminering. Massvis med heterosexuella får också avslag på grunderna att det bedöms inte optimalt för barnen.
Vi är så oerhört snabba att komma med "diskrimineringsargumentet" i detta land. Det fanns en tid då folk jobbade och slet för att överleva och kom patron färdades så tog man fan av sig mössan och bugade djupt utan att känna sig det minsta diskriminerad. nu blir vi diskriminerade om inte chefen hälsar tillräckligt glatt på en en grådaskig höstmorgon. Inte konstigt att de homosexuella känner sig diskriminerade om de inte får adoptera barn, men det hör faktiskt INTE till de mänskliga rättigheterna att få så göra.
Om barnen blir lidande t.ex. p.g.a. den mycket känsliga identitetsaspekten, som inte är något jag hittat på, så skall man ta hänsyn till detta för barnens bästa menar jag,även om man riskerar att kallas homofob, lite skit får man ta om man skall stå upp för något här i livet, det är inte gratis det heller som folk börjar tro.
Vi "importerar" barn från Korea, kan vi förresten tänka oss att vi "exporterar svenska barn till Korea på samma sätt? Och varför inte då? vad ligger bakom ett sådant tänk egentligen. Det här borde man fan skriva en hel bok om, vända uppo ned på hela skiten.
Robsten, det är ofta gränsdragningen som är problemet.
SvaraRaderaOm det kan hända att några barn adopterade av homosexuella par får problem, ska alla homosexuella förbjudas att adoptera?
Om några barn adopterade av frireligiösa par får problem, ska alla frireligiösa förbjudas att adoptera?
Om några barn adopterade av förortsbor får problem, ska alla förortsbor förbjudas att adoptera?
Och så vidare.
Det är mycket farligt när ett samhälle lättvindigt stiftar regler som slår mot vissa grupper. Det går inte att kalla annat än diskriminering.
Och så tror jag att du missade vad jag sa om det andra argumentet mot homoadoption ovan.
SvaraRaderaStefan resonerar alldeles rätt. Det liknar problemet med mobbade barn; om någon ska tvingas byta skola (vilket inte är självklart, men det är en annan diskussion), bör det vara mobbaren eller de mobbade? Om homosexualitet inte är en abnorm avvikelse så är det ingen abnorm avvikelse. Så länge inga belägg finns för att den traditionella, heterosexuella kärnfamiljen är överlägsen andra familjer ifråga om barnuppfostran, så bör homosexuella ha samma adoptionsrätt som alla andra. (DEN adoptionsrätten ifrågasätter jag däremot.)
SvaraRaderaOch att "rädda" några barn från det sociala trycket i det här avseendet är att utsätta andra för desto större tryck, nämligen de som har homosexuella föräldrar. Samhället installerar med Robstens resonemang en förväntan på att barn ska ta skada av att ha homosexuella föräldrar. Problemet flyttas och förstärks.
De historiska stränga förbudet mot homosexuallitet var i grunden att skydda kvinnorna mot underlivssjukdommar.
SvaraRaderaOmskärelse av männen likaså.
Anonym, det var mycket intressant. Jag hade redan för mig att omskärelsen upsptod som en hygienisk åtgärd men visste inte att förbudet mot homosexualitet (specifikt sodomi, får man anta) kunde ha samma skäl.
SvaraRaderaDet har också varit så att förbudet i många kulturer inte har gällt homosexuell kärlek i allmänhet, utan just akten sodomi.
En aspekt värd att utforska idéhistoriskt är i vad mån skyddet av kvinnans fortplantningsförmåga spelat in i allehanda moralföreställningar. Fortplantningen har ju i de flesta kulturer ansetts som viktigast av allt. Folkets fortbestånd. Därför är det mycket troligt att man fördömde allt som man trodde kunde försvåra den.
Angående psykologin och homosexualiteten, läs gärna Technicolors kunniga genomgång.
SvaraRadera