fredag 21 augusti 2009

Johan Palm kan fortfarande bli mycket mer


Jag såg första konserten på Johan Palms turné, i Malmö. Nu har jag sett den sista, på Gröna Lund i Stockholm. Utvecklingen är tydlig – och lovande. Men han är fortfarande bättre än han själv vågar tro. Nå, hellre det än motsatsen.

Premiären i Malmö skrev jag om här. Där var det en del orutinerade skavanker och ofärdigheter. Konserten på Gröna Lund var en helt annan sak.

Bandet är mycket mer tight, vilket är A och O i rock’n’roll. Det är också vad det mer och mer blir: ren rock, även de mest poppiga låtarna från skivan. Johan är säkrare och vågar leva ut mer, ta ut svängarna med större auktoritet och suga på föreställningens karameller.
Det börjar bli ett riktigt rockband.

De hade en del bus för sig. Johan gjorde entré i en gul kreation som bara en mor skulle kalla vacker. Efter första låten konstaterade han ungefär detsamma och tog den av sig. Det visade sig vara bökigare än det var tänkt, men hela grejen blev ändå en rolig kommentar till idolskapet och allt det där.


Vid ett annat tillfälle under konserten råkade Johan rycka loss mikrofonen från sladden, men kopplade kvickt ihop den igen – utan att missa mer än kanske en ton eller två. Proffsigt.

Det fick mig ändå att grunna på varför de har sladdar i stället för sladdlöst. Det har en poäng – vintage rock’n’roll, som när jag var ung. Då var varje konsert ett evinnerligt trasslande med sladdar, i synnerhet när sångare och gitarrister ville röra sig över scenen, vilket de inte kunde motstå.
Sammalunda med gossarna i Johan Palms band. De får hela tiden hålla uppsikt på sladdarna, och det håller dem vakna, ger en glimt av källarrock före TV-kändisskap och annat artificiellt utanverk. Rätt skönt.

De har inte haft så särdeles många spelningar på sin turné. Visserligen har utvecklingen gått fort, men det märks att de skulle få en förlösning om de haft sisådär 30 spelningar till. Gärna ett par per natt, som Beatles i Hamburg.

De flesta rockband har en sådan bakgrund med otaliga oavlönade spelningar på fritidsgårdar och lokala rockfester, där de själva fått släpa sin utrustning hit och dit. Ett sådant harvande är musikers gym och jogging, en uppvärmning som förbereder för framgångens exponering.

Johan Palm och hans band har inte riktigt samma kämpande bakgrund, även om man aldrig får tro att de kom ur ingenstans bara för att Johan blev känd genom TV. Såväl han som de andra har gjort några mil på det oglamorösa sättet i musikens värld.

Men de behöver kompensera de mil de gick miste om. Det gör man med ideliga livespelningar, men det är svårt när man redan är idoler. Då säger strategin att det ska hushållas med konserterna, så artisterna får ständigt kämpa mot ovanan.


Johan Palm och hans band har ändå klarat kampen ganska galant. Deras grepp om såväl konsert som publik var något helt annat än i Malmö för bara drygt två månader sedan. Och de visste hur deras låtar fungerade på publiken, så spelordningen kändes mycket mer befogad och förhöjande, som ett effektivt drama.
Bara en sådan sak som att extranummer var den lite banala Emma-Lee, som vore ett snöpligt slut på konserten, men sedan en innerlig final med Satellite, den starkaste och mest känslosamma låten på skivan. Och där lät de publiken sjunga låten till sitt slut, vilket blev ett vackert erkännande av det starka bandet mellan Johan Palms band och deras fans.

Det var också uppenbart i den långa, tålmodiga kön som efter konserten väntade på att få en kram och en autograf av Johan – samtidigt som såväl hans bror som de andra bandmedlemmarna med samma uthålliga förtjusning vänslades med fansen runtom.

Det har nog blivit så att signeringarna, fotograferingarna och kramarna efter konserterna är naturliga komplement till dem, ofrånkomliga i sin nödvändighet. De andas dröm och längtan, lika mycket som någon powerballad. Det är vackert.
Och Johan står kvar tills hela långa ringlande köns alla fans har fått sitt. Också vackert.

Trots all charm och skönhet i det ovanstående vore Johan Palm blott ännu en dagslända om detta vore allt. Men det finns mer att hoppas på. Det märktes under konserten att han fortfarande inte har modet att tänja ut effekterna så mycket som de förtjänar och han faktiskt förmår – fast han kanske inte tror det.

De stora artisterna vet att slösa på tid, rentav hejda den, när de har publiken i garotten. Johans band har börjat smaka på det – som i den utdragna frysta tystnaden när han sjungit “Stop!” i en låt – men om de vågar ännu mer på andra håll ska de märka att publiken går från förtjusning till extas.
De skulle klara det, bara de själva vågar tro – som i sagan.


Johan själv är kluven mellan ett ständigt vaket intellekt med tillhörande självdistans, och sin synnerligen intensiva förmåga till inlevelse. Han har därför en tendens att alltför tidigt retirera från inlevelse och patos, för att hans intellekt annars skulle förlöjliga honom. Men han bär den där våndan och svindeln som finns i varje stor artist, så han måste släppa taget och låta det ta över. Då sker mirakel.

Han är i färd med att skriva egna låtar. Måtte han då våga skriva dem från sitt eget inre, inte från någon föreställning om hur poplåtar borde vara och vad de borde handla om. Vågar han hämta dem ur sitt inre så kommer säkert hans fallenhet för inlevelse att ta över på konserterna och allt löser sig av sig självt.
Då blir han den där riktigt stora artisten jag och många andra hela tiden har anat i honom.

Andra tror att han just nu lever sina “fifteen minutes of fame”, men släpper han loss så kommer den här perioden och hans nyliga medverkan i Idol att förblekna. Då blir han en artist som bara måste ha blivit idol, oavsett hur det gick till i början.
Något helt annat än det öde som drabbar de andra från TV-programmet.

Å andra sidan:
Samma kväll spelade Thåström på Malmöfestivalen. En kamrat skickade mig några MMS med glimtar från den makalösa konserten. Där är en artist som tagit betydligt fler och betydligt längre steg mot konstens existensberättigande och himmelska skärseld.
Fröjder, precis som olyckor, kommer aldrig ensamma – men det är frustrerande när de krockar.

Och ett litet PS: Skylten vid scen som annonserade Johan Palms konsert hade någon busat med. Några omkastade bokstäver. Jag tog förstås en bild på det också.


(Klicka på bilderna för att se förstoringar.)

Här skriver Expressen om konserten. De har också några videosnuttar från den.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

20 kommentarer:

  1. Tack för den härliga pratstunden efter konserten.
    La in ditt inlägg på min blogg! Som jag brukar, hihi.
    Ville bara säga det att jag grät när jag läste detta. Fan va skönt du skriver och hur du liksom uttrycker precis det vi alla känner.
    Ska bli så skönt att få uppleva en skiva med Johan där han och hans bror kokat ihop en massa härliga låtar.
    Kramar till en som vet och känner!

    SvaraRadera
  2. Hej Stefan!Det var min första Johankonsert jag såg igår och man vill inte att den ska ta slut.Grabbarna rockar verkligen,så himla kul/Helena

    SvaraRadera
  3. Helt underbart skrivet!
    Skönt att det finns fler äldre fans än jag.
    Jag såg min första och hittills enda konsert med Johan i Gävle den 8/8. Fantastisk upplevelse.
    Har själv ett förflutet som sångare i punkbandet Bizex-B (bland andra).
    http://www.myspace.com/bizex

    SvaraRadera
  4. Underbart, underbart, underbart!

    SvaraRadera
  5. Vad är detta? Nye Thåström?
    *ser på utifrån*

    SvaraRadera
  6. Mattias, det finns nog ett slags beröringspunkt mellan dem, men att kalla Johan en ny Thåström vore orättvist mot båda.

    SvaraRadera
  7. Håller med i din kommentar till Mattias. Nog finns det beröringspunkter men det är allt som finns. Det är två artister med ett stort eget uttryck, Thåström och Johan P. Har du sett Thåström (antar att du har)? Jag har varit ett fan sedan mina tonår (är 41 idag)jag såg honom på Storsjöyran och då var det 25 år sedan sist jag såg hnom. Det blev en upplevelse utöver det vanliga, en magisk upplevelse av en otroligt karismatisk och intensiv artist/konstnär.
    Jag tror också på Johan P. Jag tror också han behöver släppa taget lite och våga vara i känslan men han är så ung. Det kanske kommer. Då tror jag att han också kan bli magisk. Syns också som om rösten stabiliserat sig så att han vågar ta ut svängarna lite. Du som såg första ock sista konserten, var det skillnad röstmässigt?

    SvaraRadera
  8. Ironia, det var stor skillnad på Johan även röstmässigt, så gott jag minns. Större säkerhet och ett mod att ta ut svängarna mer. Precis som med hans scenuppträdande i sin helhet.

    Nog har jag sett Thåström live, många gånger genom åren - ända sedan Ebba Grön. Alltid lika överväldigande.

    SvaraRadera
  9. Även jag har sett Ebba Grön live. Skutskär 1980 bl a, samt Imperiet (Gävle 1983, om jag minns rätt). Enorma upplevelser.
    Utseendemässigt påminner Johan om Thåström. Det är ställt utom allt tvivel.
    Men där upphör likheterna.
    Själv gillar jag båda.
    Hoppas jag får se Johan Palm live igen.

    SvaraRadera
  10. Hej Stefan!
    Jag håller som vanligt med dig i det du skriver.
    Det jag känner är att det är så otroligt lätt att glömma att Johan bara är sjutton år. Man vill så gärna att han ska bli en färdig artist så snabbt det bara går - gärna igår...men han måste få tid på sig att komma dit och jag hoppas verkligen att han får allt stöd och alla möjligheter för att nå hela vägen fram.
    Han själv verkar ha en klar bild över var han är på väg och vad han vill.
    Läste någonstans att han inte nöjer sig med en stjärna på Walk of Fame - han vill ha hela gatan :)
    Det kanske inte alls är sant att han sagt så men på ett vis kan jag tro att det är det.

    Har du hört den nya versionen av All The Time In The World?
    Den är coolare, rockigare och det med en mycket raspigare, hesare röst. Skitbra!

    Den var med på P3:s Flipp eller Flopp idag och trippel-flippade :)

    Spola fram till ca 28:55:
    http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=latestbroadcast&Id=2785&BroadcastDate=&IsBlock=

    SvaraRadera
  11. Jag tycker faktiskt att den nya versionen är snällare och mer sökt harmonisk. När den äntligen kommer igång så tar den slut, vilket är snöpligt. Johans röst är mognare och mer driven, men för snäll för länge - och just när den tar i tar låten slut. Det är olyckligt.

    Jag är ändå imponerad av att skivbolaget bryr sig så mycket om honom att de tar kostnaderna och riskerna med en omtagning av låten för single-releasen. De vet att de har något där, och att det bara gäller att hitta hem med det.

    Jag fortsätter att med största nyfikenhet invänta nästa CD, där han förhoppningsvis har flera egna låtar, som visar vad han själv är ute efter och varifrån han själv kommer. Det behöver inte vara några snitsigt färdigsnickrade poplåtar för att överträffa materialet på första CD:n, det räcker med att det är personligt.

    Jag är nyfiken på hans personliga uttryck, inte på ett radband av halvt anonyma poplåtar.

    SvaraRadera
  12. Och så fortsätter jag att störa mig på den dåliga engelskan. "We've all the time" är galet. Det borde vara "we've got all the time". Svårt att klämma in i melodin, förstås.

    Men framför allt, varför fortsätter han inte att vråla när refrängen i slutet upprepas några gånger? Det är som om han själv överger sången i ett slags coitus interruptus.

    SvaraRadera
  13. Kanske skivbolagsmänniskorna varit med ute på turnén vid nåt tillfälle och hört hur han faktiskt låter live och fattat att det är så både han och vi fans vill att det ska låta på plattan också.

    Jag väntar precis som du och många andra med spänning på att få höra hur en Johan-låt låter. Måtte skivbolaget ge honom mer fria händer så han får visa vem han egentligen är.

    Haha, ja det var ju en fin jämförelse...men jag håller med dig om att det behövs mer vrål och gärna ännu mer rasp i rösten.

    SvaraRadera
  14. Nina, jag tror nog att skivbolaget med just Johan tänker sig något annat än en schlagermaskin - men de har ringa kunskaper om avskalad, personlig rock, så där inväntar de nog som vi andra vad som ska komma ur Johan själv - och hans bror.

    SvaraRadera
  15. En recension av dagens uppträdande på Grönan:
    http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.11664899

    SvaraRadera
  16. Anonym, det var en välskriven recension. Bilderna på Johan visar ett allvar, som jag faktiskt tror är nödvändigt för honom att gå in i. Han är ingen pajas. Hans attraktionskraft kommer från en djup innerlighet och livsvånda - så är det för varje konstnär.

    Kurt Vonnegut kallade det kanariefågel i kolgruvan - den som först reagerar på giftig gruvgas och därför varnar alla andra när den trillar av pinn.

    När han vågar slänga glättigheten och bita i sitt eget inre allvar, då börjar han bli allt jag tror honom om.

    SvaraRadera
  17. gud villken go kille <3 ))JOHAN PALM!!

    SvaraRadera
  18. Saknade, saknade Johan ..... <3

    SvaraRadera
  19. Amanda, räkna med att det kommer mer från honom, rätt vad det är.

    SvaraRadera