Nu ska upphovsrätten gälla 70 år efter upphovsmannens död. Arvingarna – och deras arvingar – får därmed bestämma över hur de efterlämnade verken kan spridas eller ej. De har till och med rätt att ändra i dem. Ingen författare eller annan konstnär skulle medge det så länge de var i livet.
Vår korta historia med en upphovsrätt som går i arv visar på många missbruk av detta. Författare har fått sina verk censurerade av arvingar som inte gillat delar av innehållet. Jan Myrdal nämner några exempel på detta, även ett så sentida som Stieg Larssons romaner, där arvingar har ändrat namn på romanfigurer.
Sistnämnda må vara ett ganska oskyldigt ingrepp i skönlitterära verk, men ändå fullständigt oacceptabelt. Ingen människa ska ha rätt att ändra i en författares verk efter dennes död. Ingen ska heller ha rätt att förbjuda deras fortsatta spridning. Det visar hur galen en upphovsrätt som lever längre än författaren är.
Jag håller helt med Jan Myrdal om att upphovsrätten inte ska överleva upphovsmannen. Den ska inte kunna gå i arv, lika lite som den ska kunna förhandlas eller manövreras bort från upphovsmannen när denne är i livet. Bara upphovsmannen är upphov till verket och är därför den ende som ska ha rätt till det. Allt annat är absurt och gör såväl konsten som konstnärerna en förfärlig otjänst.
Läs även andra bloggares åsikter om upphovsrätt, Jan Myrdal, litteratur.
Jag håller inte med Myrdal.
SvaraRaderaUpphovsrätt bör kunna gå i arv. Det kan finnas en make/maka eller barn som är helt eller delvis beroende av försörjning. Däremot bör upphovsrätten inte vara så helvetisk lång som nu - 70 år efter upphovsmannens död. Jag skulle föreslå t ex 25 år efter upphovsmannens död, med en tilläggsregel om att man alltid bör räkna som om upphovsmannen blev minst 50 år. (Det nyfödda spädbarnet till en författare som dör i en bilolycka, skall inte behöva se verken bli fria på sin 26-årsdag. Med tilläggsregeln dröjer det iaf til 51-årsdagen.)
I EU är det faktiskt Adolf Hitler som är orsak till 70-årsregeln, och det är helt absurt. En rad kända nazister dog 1945 (inkl hr Hitler) och när tyskarna som har dåligt samvete för vad tidigare generationer tyskar gjort, upptäckte att alla dessa nassars verk skulle bli fria efter 1995 började man lobba för att förlänga från 50 till 70 år.
Än bisarrare blir det av att Hitlers verk lik förbaskat är fria i Sverige, då karln inte har några levande arvingar. (Delstaten Bayern hävdar sig ha upphovsrätten, men svensk rätt erkänner inte det. Bayern konfiskerade upphovsrätten efter kriget; enligt sv upphovsrättslag kan dock upphovsrätt "ej tagas i mät".)
Men jag håller inte stenhårt på exakta årtal i mitt förslag. Allt som mildrar den idiotiska 70-årsregeln är iaf välkommet.
--Ahrvid
Tidigare har du bloggat att Liza Marklund och Jan gilou, är hycklare. I min mening är dem människor som andra, de har ansikte, och är kända i folkligt bemening.
SvaraRaderaTill denna artikel måste jag påpeka, att du verkar förbi se ett faktum att vi inte lever under 1850-talet(Strindberg). Vi lever i samhället där vi krampar oss om minsta ensak detalj, som vi gärna vill(eller många vill) måla upp till katastrofalla nivåer. Endast för vi har det dåraktigt bekvämt i dag i Sverige. Många vill hitta fel, eftersom många verkar vara oförmågna att ge sig tid att bli förändringen dem söker, eller vilja uppnå en skillnad som lever vidare genom och i tid.
Vad som förtrycker oss i dag, var inget emot vad som var under och mitt i 1850-talet. Vi ser till att trycka upp mycket material av vår egen skapelse, medans vi lever. Sedan är det upp till mig att dela med mig av mitt & mina verk medans jag lever. Stenudd, så komplicerat är det, och konskvenserna är inte makabra. Med dina verk, och det du vill förmedla, säger jag som persbrandt, antingen gör du något, eller så gör du ingenting. (för att citera Perbrandt i reklamfilm(
Det ligger nåt i vad Ahrvid säger. Författarens närmaste anhöriga är ofta inblandade i den kreativa processen och borde inte gå alldeles lottlösa vid dennes frånfälle. Men sjuttio år...
SvaraRaderaOm författarens närmaste är inblandade i den kreativa processen bör dessa naturligtvis också vara upphovsmän till verket. Att det ekonomiska monopolet kan leva vidare efter en författares död är helt oacceptable. Jag är för Piratpartiets inställning att en kraftigt kortad skyddstid är bäst. Detta gagnar både samhället och andra kreatörer.
SvaraRaderaJag skulle vilja bidra med ett annat perspektiv. Om vi knyter skyddstiden till upphovsmannens livslängd är det ofrånkomligt att skyddet blir till något slags naturlig rättighet. Om man däremot - vilket enligt mig är det enda rimliga - ser skyddet som ett sätt att maximera allmänhetens tillgång till kultur genom att skapa ekonomiska incitament för skapande, då är det enda rimliga att sätta en fix skyddstid för de ekonomiska rättigheterna som gäller från och med första publiceringen och som fortsätter att gälla oavsett upphovsmannens eventuella frånfälle.
SvaraRaderaOm man tycker att skyddstiden ska vara knuten till livslängden och att syftet med upphovsrätten är till för att skapa incitament till skapande, då är man svaret skyldigt varför en 80-årig upphovsman behöver mindre ekonomiska incitament än en 20-årig dito.
Problemet med släktingar som inte förvaltar verk väl är lätta att minimera genom att skyddstiden görs kort och att den upphovsman som befara dylikt helt enkelt skriver ett testamente.
(Ovanstående gäller naturligtvis de ekonomiska rättigheterna. De grundläggande ideella rättigheterna kan naturligtvis vara knutna till livslängden eftersom de är av en helt annan natur)
@Ahrvid Engholm:
Det finns ingen anledning att skydda verk i upp till hundra år (så som det blir med ditt förslag) bara för att garantera inkomst till efterlevande. En avliden snickares arbetsgivare skulle väl inte fortsätta att betala lön till dennes familj, så varför ska allmänhetens tillgång till vårt kulturarv hindras när ett bättre alternativ för alla helt enkelt är att teckna livförsäkring eller leva på den (fixa) skyddstid som fortfarande återstår?
Jag tycker att pengarna är ett mindre problem. Värre är att arvingar av upphovsrätt styr över verken så att de kan ändra och censurera dem.
SvaraRadera@Arvid
SvaraRaderaDu skriver:
"Det nyfödda spädbarnet till en författare som dör i en bilolycka, skall inte behöva se verken bli fria på sin 26-årsdag."
Hallå? Är detta verkligen så hemskt genomtänkt?
Ungkraken får väl skaffa sig ett arbete...
Om den ekonomiska upphovsrätten begränsas till max 20-25 år så skulle:
SvaraRadera1) skyddet oftast sluta att gälla innan upphovsmannen dör
2) om upphovsmannen dör under den tid skyddet fortfarande är giltigt det ändå gå ut inom något tiotal år.
3) problemet med släktingar som styr över verken på ett olämpligt sätt ändå vara ganska sällsynt.
Det ter sig sammantaget som ett högst marginellt problem.
Det finns ingen anledning att låta upphovsrätten gå i arv för att änkor, änkemän och barn ska klara sig ekonomiskt. De kan skaffa en livförsäkring som alla andra!
SvaraRaderaDet är lätt att tycka när man inte är berörd;-) "Alla andra" har inte heller råd med livförsäkring. Många upphovsmän blir dessutom inte kända förrän efter sin död.
SvaraRaderaNumera ändrar vi i texter för att vi inte längre föredrar ord, som till exempel "negerkung". Men jag tycker inte att nedärvd upphovsrätt ska ge rätt till censur och ändringar.
Kram på er!
Till Pinjata:
SvaraRaderaDet är inte för att familjen är starkt inblandad i den kreativa processen (någon marginell inblandning kan de dock ha) som vi bör ha en viss skyddstid efter en upphovsmans död. Skälet är att ge de efterlevande hjälp med sin försörjning. För upphovsmannen är det också incitament att skapa. Upphovsmannen tänker: Även om jag skulle dö hux flux får iaf min familj nytta av det under en viss tid, och det är skäl för mig att anstränga mig att skapa något riktigt bra.
Normalt anser vi att i en familj skall medlemmarna solidariskt hjälpa varandra med försörjning, och att upphovsrätt bör kunna gå i arv - i alla fall för en begränsad tid - är uttryck för detta. Utan detta kommer vi att få se t ex att änkan efter en författare slängs ut från sitt hus (för utan upphovsrättsinkomsterna har hon inte råd att behålla hemmet).
Allmänna kommentarer:
Piratpartiets uppfattning om en upphovsrätt som gäller blott fem år blankt, är förstås orimlig. (Och de kommer aldrig att få igenom något sådant. Däremot tror jag att om PP hamnar i en position där man kan påverka kommer man säkert att godta alla sänkningar av skyddstiden.) Notera t ex att inspelning av filmer baserade på verk är en process som ofta tar mer än fem år, så ingen författare skulle få något för filmrättigheter. Hollywood skulle cirkla som gamar kring verk i fem år, och sedan ta dem gratis. Royalties från böcker, skivor m m skulle sluta komma efter fem år. Folk skulle sluta skriva teaterpjäser. En pjäs har en långsam livscykel, då den måste göras i "manuella" uppsättningar med skådespelare, en uppsättning i taget, vilket pågår uppsättning efter uppsättning i många år.
Konsekvenserna vore orimliga.
--Ahrvid
Ahrvid.: Om det är sant att upphovsrätten används i Europa för att blockera spridningen av "entartede litteratur" så är det väl snarast något profilstarka tyska tyckare från -30 och -40 talen skulle ha applåderat?
SvaraRaderaMan kan tycka hur illa om nationalsocialism som helst, det är ganska lätt, men det går inte att använda denna antipati till att rättfärdiga ett korrupt användande av upphovsrättslagen.
Pennelina:
SvaraRaderaTycker du att även snickaren i mitt exempel ovan ska ha automatisk rätt till ersättning efter sin död? Om man sätter ett fixt antal års skydd efter publiceringsdatum så som jag föreslog ovan, kommer ju inte inkomsterna att påverkas av huruvida upphovsmannen fortfarande lever eller ej. Även om mitt huvudmotiv med förslaget har att göra med att ge samma incitament till yngre och äldre upphovsmän, så kan man kanske också se en rättvisa i förhållande till de efterlevande om man jämför med andra yrkesgrupper.
Ahrvid:
Du får det att framstå som om frågan gäller antingen 5 års skydd eller som idag upp till 130 års skydd. I själva verket är det naturligtvis en glidande skala där vi som samhälle kan bestämma den mest lämpliga utformningen på skyddet. Konsekvenserna av dagens upphovsrätt är orimliga. Hade bara folk fått leva med kortare skyddstider ett tag är jag övertygad om att de flesta skulle dela den synen. Vilka samhällsvinster får vi tex. av att tvinga ljudboksproducenter som spelar in Selma Lagerlöfs (1858-1940) böcker att betala royalties till hennes släktingar?
Upphovsrätten är en nyttomaximerande konstruktion och marginalökningen av samhällsnyttan kommer att med ökad skyddstid minska så snabbt att nyttan inte längre kan väga upp skadan i form av allmänhetens sämre tillgång till kulturarvet. Ingen kan inbilla mig att den optimala brytpunkten ligger på en skyddstid som kan uppgå till 130 år.
Man skulle även kunna tänka sig en upphovsrätt som inte är digital, som idag, utan som har flera nivåer.
SvaraRaderaNivå 1: Fullständig upphovsrätt. Gäller så länge som skaparen är i livet. Under denna period har skaparen full kontroll och kan förbjuda distribution, kan sälja rättigheter, etc.
Nivå 2: Delvis upphovsrätt. Gäller ytterligare ett antal år. Under denna period är det enbart skaparen (eller dess arvingar) som får tjäna pengar på verket (eller sälja dessa rättigheter till någon annan). Spridning utan att tjäna pengar på det är dock ok (ja, det blir en del gränsdragningsfall som man måste lösa, men jag tror det är görbart)
Nivå 3: Ingen upphovsrätt. Vem som helst får sprida verket, vem som helst får tjäna pengar på det.
På nivå 1 är det upp till skaparen om verket ska kunna modifieras. På nivå 2 kan verket inte modifieras, såvida det inte anges att det är ett derivat (och man inte tjänar pengar på ursprungsverket; återigen gränsdragningsproblematik). På nivå 3 är verket helt fritt att göra vad man vill med.
Tor: Diskussionen bör väl ändå ta sin början i det aktuella yrkets arbetsvillkor. Snickaren får månadslön, eller kan, om han är egen företagare, fakturera enligt en i förhand uppgjord tariff. Han slår i sin spik och får kort därefter betalt. Författaren lyfter - om hans verk blir färdigställt, och om det finner en förläggare - honorar. Detta honorar beror som regel på försäljningsframgången, vilket i sin tur beror av tid.
SvaraRaderaJämför då hellre med en byggfirma som tar hela risken att projektera ett hus, och först därefter säljer det. De behåller rätten tills verket är sålt. Skillnaden är att de har blott en köparen, medan litterära texter söker många slutkunder.
Det är inte alltid som det är gratis att skapa - även om man bortser från tiden det tar - och på något sätt måste man kunna ha rätt att få igen det man satsat, eller?
SvaraRaderaJag har egentligen ingen fast ståndpunkt vad det gäller längden på skyddstiden, utan är mer ute efter att få konststycket att gå i plus;-)
Klart att jag vill ha upphovsrätt till det jag skapat medan jag lever, därmed inte sagt att jag behöver tjäna pengar på det i tid och otid. För mig är det lite som med speljobb - man tar betalt där det finns pengar:-)
Mina barn har redan bättre ekonomi än mig, men det beror inte på att jag är kulturarbetare utan på att jag gifte mig av kärlek;-) Jag har inte pengar till varken liv- eller pensionsförsäkringar.
Jag skulle nog hellre jämföra pengar som kommer av upphovsrätt med den utdelning som du eventuellt kan få av obligationer och aktier - och inte från lön av en pågående tjänsteutövning.
Kram på er!
@Ahrvid
SvaraRaderaVarför får inte jag som mjölkhandlare del av XYZ författares royalty, precis som författarens familj?
Jag menar på att mjölken författaren och dennes familj handlar hos mig gör författaren mer kreativ, och att jag därmed är delaktigt i den kreativa processen.
Givetvis skall jag då också ha del av författarens vinst för mitt hårda slit med att leverara mjölk. Utan min mjölk hade de inte blivit någon bok skriven.
Eller hur?? Rätt måste vara rätt..
Äh, likställ detta med mönsterskydd och patent i stället. Om verket har tillräcklig konstnärlig höjd så kan man betala för ensamrätten under en viss tid, oavsett vilket egoistiskt motiv man har. Vill man vara ensam en kort tid i bara ett land kostar det lite, en lång tid i hela världen så kostar det mer. Varför ska det vara skillnad på om man varit så kreativ så man skapat skiftnyckeln eller Öppna Landskap?
SvaraRaderaAtt belöna en skapare som ger av sig, framhäver kunskap till samhället på dem bredaste fronterna, om inte stadgar vi samhället i kunskap och undervising i bredd och i värdefullaste bemärkelser. Jag ser verkligen nytta med att arvingar får tjäna pengar på "mästarens verk". Det kan vara en sporre i själv, om inte en liten.
SvaraRaderaAtt det gick åt pipan med Steig Larssons bok triologi är ett exempel av ett fåtal. I mångfalden, så ser inte världen ut, gemenskapen är gemensam i familjer, vi ska bygga ett samhälle efter mångfalden och efter goda viljan, det finns tusen åter där familjer och kulturverk går i symbios efter författarens bortgång. Lägga spelkorten på bordet. 50-70 år tycker jag är rimligt, att makar eller make ska tjänar pengar av kultur verk, det tycker jag.
Vill efter levande sitta i ett finrum och rulla sig i tusenlappar, så måste dem få det, då kanske något brast i föräldrarskapet. Min hypotes är att vi associerar till Stieg Larssons bok-triologi nu när vi disskuterar den delen som är av "ekonomiska" i bemärkelsen. Vi vet det finns miljontals skapare som knegar för familjen idag, omkommer skaparen hoppas jag anhöriga få ta vara på rättigheterna att få marknadsföra material och tjäna gräddkola i genom arvet i 50-70 tidsår.
Tomas: Patent betalar man för därför att produkten behöver beskrivas och därför att den måste jämföras med tidigare produkter. En litterär text är sin egen beskrivning, sitt eget fingeravtryck.
SvaraRaderaAllt och alla ska stöpas i samma form så att ingen sticker ut och är annorlunda, är det så du tänker? "Författarna kan fanimig betala..." Patent som självändamål?
Dennis: Du fick betalt för mjölken, inte sant? Du, liksom flera andra i tråden, missar hela poängen: författeri sker på spekulation och den eventuella vinsten kommer i efterhand. Familjen får ofta avstå från försörjning under verkets tillkomst.
SvaraRaderaMattias, där har du en stor poäng: författeri betalar sig oftast dåligt i stunden - men ibland på sikt. Utan möjligheten till intäkter på längre sikt skulle de flesta författares timlön för bokskrivandet vara närmast ett skämt.
SvaraRaderaDäremot tycker jag inte att det försvarar arvsrätt på inkomsterna - och så länge som 70 eller 90 år efter författarens död.
Men som jag sagt flera gånger ovan: det viktiga är inte pengarna, utan kontrollen över verken. Arvingar ska inte kunna modifiera eller censurera verk.
Jag tycker det är riktigare att se avlidna upphovsmäns verk som kulturarv, som hela mänskligheten ska ha obehindrad tillgång till.
Ahrvid Engholm sa...
SvaraRadera"Upphovsrätt bör kunna gå i arv. Det kan finnas en make/maka eller barn som är helt eller delvis beroende av försörjning. "
Det där finns det försäkringar o annat som tar hand om vad jag vet... något som gäller för alla...
Att vilja bli försörjd på någon annans arbete är inget giltigt skäl att undanhålla saker för allmänheten.
Kopiering o möjlighet att fritt bygga vidare på andras arbete är vad som lett människan framåt genom alla tider.