Min röst i EU-valet

Nu har jag röstat i EU-valet. Jag poströstade inne på det nya köpcentret Entré i Malmö, eftersom jag kommer att vara på resande fot på söndag. Det var ingen lätt sak att välja valsedel. Det är det aldrig. De etablerade partierna gör metod av att tycka en sak före valet och agera likgiltigt för det därefter. Man kan inte veta vad man väljer.

Mest är det gamla rutinerade politiker som vill åka ner till EU-parlamentet och glassa i maktens högborg. Jag får ideligen känslan att det handlar mer om att dessa gamla rävar (såväl partier som personer) vill se om sina hus snarare än tillföra något till EU-bygget.

Pampar
Socialdemokraterna har inte varit särskilt socialdemokratiska på väldigt länge. Nu är de blott pampar som ser politik som att lägga pussel, utan någon vision om mål eller ideologiskt innehåll. Allt är tänjbart och förhandlingsbart. Deras drivkraft är föga mer än deras egen välbärgade existens.

Marita Ulvskog, som toppar deras EU-lista, är en särdeles olämplig makthavare, eftersom hon fullständigt saknar ödmjukhet. Hon vräker ur sig kompromisslösa ståndpunkter med ringa täckning och hånfulla angrepp mot alla som inte tycker precis som hon. Hon använder ideologiska floskler för att berättiga sin egen makt, men saknar fullständigt lyhördhet. Sådana människor borde inte ha någon makt alls.

Professionella politiker
Folkpartiet toppas av Marit Paulsen, som kallas författare på valsedeln. Men har hon inte varit professionell politiker hur länge som helst? Hon är lika självgod som Marita Ulvskog, men på ett annat sätt. En präktighetens prästinna. Hon låtsas tala snusförnuft och folklighet, men beräkningen och manipulationerna smattrar.
Vad hon egentligen har att göra i EU är svårt att förstå. Det är väl något med bönderna. Inte precis min kopp te.

Olle Schmidt har gjort intryck på mig som en seriös och hedervärd politiker. Han är för sansad och stillsam för att hamna på löpsedlarna särskilt ofta, men därmed är det också svårt att se vad annat han ska göra i EU än undvika att skaka båten. Jag tror han är en sådan som hellre gör ingenting än något som kan oroa.

Det kan gälla för hela hans parti, när de inte väljer en utpräglat opportunistisk ståndpunkt för att kämpa till sig lite röster i något val.

Bönder
Centerpartiet har jag aldrig riktigt kunnat med, även om jag tycker att deras partiledare ofta är en frisk fläkt i debatten – också när jag inte alls håller med henne, vilket oftast är fallet. Men Maud Olofsson kandiderar förstås inte till EU-parlamentet.

De har inte profilerat sig särskilt, utöver lite miljöfrågor de stulit av miljöpartiet, och så den där bondegrejen.
Jag kan inte låta bli att ana ett bakåtsträvande naturlyriskt drag över hela detta parti. Bondeförbundet sitter kvar i dem. Har de över huvud taget någon ideologisk botten?

Bibeln
Kristdemokraterna är alldeles omöjliga. De velar hit och dit när det inte gäller hjärtefrågorna, där de alltid har en ståndpunkt som de hämtar från en frireligiös tolkning av bibeln. Det medger de aldrig, vilket bara gör saken värre.
Så kan man inte bedriva politik. Det leder rätt åt fanders. Ju större deras inflytande blir, desto mer kommer det att märkas – så det är bara att hoppas att det aldrig sker.

Dessutom saknar deras stelbenta moral varje ansats att tänka förstående och kännande, så i längden kan de inte bli annat än skoningslösa – om de får chansen.

Deras valsedel är underlig. Yrkena som anges på flera av kandidaterna är knappast yrken: fil.kand., opinionsbildare, fil.dr., teologie dr. Jag antar att det betyder att de är professionella politiker, utan att vilja medge det.

Nato är inte EU
Moderaternas lista toppas av Gunnar Hökmark, ännu en gammal ringräv i politiken. Förutom en trånad efter inträde i Nato, vilket inte alls är EU:s bord, vet jag inte riktigt vad moderaterna vill ha ut av EU. Mera ära, förmodligen.
Reinfeldt ska ju snart ordföra hela EU, så hans parti vill säkert bara att allt ska vara frid och fröjd åtminstone det närmaste halvåret.

Jag tror inte att moderaterna har ett dugg ambition att motverka den centralisering och maktkoncentration som EU kan leda till. Snarare tvärtom. För att inte tala om näringslivets inflytande över Europapolitiken.

Moderaterna spelar falskt, eftersom alla deras viktigaste kort ligger utanför det parlamentariska. De vill att marknaden ska sköta sig själv, fast den nyss bevisat att den inte klarar det. Inget bra recept för Europa.

Ingen internationalism
Vänsterpartiet är förstås av så gott som motsatt ståndpunkt. Om jag har fattat det rätt vill de egentligen att vi inte alls ska vara med i EU. Jag förstår inte riktigt varför. En socialist borde väl med automatik vara internationalist?

Jag tror att i EU krockar vänsterns olika ideal med varandra, och de vet inte riktigt hur de ska reda ut saken.
De är i alla fall väldigt uppriktiga med att deras toppkandidater är professionella politiker.

På sjunde plats hittar jag en aikidokamrat: Jöran Fagerlund, som bor i Göteborg. Det står grafisk formgivare på honom men vad jag vet är han något slags politisk sekreterare i kommunen, så där är det lite falsk marknadsföring.
Nå, han är en vettig karl, hur som helst, så det vore frestande att rösta blott och bart på honom – men jag skräms av vänsterpartiets fanatiska rättrådighet och politiska korrekthet, som mycket ofta blir väldigt lomhörd och onyanserad.

En gnutta grönt
Miljöpartiet är vad jag förstår starka motståndare till hela EU-idén, så de har inte mycket att göra i Strasbourg och Bryssel. EU torde inte läggas ner inom det närmaste, och det är ingen poäng med en politik som bara ska begränsa dess spelrum så mycket som möjligt.

Miljöpartiet håller säkert på att utveckla ett slags konstruktiv politik för EU, men deras motsträviga grund gör ett sådant företag näranog utsiktslöst. Annars tycker jag att de ofta har ståndpunkter jag kan både respektera och dela. En frisk röst sådär från sidan, såsom vänstern kunde vara om de inte hade fastnade i sina föråldrade principer.

Och jag är alldeles övertygad om att den gröna rörelsen behövs i europeisk politik. Annars blir allt bara industrialism och accelererad BNP till vilket pris som helst.

EU-fientliga
Junilistan har aldrig lockat mig. De vill ut ur EU, men jag är rätt förtjust i tanken på ett förenat Europa och det suddande av alla möjliga gränser som det kan innebära. Ett krångligt och vanskligt projekt, förvisso, men definitivt värt att fortsätta med.

Faktiskt kan EU-gemenskapen vara befriande gentemot nationella särintressen och maktstrukturer som praktiskt taget kväver sina egna medborgare. Så junilistan är inget för mig.

Sverigedemokraterna kan knappast heller ha något i EU att göra. De vill ju göra Sverige svenskare, vilket inte kan innebära annat än skarpare gränser och isolationism. Det håller inte, och framför allt: det är inget kul.
Sverige utan Europa är ett grådaskigt land.

FI har förstås Gudrun Schyman som förstanamn. I hennes världsbild är alltihop männens fel. Det är så dumt att jag bara kunde ha minsta respekt för ståndpunkten om hon själv vore man och därmed inte kunde förklara sig som hjälte bara på grund av sitt kön.
De har förstås också blott kvinnor på listan. Könskriget som princip. Vart kan det leda?

En viktig fråga
Piratpartiet anklagas för att vara ett enfrågeparti, men riksdagspartierna är med sina murriga ideologier numera närmast att betrakta som nollfrågepartier, och det kan knappast vara bättre.

Och den fråga som sägs vara piratpartiets enda är ingen liten sådan. Informationsfrihet och ett oreglerat internet. I mina ögon är internet första gången i världshistorien som yttrande- och åsiktsfriheten blivit realitet för folkflertalet. Demokratin har fått en arena som faktiskt är demokratisk.
Jag har svårt att se någon fråga i dagsläget som viktigare, eftersom det demokratiska meningsutbytet är en förutsättning för själva demokratin och därmed för politikens framtid.
Det är värt en röst.

Piratpartiet är också cool genom att inte ange några yrken på sina kandidater. Jag antar att flera av dem är arbetslösa...

Pressen
Tidningarna har skrivit massor inför detta EU-val, vad jag kan minnas mer än någonsin förr. Det är förmodligen ett resultat av att internet har gjort oss mer kosmopolitiska än någonsin förr, så tidningarna måste hänga med.
Här är en klase av alla artiklar som har skrivits om EU-valet:

DN här, här, här, här, här, här, här
här och här, Svenska Dagbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här och här, Expressen här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om EU, EU-valet.